dem. Alla af församlingen böra hafva lika rätt till hans kunskap, erfarenhet, kärlek och förböner; alla i mer eller mindre mån njuta välsignelse af hans li! och embete. För att verka detta måste han umgås med sina åhörare icke blott å embetets, utan ock i kärlekens och förtroendets vägnar. Är det väl att förmoda det en 40 å 50 års man, utträlad vid ett läroverk, skall fatta och finna sig vid detta lif? Har han icke redan fått sin form? Är det icke troligare att han skall flytta staden med sig på landet, bilda sig af vissa bland åhörarne en aftoncirkel med sina virabord och toddyglas, åtnöjande sig med att hafva namnen på de andre för intägten, tabellen och attesten. Af hvad nu är anfördt, synes det obefordrade presterskapet hafva skäl till följande gravamina mot kyrkans nu gällande institutioner: 4:0 Att vetenskapen, snillet och talangen, såsom sådane, och utan presterlig färg och hållning, doteras med kyrkans högsta embeten och löner. 2:0 Att pappersmeriter framhållas på bekostnad a! praktisk förtjenst och duglighet. 3:0 Att skolans tjenstemän, äfven sedan deras lön blifvit förhöjd, få njuta förhöjd årsberäkning och genom duplikanter än hårdare förtrycka det i församlingens tjenst arbetande, obefordrade presterskapet. 4:0 Att prester ordineras och få räkna tjenstår, utan egentlig tjenstgöring i församlingen. Vid minsta eftertanke synes, att i en institution, som hyllar ofyvannämnde missbruk, ligger frö till en hierarki, lika mäktig och hjertlös, som den i China och Japan; att en mandarinoch en pariasklass skall uppstå och den sednare af arbete och bröd få endast hvad den förre föraktar och ratar; och at! allt detta skall verka på lifvet i skola och kyrka, ja, på hela samhället, såsom Samum, förtorkande och dödande. En riksdag stundar, vid densamma skall en ny kyrkolag framläggas till granskning. Denna lag griper ju in i både kyrkans och dess tjenares lif. Skall väl det lägre presterskapet lemna sin framtid vind för våg, när det har rätt och följaktligen pligt att skydda den? Väl försökte sista, riksdags komminister-ombud att rödja dessa hinderstenar ur vägen; men de äro tunga och hvad förmår fem man? Vi måste angripa dem med samnad hand. Vi böre visa, att de icke äro hörnstenar, hvarpå kyrka och skola hvila, hvilket våra motståndare förebära, utan ligga lösa bredvid, rötande väggarne på dem båda. Misströstom icke. Flera och starkare äro med oss, än emot oss. För oss strider sunda förnuftet, rättvisa och billighet; mot oss: egennytta, orättvisa och herrsklystnad. På vår lista hafva tecknat sig svenska kyrkans ädlaste namn: Wallin, Tegner, m. fl. och vi skulle här kunna skrifva en mängd namn af ännu lefyande, men af fruktan att glömma något, ålnöjas vi med att hafya dem med tacksamhet tecknade i vårt hjertas minnesbok. Vi hafva allt att hoppas af en Konung, som hear till valspråk det skönaste och mest konungsliga: Rätt och Sanning, och alltid handlat i öfverensstämmelse med detta. Skulle vi åter af liknöjdhet eller småaktig hushållning ) försumma vår rättighet, så hafva vi förtjenat att blifva densamma förlustige.Vi lide då det våra serningar värde äro och hafva fallit så djupt, att vi icke ens äro värda — — — medömkan. Komminister.