litliga märken, som, inom vår historiska tid, tillåts
oss fullfölja landhöjningen tredubbelt längre. Ett
sådant märke är Gudmundsskäret, en klippa på Bo-
huslänska kusten. Det har fått sitt namn efter den
siste katolske kyrkoherden i den på kusten innanför
detsamma belägna socknen. Vid reformatio. ens in-
förande höll han en afskedspredikan för sina gamla
åhörare och steg sedan ombord på en liten farkost
för att lemna dem och efterträdas af en luthersk
kyrkoherde. Men han hade ej hunnit särdeles långt
ut på hafvet, innan han led skeppsbrott emot en
undervattensklippa, som ingen bland ortens fiskare
och sjöfarande vetat om förut; han omkom; till
minne häraf fick klippan namn af Gudmundsskäret,
som den alltsedan bibehållit. Händelsen inträffade
för 300 år sedan, och man har antagit att skäret
på den tiden måste legat omkring 2 fot under haf-
vets yta. Etthundra år sednare befanns detta skär
hafva småningom så uppstigit, att en fläck deraf
var bar, så stor, sade en 90-årig fiskare, hvars
yttrande derom blifvit antecknadt, att jag derpå
kunde lägga min hatt. — Ånnu ett hundra år
sednare hade skäret höjt sig till en liten holme,
och för närvarande kan dess torra yta uppskattas till
omkring 2 tunnlands vidd. Denna yta ligger nu 4
fot öfver hafvets yta; och lägger man härtill de 2
fot derunder, vid hvilka skäret befanns när det först
förmärktes och fick sitt namn, så kan det antagas
hafva höjt sig 6 fot på de sedan förflutna 300 å-
ren, eller med 2 fot i seklet: samma höjning, som
de i Bohuslän inhuggna vattenmärkena angifva för
den trakten i allmänhet, på 400 år. Helt nyligen
hade talaren sjelf upptäckt ännu ett landhöjnings-
märke, äfven inom den historiska tiden, men som
går omkring 1000 år tillbaka. Det utgörs af några,
ett stycke upp på kusten och omkring 20 fot öfver
hafvets yta belägna låga kullar, hvilka vid under-
sökning befunnits vara vikingagrifter, och innehålla
de i sådana grifter vanliga fornlemningar. Men
markens beskaffenhet åt kustsidan röjer att den for-
dom varit hafsstrand. Det är också af sagorna be-
kant, att vikingarne plägade jordfästa sina strids-
kamrater på hafsstränder, och icke längre från haf-
vet, än som behöfdes för att icke utsätta grafkullen
för bortsköljning; och då det äfven är kändt hvilken
tid som motsvaras af det slags fornlemningar, som
de här ifrågavarande grifterna innehålla, så befinnes
ett årtusen ligga mellan den och vår tid. Skilna-
den i grifternas läge öfver hafvet nu, och deras lä-
ge enligt bruket för 4000 år sedan, öfverensstämmer
äfven med hvad samma tidrymd skulle åstadkommit,
enligt den höjningshastighet, som de andra vatten-
märkena i orten antyda.
Ännu längre bort i tiden, men till en tid, för
hvilken vår nord saknar häfder, nå de landhöjnings-
märken, som man äger i lager af hafssnäckor på
!and. Sådana samlingar förekomma på många stäl-
len, både långsåt Östersjön och Nordsjön; men det
är härvid märkligt att de icke träffas längre inåt
landet än till den höjdsträckning på balfön, söm ut-
gör skilnaden för vattnets affall åt hafven i öster
och vester, och att den vestra kustens snäcklager
härröra uteslutande från sådana snäckslag, som ännu
lefva i Nordsjön; likasom de på östra kusten uteslu-
tande bestå af sådana snäckor, som- ännu lefva i
Östersjön, och att lemningarna efter de begge haf-
vens skalkräk hvarken träffas blandade i samma la-
ger, ej heller det ena hafvets snäckor på det andra
hafvets kust. Frånvaron af dylika lemningar på den
medlersta landhöjden röjer att denna höjd icke be-
funnits under hafvets yta sedan dessa snäckslägten
tillkommo; och frånvaron af all sammanblandning
eller förvexling emellan begge hafvens alster visar
likaså att de begge hafven icke varit förenade till
ett, hitom sistnämnda tid. För att få ett bestämdt
mått, i årtionden, århundraden eller årtusenden, på
denna tidrymd, fordras nu att de. kustklippor, hyil-
ka på sina mer eller mindre högt belägna berghyl-
lor bära snäcklager, blifva försedda med vattenmär-
ken, och att dessa hinna höja sig nog för att kun-
na tjena till enhetsmått; genom en enkel analogi,
me!lan vattenmärkenas höjd och snäcklagrens, samt
vattenmärkenas höjningstid, är snäcklagrens höj-
ningstid sedan lätt uträknad.
För riktigheten af en dylik beräkning förutsättes
dock att höjningen har skett jemnt och icke ge-
nom några ryck eller hastiga och våldsamma upp-
skjutningar nedifrån. Härom lemnar dessa lagers
beskaffenhet dock sjelf en tillförlitlig upplysning.
Snäckskalen ligga nemligen så jemot, som de blif-
vit lagda af de fordom i dem lefvande djuren, och
somliga sitta fastvuxna vid de små rullstenar, med
hvilka de finnas blandade på den uråldriga stran-
den; men fästade så löst dock, att de stundom loss-
nade af sig sjelfva när talaren upptog dem. På de
årtusenden, som förflutit sedan de fastvuxo och då:
de lossnade när hr Nilsson upplyftade dem, hade
klippan följaktligen ej rönt någon skakning eler
annan våldsam rörelse, som förmått bringa dem ur
sitt första läge, eller lossa den bräckliga föreningen
mellan dem och rullstenarne.
Att åtminstone en del af dessa skal intagit sin
nuvarande plats, sedan, menniskor börjat bebo eller
besöka våra kuster, har man nyligen fått bestämdt
idagalagdt genom det märkvärdiga fyndet af men-
niskosket tter djupt under sjelfva snäcklagren; och
skeletter i ett sådant läge, att någon förmodan om
leras jordfästning i dessa lager icke är tänkbar.
Ivå sådana skeletter träffades i ett snäcklager på
Bohuslänska kusten, och de öfver dem liggande snäc-
orna voro tydligen lagda dit af skalkräken sjelfva;
å ostördt och öfverensstämmande med dessa djurs
anliga lagringssätt, var äfven det här iakttagna.
sagrets höjning öfver hafvets nuvarande yta antyder
mkring 2000 år; och om man, som är sannolikast,
an anse skeletterna hafva tillhört drunknade sjö-
arande, så måste ett för drunkning nödigt djup
EAS RER AT LES ETTTESEREET ET RKEIEA AEPAATETSAEES