som framför allt skulle hos si; förena alla slags effekter, som möjligen kunna anbringas i en opera. Hans förmögenhet satte honom i stånd att ställa I:brettisten en tillräcklig garanti, och sålunda uppstod Robert le Diable, säkerlgen en bland. de sämsta libretti som någonsin fabriceras. Dess brist på dramatisk bållning, den fullkomliga frånvaron af karaktersteckning eller ens af någorlunda väl skizzerade karakterer, den klumpiga motiveringen af handlingar och situationer ersättas cndast genom de sceniska effekterna; hvilka i oupphörlig vexling följa på hvarandra, ulan nödvändighet och relation, utan poetisk betydelse och sanning, likasom bilderna i elt kaleidoskop, och qvarlemna ett med dessa temligen I:kartadt intryck. Det bedrar ingen sann konstnär att nödtvunget befatia sig med kompositionen af en så beskaffad Iibretto, och ännu mindre att göra det af frivilligt val. Men Meyerbser törstade efter mängdens bifall, för hvar,e pris ville han köpa det, och det blef hans. Det kostade hans verk den poeiiska lyftningen, den idealiska värdigheten — ej emedan ett sådant offer var nödvändigt, men emedan de medel han valt, uteslöto dessa egenskaper, som äro oundgängliga vilkor för ett sannt konstverk, och ej kunna ersättas af ett och annat undantagsvis förekommande moment. Deraf dessa många vulgariteter, denna krassa materialism, som hör så ofta herrskar, och deraf äfven denna brist på romantik, som just i denna musik öfverallt bordt genomskimra. Meyerbeer ann sig hufvudsakligen inskränkt till en bundsförvandt — förståndet, och onekligen har detta, stundom lifvadt a: fantasien, här firat en bland sina mest lysande triumfer i konstverlden. Meyerbeers kalkyler synas vara af en oerhörd svindlande djerfhet, och likväl visa resultaterna, att han alltid räknat säkert. Ideernas inre sanning och behag kan ingen beräkning framiocka, men väl kan den i deras drapering ulveckla en rik, förvånande konst. Som tecknare har Meyerbeer nedstigit från parnassens höjder för att smickra mäingdens råaste tycken; som kolorist åter har han svingat sig upp till en punkt, der ej minga före honom glänst, och här utv.cklar han en färgprakt, som bländar den oinvigde med oemotståndlig kraft, under det den tillvinner sig hvarje kännares odelade beundran, och endast låter beklaga att den ej blef använd på ett bättre föremål. Det är i harmoniens mysterier, i stämföringens Jabyrinter, i instrumenteringens djerfvaste kombinationer, som Meyerbeer visar sn förmåga från en så lysande sida, som ännu förhöjes genom de pikanta rytmerna, de originella vändningarne, den konstrika, eburu ej alltid naturliga periodbyggnaden. I anläggning och uppfinning har han afligsnat sig från den klassiska tyska konstens renhet och adel (hvilket ej utan skäl blifvit bittert klandradt); i det tekniska återvänder han till de fosterländska altaren, ehuru denna eklekticism ej varit gynnande för verkets inre barmoni. Att gifva ett totalomdöme är svårt, då Meyerbsers förvillelser äro lika stora, som hans beundransvärda sidor, och det helas gillande eller ogillande beror på hvars och ens öfvervägande sinne för teknisk eller estetisk skönhet. Da ej båda finnas förenade, är det imedlertid, för oss åtminstone, omöjligt att erhålla något totalintryck, någon angenäm efterklang af det hela. Vi anföra inga speciella exempel ur verket till de åsigter vi yttrat derom: dragen i Meyerbeers tafla äro för bestämdt markerade för att ej vara lätt igenkänneliga. Vi öfvergå nu till operans representation på härvarande scen, med den nya besättning som egt rum vid dess återupptagning. Man ansåg för några år sedan, då flera af lyriska scenens förnämsta sujetter afgingo, denna scen vara sin undergång nära, och det var ingen lätt sak för de qvarblifna att med heder fylla de toma platserna. Hvad imedlertid ett lefvande intresse för saken, en fast vilja, ett fördubbladt nit kan verka, synes af den framgång, hvarmed man gifvit operor sådane som Don Juan, Robert m. fl. och man kan lyckönska vår sångscen till att framåtskridandets princip så hfligt hyllas inom densamma. Herr Strandberg innehade titelrollen, som tyvärr icke är mera än en tiel-roll. Robert är visserligen en man af dygd, med undantag likväl af de tillfällen, då tärningar, fyllda pokaler, tunnklädda abbedissor o. d. komma i hans väg; men då detta inträffar nog ofta, har det blifvit nödigt att skicka en guvernant med honom på resan, som också kommer i lagom tid att hindra honom från att taga engagement hos Beelzebub. Äfven har sångpartiet endast få sjelfständigare momenter, och man får således icke förundra sig öfver att hr Strandberg ej lyckades gifva rollen någon synnerlig betydelse. Imedlertid skulle måhända något mera uppmärksamhet vid gestikulation och mimik vara af nytta, isynnerhet vid det ofta nog förekommande stumma spelet. Uti spelscenen och duetten med Isabella (4:de akten) utmärkte sig hr Strandberg serdeles fördelaktigt, och äfven i de andra ensemblerna, hvari han deltog, var hans vackra röst af god verkan. — Bertram är en roll, hvaraf redan något mer låter göra sig, och hr Walin visade äfven här intressanta prof på sin jemt fortgående artistiska utbildning. Man fann att han sorgfälligt tänkt sig in i rollen, att han med konseqvens genomförde den id, han ansett ligga till grund för densamma, och hvarmed äfven hans karakteristiska maskering ganska väl öfverensstämde. Sång och spel stodöd i allmänhet i ett harmoniskt förhållande till hvarandra, ehuru ett och annat tonläge var något för djupt för hans röst, och för öfrigt skulle då och då blott någon inskränkning i gestikulationen till äfventyrs vara att tillstyrka, der en uttrycksfull hållning och mimik kunde göra tillfyllest. — Isabella fann i m:ll Fundin en ganska utmärkt representant, hvars uttrycksfulla sång, värdiga hållning, lifliga spel gåfvo rollen mycken lyftning. Serdeles lyckadt 0 Ta LA a