ger han vikarius, behåller sjelf, om icke alltid hela,
dock tre fjerdedelar af lönen, men transporterar
tjenståren på vikarien, hvilka blifva hans ganska
stora lön. Det är dock på vår svett han födes.
Vi höra redar ropas: tag bort bankoåren, och
skolan skall ramia, jemte all klassisk bildning. Har
ingen nöd — nog står skolan; men att komma åt
alla bättre pastorat sedan, det blir verkligen qvisti-
gare. Hvarför gör man skolan till ett frimureri med
filosofiska graden till reception? När hemligheten
är upptäckt — och det måtte hon väl vara åtmin-
stone i lärlingsgraderna — hvartill tjenar receptio-
nen? Vi vilje icke så skämma ut våra läroverk, att
vi skulle tro, det någon vigdes till prest, som icke,
jusi som han står, med kapprock och bottfårer,
kunde träda upp i en katheder i trivialskolan och
docera för pojkar. Hvilken vinst för skola och kyr-
ka, om de krafter, som borttvina deraf, att de kom-
mo på orätt plats, finge fritt välja fältet för sin
verksamhet. Hen om man icke klafbunde klassici-
teten och instängde den i skolan, utan släppte ut
det ystra djuret, då lupe det säkert bort, och skulle
vi icke, lika den åsnesökande Saul, Kis son, få söka
det genom landet Saulim och Jemini land, utan att
finna det? Ilar ingen nöd — hon kommer nog till
rätta. Om hon behöfver skolan till stall, behöfver
hon icke kyrkan till krubba; hon trifs ändå och
försörjer sig, såsom man ser i Tyskland och flere-
städes ). Men en annan fråga: är graden en till-
förlitlig hallstämpel på klassisk bildning? Man be-
höfver icke djupt seit in i examensväsendet, för att
282 huru det ofta blir mindre fråga att studera ve-
tenskapen, än examinatorn och boken, nej, säg sna-
rare: arket, bladet han håller sig till. En viss pro-
fessor hade sina frågor så bestämda, att om han
under tentamen glömde någon, öppnade han fön-
stret och frågade tentandus, som redån gick på ga-
tan. Vid on af våra akademier gick en examens-
bok i lån, på hvars perm voro tecknade 44 å 45 SS
med underskrift: detta är laudatur pensum för pro-
fessorn m. m., och det så. sannt mig Gud hjelpe etc.
Man läste dessa och antecknaren blef icke meneda-
re. När man undergått examen rigorosum, före-
skrifver lagen, fiffigt nog, en ed, att aldrig mer låta
examinera sig in philosophicis. Af alla eder hålles
troligen ingen beligare. Man behöfver nu icke längre
bära det i hufvudet, som med- mer beqvämlighet
kan bäras på fickan. Förstår man sedan att i all-
männa lifvet väl akta sina kort, besvara kinkiga frå-
gor med tystnadens vältalighet, och vid de klara
och tydliga att väl accentuera sitt utlåtande; så
hålles man för en svåra lärd och klassiskt bildad
man. Vid befordringar göra lagern och bankoåren
hans hackor till trumf, hvarmed han sticker mån-
gen den ograduerades matador och vinner spelet.
Kunde? det vara:ur vägen att lagen påbjöde en in-
ventering hos dem, som hafva så mycket under sin
vård ; när hos oss ograduerade, på hvi!ka staten ko-
stat så litet och som anses hafva så föga att tappa
bort, hålles så sträng inventering på gamla dagar?
