, TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
Jeans hjerta s!og oroligt; lik en missdådare syntes ha
sig sjelf, då han smög sig till sin fars skåp, för att bort
byta nyckeln.
Hans varnande genius klappade på hans hjerta och han
förstånd tillhviskade honom: stadna olycklige! Känner d
hvad dessa i mörkret krypande varelser föra i skölden?
Men ordensvurmeriet gick som en epidemi genom slu
tet af förra århundradet.
Sedan Jeans inbillning blifvit uppeldad och hans hå
väckt, var det således ej svårt för Grönstedt och konsorte
att fullborda verket. Jean var dem så till vida behjelplig
att han nedtystade den ;varnande engeln i sitt hjerta, hvil
ken aldrig öfverger menniskan, förr än hon sjelf förjaga
honom, och sällan då helt och hållet.
Man gör sig aldrig brådare, än när man går silt för
derf till möte. Klockan var knappt tio, då Jean sakt
smög sig trappan utföre ner på gården till den lilla por
ten. Natten var kylig och ingen enda stjerna blänkte p
himlahvalfvet.
Han darrade så häftigt, att en lång stund förflöt, inna
han förmådde öppna porten.
Omsider lyckades det.
Af fruktan att försumma den utsatta mötestimman på
skyndade han sina steg och stod snart utanför Grönstedt
dörr. :
Sakta klappade han på... ingen öppnade... intet ljus
förnams till svar.
Han buliade ånyo ...... det förblef ändock tyst som
grafven.
Då påminde han sig att Grönstedt sagt: Kloekan hal
elfva skola dörrarne öppnas af sig sjeltva!s
Tå!modigt afvektade han bklockans slag; dörren spran;
då upp och han inträdde.
Salen. var kolmörk, men: hastigt uppflammade en lampa
vid hvars sken han varseblef Grönstedt, klädd såsom Cal
chas uti Iphigenie i Aulis, med den -skilnad likväl, att er
Purpurfärgad talar betäckte hans skuldror.
Sökande, sade han, är du beredd?
Jaln
Välan! ikläd dig denna drägt!