dem. Alla af församlingen böra hafva lika rätt till
hans kunskap, erfarenhet, kärlek och förböner; alla
i mer eller mindre mån njuta välsignelse af hans li!
och embete. För att verka detta måste han umgås
med sina åhörare icke blott å embetets, utan ock i
kärlekens och förtroendets vägnar.
Är det väl att förmoda det en 40 å 50 års man,
utträlad vid ett läroverk, skall fatta och finna sig
vid detta lif? Har han icke redan fått sin form?
Är det icke troligare att han skall flytta staden med
sig på landet, bilda sig af vissa bland åhörarne en
aftoncirkel med sina virabord och toddyglas, åtnö-
jande sig med att hafva namnen på de andre för
intägten, tabellen och attesten.
Af hvad nu är anfördt, synes det obefordrade pre-
sterskapet hafva skäl till följande gravamina mot
kyrkans nu gällande institutioner:
4:0 Att vetenskapen, snillet och talangen, såsom
sådane, och utan presterlig färg och hållning, dote-
ras med kyrkans högsta embeten och löner.
2:0 Att pappersmeriter framhållas på bekostnad a!
praktisk förtjenst och duglighet.
3:0 Att skolans tjenstemän, äfven sedan deras lön
blifvit förhöjd, få njuta förhöjd årsberäkning och
genom duplikanter än hårdare förtrycka det i för-
samlingens tjenst arbetande, obefordrade presterska-
pet.
4:0 Att prester ordineras och få räkna tjenstår,
utan egentlig tjenstgöring i församlingen.
Vid minsta eftertanke synes, att i en institution,
som hyllar ofyvannämnde missbruk, ligger frö till en
hierarki, lika mäktig och hjertlös, som den i China
och Japan; att en mandarin- och en pariasklass
skall uppstå och den sednare af arbete och bröd få
endast hvad den förre föraktar och ratar; och at!
allt detta skall verka på lifvet i skola och kyrka,
ja, på hela samhället, såsom Samum, förtorkande
och dödande.
En riksdag stundar, vid densamma skall en ny
kyrkolag framläggas till granskning. Denna lag gri-
per ju in i både kyrkans och dess tjenares lif. Skall
väl det lägre presterskapet lemna sin framtid vind
för våg, när det har rätt och följaktligen pligt att
skydda den? Väl försökte sista, riksdags kommini-
ster-ombud att rödja dessa hinderstenar ur vägen;
men de äro tunga och hvad förmår fem man? Vi
måste angripa dem med samnad hand. Vi böre
visa, att de icke äro hörnstenar, hvarpå kyrka och
skola hvila, hvilket våra motståndare förebära, utan
ligga lösa bredvid, rötande väggarne på dem båda.
Misströstom icke. Flera och starkare äro med oss,
än emot oss. För oss strider sunda förnuftet, rätt-
visa och billighet; mot oss: egennytta, orättvisa och
herrsklystnad. På vår lista hafva tecknat sig sven-
ska kyrkans ädlaste namn: Wallin, Tegner, m. fl.
och vi skulle här kunna skrifva en mängd namn af
ännu lefyande, men af fruktan att glömma något,
ålnöjas vi med att hafya dem med tacksamhet teck-
nade i vårt hjertas minnesbok. Vi hafva allt att
hoppas af en Konung, som hear till valspråk det
skönaste och mest konungsliga: Rätt och Sanning,
och alltid handlat i öfverensstämmelse med detta.
Skulle vi åter af liknöjdhet eller småaktig hushåll-
ning ) försumma vår rättighet, så hafva vi förtjenat
att blifva densamma förlustige.- Vi lide då det våra
serningar värde äro och hafva fallit så djupt, att vi
icke ens äro värda — — — medömkan.
Komminister.