SET ON,
EN SKILDRING FRÅN SLUTET AF FÖRRA ÅRHUNDRADET.
FÖRSTA DELEN.
Så är det, sade den gamle kaplanen. De elakes makt
år ett rö; just när de tro sig segra, undslipper rofvet de-
ras klor.n
Ja, Gud vare lof! svarade gumman; men många äro
dock de som sönderslitas.
Då hafva de ej salt sin förtröstan till Herren, svarade
kaplanen; ty djefvulen sjelf kan ej öfvervinna den, som
sälter siit hopp allena till Gudi fast.
Under tiden hade Staffansmännen inträdt i köket.
Nej, sade gumman, jag har aldrig förr försummat att
helsa på de beskedliga drängarna, skall ej heller göra det
i dag ... så lastgammal är jag ännu intel
Inte heller jag, tillade gubben. Jag skall dricka de
raska gossarna till... Söta Albertina; gå du och bed dem
taga för sig ... vi skola strax komma
Med en viss nyfikenhet och ett innerligt deltagande be-
traktar man gerna en flicka på bennes bröllopsdag. Vid
hennes inträde i köket uppstego drängarne, helsade henne
vördnadsfullt, och sågo på benne med blickar, som om de
velat genomskåda hennes bjert:.
Herre Gud välsigne vår vackra mamsell Albertina på
hennes bröllopsdag! utbrast den fritaligaste. Ar det ej
stor synd, att herr Gustaf ej tog pres!en, så vi kunnat fa
honom och henne till vårt prostfolk ... för si, en sån rar
herre, nog hade ban blifvit prost alltid!
Ja, sir ni! Ju derföre han är så bra, har jag tagit
mig utsn tjenst i vinter, för jag vill följa med honom den
44 Mars.
Under dessa drängarnes yttranden inkommo kaplanen
och bans hustru.
Gud signe vår gode prestfar och prestmor!, ropade alla
på en gång. Gud låte er länge få lefval
I detsamma varseblef man ett starkt sken af bloss ifrån
hafssidan,
Serra tri! der komma skärgårdskarlarne att också ön-
ska sin goda kaplan en god jul!, utropade en af pigorna.
Mer och mer närmade sig skimret af blossen och upp-
lyste på ett underbart sätt. hela den omkringliggande nej-
den. Alla föremål hade af belysningen antagit ett fanta-
stiskt utseendt. Abyggnaderna liknade ej mer ett vanligt
) Se A. B. J4 99—102, 105, 108, 109, 111, 113, 115, 146 och
118.