aut us el coutumes du metier (Det kan hven som vill vara mästare i Paris, så framt han förstå Handtverket, och ärbetar efter handtverkets sätt oci våna). Dessa statuter voro redan af Carl IX be kräftade. Att, imedlertid, en inskränkning af de täfland architekterne, till ett skrå,, ett byggnads-embe!e, såsom redaktören af Winterbladet vill, icke egd rum vid den af oss åberopade första täflan för bygg nadsritning till Louvren, det hade Winterblads-red Jkunnat finna helt lätt, om, nemligen, det icke för hölle sig med honom sjelf, såsom han så vältalig -och i en värdig publicitets namn uttrycker sig, at han känner sig :stungen af ovett-lustans broms, oci busar på med sitt bräde för pannan. Och kan Redaktören gissa huru denna lätthe kommer? Jo ingenting mer och ingenting mindr än — derigenom att den der Ies-ot, den architekt som vann priset, var — hvad tycks väl? — abb saf Clugny och cuanonicus i Paris. Redaktören af: Winterbladet lärer då tvingas, at erkänna det den första täflan för Louvren, vi om tälat, var en allmän täflan,; och att den ic handlade sig om, att infordra åtskilliga anbud frår byggmästare-oembetetr. Lika tvunget skall Winterbladet ock sc sig, at lemna slingringarna i påståendet att den sedrar fäftan, för Louvrens facad under Ludvig XIV:s tid Tcke skulle hafva varit allmän. Redaktören af Winterbladet låtsar icke veta, at vi hafve sagt: Sedan den ryktbare Bernini hade insändt sina ritningar till Frankrike, och dessa der framför de andra offentligen utställda ritningarnt hade vunnit bifall, skref konung Ludvig XIV sjel både till Bernini och till påfven, för att förmå der store architekten komma till Frankrike; samt at vi anfört, ord för ord ur Milizia, detta om Berret ini: Den ritning, som han gjorde för Louvren, : täflar med Bernini och Rainaldi, blef mycket omtyckt,. Winterbladet säger ändå med god smak: att Bernini ens uppgjorde någon ritning på täflan dertill finnes ingen anledning; äfven dertill var har utan tvifvel anmodad. Winterbladet torde önska sig ännu en hänvisning, och vi skola straxt tjena dermed: Nicholson har, nemligen, under art. Bernini, om hans ritningar för Louvren detta: these drawings pleaced so much, that the monarch sent him his ortrait sel in gems, and wrote very engaging llers to the pope, and to Bernini himself, that he might go to France to execute them. In consequence of which, thoug an old man, heleft Rome, and went to Paris, where he was received as ij she only man worthy to work for Louis XIV; avhen Bernini had seen the front of the Louvre, by Prerault, he said publicly, that his coming to France was useless, wher: there were architects oj 4he first class. This trait does more honour to Bernini, than all his abilities as an architect. Redaktören af Winterbladet borde så mycket mer hafva funnit någon anledning, att Bernini verkligen uppgjorde någon rilning, som hans facad till Louvren finnes i Recueil et paralleåle des difices de tout genre, par Durand,, pl. 62; och Redaktören borde begripa, att denna ritning måste hafva varit gjord på täflan, innan Berninis ankomst till Frankrike, efter som det är historiskt, att han, genast vid sin ankomst till Paris och till konungen, gaf priset åt Perraults ritning, som blef följd. Ytterligare hafva vi anfört, att Jean Marol utställde offentligen, med så många andra franska artister, sina ritningar för facaden af Louvren, och Winterbladet ser der bevisadt, att både täflan och granskningen varit, för ritningarne till Louvren, a!lmän. Att allmän inbjudning, eller till alla utmärkta architekter, gjordes, det har ju Nicholson Dbeskrifvit; och Winterbladet måste således bekänna kort, och medgifva, att äfven den seduare täflan för ritning till Louvren var s. k. allmän täflan. Winterbladets red. säger, att den med sitt förra yttrande i JA 30 för sistlidet år af Dagl. Allehanda, om en viss person, som skrifvit i nationalmusei-frågan, att han skulle veta något om dylika saker, — -dock visst icke medgifvit riktigheten af allt, hvad han dädanefter kunde komma att sammanfundera, t. ex. en allmän pristäflan,. Det kommer sig för denna nu gjorda förklaring dock något illa till pass, alt r.dan i den första af de ifrågavarande artiklarne om nationalmuseum, eller uti M 4129 och 436 af Aftonbladet för år 1845, afhandlades omsländlijen frågan om inoch utrikes täflan för ritninjen. Ja, samme författare behandlade redan detta samma ämne, och granskade dervid hr Scholanders första ritning till ett nationalmuseum, under Rissdagen, med en artikel i Aftonbladet 266, af den 45 Nov. 1844. Winterbladet säger ytterligare, om den der artikelförfattarens egen plan till musei-byggnaden på Helgeandsholmen, att först derigenom blef det påtagligt, huru otillräcklig och i allo obrukbar den platsen är för en dylik byggnad,. Men underrätta oss då, kära Winterblad, huru Kyrkholmen, som icke lär vara mera än omkring ,:del så stor, skall kunna räcka till för hr Scholanders plan. Winterbladets redaktör påminner sig bestämdt .... att han alltid hisnat för de förberedande kostnader, som erfordrades för att få Helgeandsholmen till en ren och tillgängl:g byggnadsp!ats. Men han nämner icke om har nu har granitartadt lugo mot den kostnad, som vid Kyrkholmen komma skall, för att bortköpa vidiiggande hus, i händelse ett nationalmuseum lägges der. En gång — men det var den tiden, då Winterbladet ännu med bjerta tänkte på saken — framstållde det en mening, som syntes oss stor. artad, och som gaf klarhet och besked i frågar om Helgeandsholmen. Vi intaga den menin: gen här, ur Winterbladet AM 86 — likväl förs sedan vi fått bedja våra läsare, att icke hisna vid den förändring i åsigter, som den tord ådagalägga, hos Winterbladets redaktör i nm varande ställning. Hans mening i M 86 om plats för vårt na tionalmuseum lydde så här: Helgeandsholmen, eller hvad i dagligt ta