som framför allt skulle hos si; förena alla slags
effekter, som möjligen kunna anbringas i en
opera. Hans förmögenhet satte honom i stånd
att ställa I:brettisten en tillräcklig garanti, och
sålunda uppstod Robert le Diable, säkerlgen en
bland. de sämsta libretti som någonsin fabrice-
ras. Dess brist på dramatisk bållning, den full-
komliga frånvaron af karaktersteckning eller ens
af någorlunda väl skizzerade karakterer, den
klumpiga motiveringen af handlingar och situa-
tioner ersättas cndast genom de sceniska effek-
terna; hvilka i oupphörlig vexling följa på hvar-
andra, ulan nödvändighet och relation, utan po-
etisk betydelse och sanning, likasom bilderna i
elt kaleidoskop, och qvarlemna ett med dessa
temligen I:kartadt intryck.
Det bedrar ingen sann konstnär att nödtvun-
get befatia sig med kompositionen af en så be-
skaffad Iibretto, och ännu mindre att göra det
af frivilligt val. Men Meyerbser törstade efter
mängdens bifall, för hvar,e pris ville han köpa
det, och det blef hans. Det kostade hans verk
den poeiiska lyftningen, den idealiska värdighe-
ten — ej emedan ett sådant offer var nödvän-
digt, men emedan de medel han valt, uteslöto
dessa egenskaper, som äro oundgängliga vilkor
för ett sannt konstverk, och ej kunna ersättas
af ett och annat undantagsvis förekommande
moment. Deraf dessa många vulgariteter, denna
krassa materialism, som hör så ofta herrskar,
och deraf äfven denna brist på romantik, som
just i denna musik öfverallt bordt genomskimra.
Meyerbeer ann sig hufvudsakligen inskränkt till
en bundsförvandt — förståndet, och onekligen
har detta, stundom lifvadt a: fantasien, här firat
en bland sina mest lysande triumfer i konst-
verlden. Meyerbeers kalkyler synas vara af en
oerhörd svindlande djerfhet, och likväl visa re-
sultaterna, att han alltid räknat säkert. - Ideer-
nas inre sanning och behag kan ingen beräk-
ning framiocka, men väl kan den i deras dra-
pering ulveckla en rik, förvånande konst. Som
tecknare har Meyerbeer nedstigit från parnas-
sens höjder för att smickra mäingdens råaste
tycken; som kolorist åter har han svingat sig
upp till en punkt, der ej minga före honom
glänst, och här utv.cklar han en färgprakt, som
bländar den oinvigde med oemotståndlig kraft,
under det den tillvinner sig hvarje kännares
odelade beundran, och endast låter beklaga att
den ej blef använd på ett bättre föremål. Det
är i harmoniens mysterier, i stämföringens Ja-
byrinter, i instrumenteringens djerfvaste kombi-
nationer, som Meyerbeer visar sn förmåga från
en så lysande sida, som ännu förhöjes genom
de pikanta rytmerna, de originella vändningarne,
den konstrika, eburu ej alltid naturliga period-
byggnaden. I anläggning och uppfinning har
han afligsnat sig från den klassiska tyska kon-
stens renhet och adel (hvilket ej utan skäl blif-
vit bittert klandradt); i det tekniska återvänder
han till de fosterländska altaren, ehuru denna
eklekticism ej varit gynnande för verkets inre
barmoni. Att gifva ett totalomdöme är svårt,
då Meyerbsers förvillelser äro lika stora, som
hans beundransvärda sidor, och det helas gil-
lande eller ogillande beror på hvars och ens
öfvervägande sinne för teknisk eller estetisk
skönhet. Da ej båda finnas förenade, är det
imedlertid, för oss åtminstone, omöjligt att er-
hålla något totalintryck, någon angenäm efter-
klang af det hela.
Vi anföra inga speciella exempel ur verket till
de åsigter vi yttrat derom: dragen i Meyerbeers
tafla äro för bestämdt markerade för att ej vara
lätt igenkänneliga. Vi öfvergå nu till operans re-
presentation på härvarande scen, med den nya be-
sättning som egt rum vid dess återupptagning. Man
ansåg för några år sedan, då flera af lyriska sce-
nens förnämsta sujetter afgingo, denna scen vara sin
undergång nära, och det var ingen lätt sak för de
qvarblifna att med heder fylla de toma platserna.
Hvad imedlertid ett lefvande intresse för saken, en
fast vilja, ett fördubbladt nit kan verka, synes af
den framgång, hvarmed man gifvit operor sådane
som Don Juan, Robert m. fl. och man kan lyck-
önska vår sångscen till att framåtskridandets prin-
cip så hfligt hyllas inom densamma. Herr Strand-
berg innehade titelrollen, som tyvärr icke är mera
än en tiel-roll. - Robert är visserligen en man af
dygd, med undantag likväl af de tillfällen, då tär-
ningar, fyllda pokaler, tunnklädda abbedissor o. d.
komma i hans väg; men då detta inträffar nog ofta,
har det blifvit nödigt att skicka en guvernant med
honom på resan, som också kommer i lagom tid
att hindra honom från att taga engagement hos
Beelzebub. Äfven har sångpartiet endast få sjelf-
ständigare momenter, och man får således icke för-
undra sig öfver att hr Strandberg ej lyckades gifva
rollen någon synnerlig betydelse. Imedlertid skulle
måhända något mera uppmärksamhet vid gestiku-
lation och mimik vara af nytta, isynnerhet vid det
ofta nog förekommande stumma spelet. Uti spel-
scenen och duetten med Isabella (4:de akten) ut-
märkte sig hr Strandberg serdeles fördelaktigt, och
äfven i de andra ensemblerna, hvari han deltog, var
hans vackra röst af god verkan. — Bertram är en
roll, hvaraf redan något mer låter göra sig, och hr
Walin visade äfven här intressanta prof på sin jemt
fortgående artistiska utbildning. Man fann att han
sorgfälligt tänkt sig in i rollen, att han med kon-
seqvens genomförde den id, han ansett ligga till
grund för densamma, och hvarmed äfven hans karak-
teristiska maskering ganska väl öfverensstämde. Sång
och spel stodöd i allmänhet i ett harmoniskt förhållande
till hvarandra, ehuru ett och annat tonläge var något
för djupt för hans röst, och för öfrigt skulle då och
då blott någon inskränkning i gestikulationen till
äfventyrs vara att tillstyrka, der en uttrycksfull håll-
ning och mimik kunde göra tillfyllest. — Isabella
fann i m:ll Fundin en ganska utmärkt representant,
hvars uttrycksfulla sång, värdiga hållning, lifliga
spel gåfvo rollen mycken lyftning. Serdeles lyckadt
0 Ta LA a