ger han vikarius, behåller sjelf, om icke alltid hela, dock tre fjerdedelar af lönen, men transporterar tjenståren på vikarien, hvilka blifva hans ganska stora lön. Det är dock på vår svett han födes. Vi höra redar ropas: tag bort bankoåren, och skolan skall ramia, jemte all klassisk bildning. Har ingen nöd — nog står skolan; men att komma åt alla bättre pastorat sedan, det blir verkligen qvistigare. Hvarför gör man skolan till ett frimureri med filosofiska graden till reception? När hemligheten är upptäckt — och det måtte hon väl vara åtminstone i lärlingsgraderna — hvartill tjenar receptionen? Vi vilje icke så skämma ut våra läroverk, att vi skulle tro, det någon vigdes till prest, som icke, jusi som han står, med kapprock och bottfårer, kunde träda upp i en katheder i trivialskolan och docera för pojkar. Hvilken vinst för skola och kyrka, om de krafter, som borttvina deraf, att de kommo på orätt plats, finge fritt välja fältet för sin verksamhet. Hen om man icke klafbunde klassiciteten och instängde den i skolan, utan släppte ut det ystra djuret, då lupe det säkert bort, och skulle vi icke, lika den åsnesökande Saul, Kis son, få söka det genom landet Saulim och Jemini land, utan att finna det? Ilar ingen nöd — hon kommer nog till rätta. Om hon behöfver skolan till stall, behöfver hon icke kyrkan till krubba; hon trifs ändå och försörjer sig, såsom man ser i Tyskland och flerestädes ). Men en annan fråga: är graden en tillförlitlig hallstämpel på klassisk bildning? Man behöfver icke djupt seit in i examensväsendet, för att 282 huru det ofta blir mindre fråga att studera vetenskapen, än examinatorn och boken, nej, säg snarare: arket, bladet han håller sig till. En viss professor hade sina frågor så bestämda, att om han under tentamen glömde någon, öppnade han fönstret och frågade tentandus, som redån gick på gatan. Vid on af våra akademier gick en examensbok i lån, på hvars perm voro tecknade 44 å 45 SS med underskrift: detta är laudatur pensum för professorn m. m., och det så. sannt mig Gud hjelpe etc. Man läste dessa och antecknaren blef icke menedare. När man undergått examen rigorosum, föreskrifver lagen, fiffigt nog, en ed, att aldrig mer låta examinera sig in philosophicis. Af alla eder hålles troligen ingen beligare. Man behöfver nu icke längre bära det i hufvudet, som medmer beqvämlighet kan bäras på fickan. Förstår man sedan att i allmänna lifvet väl akta sina kort, besvara kinkiga frågor med tystnadens vältalighet, och vid de klara och tydliga att väl accentuera sitt utlåtande; så hålles man för en svåra lärd och klassiskt bildad man. Vid befordringar göra lagern och bankoåren hans hackor till trumf, hvarmed han sticker mången den ograduerades matador och vinner spelet. Kunde? det vara:ur vägen att lagen påbjöde en inventering hos dem, som hafva så mycket under sin vård ; när hos oss ograduerade, på hvi!ka staten kostat så litet och som anses hafva så föga att tappa bort, hålles så sträng inventering på gamla dagar? Om någon skulle tro, att vi med dessa anmärkningar velat kasta en skugga på lärarepersonalen i allmänhet el!er någon isynnerhet, så förneka vi oss högtidligt att hafva velat detta. Tvärtom erkänna vi, att ganska många både dugliga och klassiskt bildade män verka i skolan, och alla, som vi känna, äro på sitt sätt aktningsvärda. Det är institutionerna vi anklaga, emedan de vilja vara visare än Gud och liksom upphjelpa hvad Han försummat. Då desse göra graden nödvändig för inträde i skolan och skolan för pastoratet, och pastoratet för nödtorftigt bröd, då måste dessa krystningar, dessa missljud frampinas, lika stötande för ögon och öron, som förderfliga till sina verkningar för kyrka och stat. Att man åter begagnar sig af en laglig rättighet, bör icke förtyckas. Alt på annat sätt än genom att få befordringsbanan öppen och kyrkan midt i byn, vilja hjelpa det obefordrade presterskapet, är ett misstag. Vi ha förhållit oss såsom när tänderna värka rätt hårdt — man våndas och vet icke hvilken som egentligen värker. Det gör ondt i hela munnen. — Man har som vanligt flytt till palliativer, föreslagit än ett, än ett annat medel till lindring; men det hjelper icke. Så länge förhöjda tjensteårsberäkningen är qvar med sin benröta, kunna vi icke få ro. Just den tandens värker. Hvad löneförhöjning åt oss angår, inträffar att de af pastorerna, som kunna dela med sig utan afsaknad, vilja icke, och de som vilja kunna icke. Mången pastor har knappast hvad han nödtorftigt behöfver. Att komministerslönen, såsom espectancelön, är ringare än pastors, har sin goda grund. Vi behöfva äfven denna stimulus att uppväcka den gåfva, som i oss är. Kyrkans närvarande regeringsform verkar icke blott på personalen, utan äfven på församlingen ganska förderfligt. I allmänna lifvet kan en allmän bildning med sundt förnuft och mångårig erfarenhet rätt väl ersätta den högre lärdomen, men den sednare icke ersätta den förra. Mången teologie doktor och professor kunde vid en sjuksäng, ett husförhör på landet, hafva att lära rätt mycket af en äldre adjunkt eller komminister. Genom de sednares subordinerade ställning och inskränkta verkningskrets förtoras för kyrkan till stor del deras förmåga och erfarenhet, och genom fattigdom och lefnadsbekymmer mattas krafterna, kallnar nitet allmänneligen. När en gör bönen och en annan tager lönen, så blir ock bönen gjord derefter. Sje!fva apostlarne säga att, för att akta hvad på bordet komma skall, tvingas man att öfvergifva Guds ord. Presten behöfver att dagligen studera, för att hålla sig uppe, och meditera. När presten aflägger sin gudstjenst med embetsdrägten, då stänger åhöraren in sin gudstjenst i kyrkan. Men när saltet mist sin sälta, hvartill är det då nyttigt? Alt .vara en rätt pastor är ingen lätt sak och intet embete är mindre sinekur än dennes. Han bör vara medelpunkten, kring hvilken församlingen sig sluter. Liksom hjertat mottager och återgifver blodet åt arteretna och dessa åt de smärre ådrorna, hvarigenom hela kroppen lifvas och tillväxer, så bör ock en pastor mottaga och, lifvad och färgad af den christliga andan, återgifva kärlekens blod och med denna väcka och för mensklighetens högsta intresse vinna först de ädlare och, med biträde af dessa, äfven de förderfvade. Samhället har icke öppnat för någon embetsman flera eller ginare vägar till nästan, än åt en pastor. Han bör ock begagna 7) Klassiciteten hörer ej till åsneslägtet, utan stammar i rätt nedstigande led från kung Diomedes sprakfålar, hvilka, som man vet, spisades med menniskokött. Huru många komministrar och adjunkter han dagligen i Sverige förtär, kan, i saknad af furageringssedel, ej bestämmas. Hercules, darmic9?