Om någon skulle tro, att vi med dessa anmärk-
ningar velat kasta en skugga på lärarepersonalen i
allmänhet el!er någon isynnerhet, så förneka vi oss
högtidligt att hafva velat detta. Tvärtom erkänna
vi, att ganska många både dugliga och klassiskt bil-
dade män verka i skolan, och alla, som vi känna,
äro på sitt sätt aktningsvärda. Det är institutionerna
vi anklaga, emedan de vilja vara visare än Gud och
liksom upphjelpa hvad Han försummat. Då desse
göra graden nödvändig för inträde i skolan och sko-
lan för pastoratet, och pastoratet för nödtorftigt bröd,
då måste dessa krystningar, dessa missljud frampi-
nas, lika stötande för ögon och öron, som förderfliga
till sina verkningar för kyrka och stat. Att man
åter begagnar sig af en laglig rättighet, bör icke
förtyckas.
Alt på annat sätt än genom att få befordrings-
banan öppen och kyrkan midt i byn, vilja hjelpa
det obefordrade presterskapet, är ett misstag. Vi ha
förhållit oss såsom när tänderna värka rätt hårdt —
man våndas och vet icke hvilken som egentligen
värker. Det gör ondt i hela munnen. — Man har
som vanligt flytt till palliativer, föreslagit än ett, än
ett annat medel till lindring; men det hjelper icke.
Så länge förhöjda tjensteårsberäkningen är qvar med
sin benröta, kunna vi icke få ro. Just den tandens
värker. Hvad löneförhöjning åt oss angår, inträffar
att de af pastorerna, som kunna dela med sig utan
afsaknad, vilja icke, och de som vilja kunna icke.
Mången pastor har knappast hvad han nödtorftigt
behöfver. Att komministerslönen, såsom espectance-
lön, är ringare än pastors, har sin goda grund. Vi
behöfva äfven denna stimulus att uppväcka den gåf-
va, som i oss är.
Kyrkans närvarande regeringsform verkar icke blott
på personalen, utan äfven på församlingen ganska
förderfligt. I allmänna lifvet kan en allmän bild-
ning med sundt förnuft och mångårig erfarenhet rätt
väl ersätta den högre lärdomen, men den sednare
icke ersätta den förra. Mången teologie doktor och
professor kunde vid en sjuksäng, ett husförhör på
landet, hafva att lära rätt mycket af en äldre ad-
junkt eller komminister. Genom de sednares subor-
dinerade ställning och inskränkta verkningskrets för-
toras för kyrkan till stor del deras förmåga och er-
farenhet, och genom fattigdom och lefnadsbekymmer
mattas krafterna, kallnar nitet allmänneligen. När
en gör bönen och en annan tager lönen, så blir ock
bönen gjord derefter. Sje!fva apostlarne säga att,
för att akta hvad på bordet komma skall, tvingas
man att öfvergifva Guds ord. Presten behöfver att
dagligen studera, för att hålla sig uppe, och medi-
tera. När presten aflägger sin gudstjenst med em-
betsdrägten, då stänger åhöraren in sin gudstjenst i
kyrkan. Men när saltet mist sin sälta, hvartill är
det då nyttigt?
Alt .vara en rätt pastor är ingen lätt sak och in-
tet embete är mindre sinekur än dennes. Han bör
vara medelpunkten, kring hvilken församlingen sig
sluter. Liksom hjertat mottager och återgifver blo-
det åt arteretna och dessa åt de smärre ådrorna,
hvarigenom hela kroppen lifvas och tillväxer, så bör
ock en pastor mottaga och, lifvad och färgad af
den christliga andan, återgifva kärlekens blod och
med denna väcka och för mensklighetens högsta in-
tresse vinna först de ädlare och, med biträde af
dessa, äfven de förderfvade. Samhället har icke
öppnat för någon embetsman flera eller ginare vägar
till nästan, än åt en pastor. Han bör ock begagna
7) Klassiciteten hörer ej till åsneslägtet, utan stam-
mar i rätt nedstigande led från kung Diomedes
sprakfålar, hvilka, som man vet, spisades med men-
niskokött. Huru många komministrar och ad-
junkter han dagligen i Sverige förtär, kan, i sak-
nad af furageringssedel, ej bestämmas. Hercules,
darmic9?