ledas af den eftergifvenhet, hvarmed jag, dock med vederbörlig autorisation, gått till väga vid utsökning på laglig väg af resterande biskopstionde. Ett å två års anstånd, innan lagsökning vidtagits, har ej sällan blifvit medgifvet åt tröga -eller obemedlade tiondegifvare: . Hvad hufvudsaken angår, har anmärkaren icke gått längre tillbaka, än till år 1845, hvars höga lösningspris, 41 rdr 46 sk. banko, han klandrar, utan att vilja ihågkomma, att det då gångbara priset var än högre. Detta bevisas tillräckligen deraf, att ingen enda kronotiondegifyare ifrån Öster-Rekarne för det året leverefade sin spanmål in natura, utan heldre försålde densamma på angränsande städers torg och erlade den lägre lösen till undertecknad. De flesta begagnade dock det medgifna anståndet att i påföljande Oktober och följande månader få erlägga samma lösen, med uttryckligen til!kännagifven tacksamhet derföre, att de sluppit afyttra eller leverera sin spanmål vid rätta betalningstiden, samt i följd deraf för sitt sommarbehof sedan köpa spanmål för då stegradt pris, 44 å 46 rdr banko. Många — kanske är insändaren ibland dem? — hafva ock ännu lemnat samma års kronotionde obetald, väl vetande att, efter vanligheten, någon vidare förhöjningeller ränta icke kommer i fråga. Visligen förtiger anmärkaren, att gymnasiistatens lösningspris, 40 rdr, slutade med Januari månads slut, och att biskopens lösningspris, 44 rdr 46 sk., under påföljande Maj månad för dem, som önskade längre anstånd, först blef kungjordt, och derefter tillämpadt. i För rättvisans skull hade ock ej varit otjenligt att gå ett år längre tillbaka och erinra sig förhållandet år 4844, då biskopen ifrån uppbördstideris början ända till ecklesiastikårets slut emottog lösen efter markegångspris, utan forseldön, eller 5 rdr 40 sk. pr tunna, ett bevis, att biskopstionden alltid fått lösas till gångbart pris, ofta derunder. Angående lösen för 1846 års kronotionde, iakttogs dervid den vanliga och lagenliga praxis, att före levereringsdagen kungöra det blifvande lösningspriset, så att tiondegifvarne icke måtte försumma att leverera tionden in natura, om de tyckte priset vara för högt. För dem, som ville betala den 40 eller 44 Februari detta år, bestämdes detta pris till 40 rdr, eller lägre än det pris, som af köpmän, enligt kontrakt, skulle betalas för den tionde, som till dem levererades; för dem, som önskade anstånd till Samtings marknad eller längre, höjdes priset till det gångbara, 40 rdr 32 sk. Vår ock priset någon enda torgdag lägre i Westerås eller Eskilstuna, så var det deremot andra dagar högre. Förenämnde dagar, den 410 och 44 sistl. Februari, förvandlar insändaren till måndag och tisdag, i stälet för att de verkligen, enligt almanackan, voro onsdag och tkorsdag, och oförmodad kunde väl icke den utgift vara, som hvarje tiondegifvare väl visste alla år böra utgå i Februari månad. Med någon förundran öfver insändarens författningskunskap har jag inhemtat hans yrkande, att så väl levereringssom lösningsdagen detta år inföll långt före rätta betalningsdagen, den 25 Februarin. Förordningarne stadga, att uppsägning till leverering in natura skall ske före eller sist dagen efter Thome dag, att forsedlar skola meddelas 44 dagar före levereringsdagen, samt att levereringen skall vara verkställd till den 235 Februariv. Häraf måste följa, att levereringsdag kan utsättas hvilken dag som heldst före den 25 Februari, så snart vederbörliga tiden för forsedlarnes utfärdande blifvit iakttagen. Försummar tiondetagaren något af hvad stadgadt är, så måste han åtnöjas med lösen efter markegång med 46 sk. förhöjning. Försummar tiondegifvaren att leverera spanmål å bestämd tid, så blifver han pligtig att betala den lösen, som tiondetagaren skäligen fordrar. Finnes denna obillig, så blifver tillfälle att yrka rättelse hos Konungens Befallningshafvande, när lagsökning sker. Uppgiften om kungörelsens innehåll, att den till biskopsstolar anslagna kronotiende skulle levereras i ett annat stift och län, fraktad öfver 2:ne färgor och på 7 mils afstånd ifrån en del af tiondegifvares hemvistv, måste jag förneka, ty forsedlarne innehöllo endast, att besagde kronotiende för år 1846 skulle levereras i Wesierås den 22 och 23 Februari 1847, och af ingen enda kronotiendegifvare i Öster-Rekarne härad her jag, oaktadt efterfrågan, hört att afståndet landvägen emellan deras hemvist och Westerås öfverstigit 6 mil. Hade sådan uppgift blifvit meddelaä och styrkt, så hade rättelse i anvisningen längesedan följt. Dessutom är det allmänt kändt, att ingen enda kappe af biskopstionden under de sista 25. åren blifvit landvägen forslad till Westerås, ty sjövägen, sem utgör endast 2 å 3 mil, är under levereringstiden merändels förträfflig. Under förliden vinter blef den ganska flitigt befarern af spanmålsforslare., men af biskopstiondegifvare var det blott en — säger en enda — som ditferslade sin kronotionde för biskopens räkning. De öfrige ansågo förmånligare att sälja den för kontant och erlägga den lägre lösen till biskopen. Efter dessa upplysningar, hvilka insändaren antingen egt och uppsåligen fördöljt, eller eck lätt skunnat, utan ommwägan till Aftonbladet, inkemta, är det ej svårt att inse insändarens syftemål, hvilket dock, både hvatl biskopen och dess uppbördsman angår, måste anses hos hvar och en rättvis ibedömmare förfeladt. Ängen olaglighet eller uraktlåtenhet af stadgade föreskrifter har blifvit anmärkt, och säkert kan icke ens sjelfva anmärkaren neka, att biskopens lösningspris vanligen varit och äro vida fägre, än ortens gångbara priser. Visserligen kunde man misstänka meningen vara den, att om en biskop lagligen uttager sin lön på samma sätt, som anåra kristna embetsmän, så vore detta :högst okristligt, och att åtminstone någon del deraf skall efterskänkas, så framt de citerade bibelspråken icke skulle med förebråelse emot honom åberopas; men som detta icke blifvit uttryckligen utsagdt, så må det stanna vid misstankan. En slutammärkning må tillåtas: Jag känner, att framställning blifvit till n. v. biskopen gjord, att. öfverlåta sin kronotiondeuppbörd åt någon handlan-. de, kronobetient, eller någon annan person, att till!!