, TJUGUFÖRSTA KAPITLET. Jeans hjerta s!og oroligt; lik en missdådare syntes ha sig sjelf, då han smög sig till sin fars skåp, för att bort byta nyckeln. Hans varnande genius klappade på hans hjerta och han förstånd tillhviskade honom: stadna olycklige! Känner d hvad dessa i mörkret krypande varelser föra i skölden? Men ordensvurmeriet gick som en epidemi genom slu tet af förra århundradet. Sedan Jeans inbillning blifvit uppeldad och hans hå väckt, var det således ej svårt för Grönstedt och konsorte att fullborda verket. Jean var dem så till vida behjelplig att han nedtystade den ;varnande engeln i sitt hjerta, hvil ken aldrig öfverger menniskan, förr än hon sjelf förjaga honom, och sällan då helt och hållet. Man gör sig aldrig brådare, än när man går silt för derf till möte. Klockan var knappt tio, då Jean sakt smög sig trappan utföre ner på gården till den lilla por ten. Natten var kylig och ingen enda stjerna blänkte p himlahvalfvet. Han darrade så häftigt, att en lång stund förflöt, inna han förmådde öppna porten. Omsider lyckades det. Af fruktan att försumma den utsatta mötestimman på skyndade han sina steg och stod snart utanför Grönstedt dörr. : Sakta klappade han på... ingen öppnade... intet ljus förnams till svar. Han buliade ånyo ...... det förblef ändock tyst som grafven. Då påminde han sig att Grönstedt sagt: Kloekan hal elfva skola dörrarne öppnas af sig sjeltva!s Tå!modigt afvektade han bklockans slag; dörren spran; då upp och han inträdde. Salen. var kolmörk, men: hastigt uppflammade en lampa vid hvars sken han varseblef Grönstedt, klädd såsom Cal chas uti Iphigenie i Aulis, med den -skilnad likväl, att er Purpurfärgad talar betäckte hans skuldror. Sökande, sade han, är du beredd? Jaln Välan! ikläd dig denna drägt!