sem
Den smickrade öfverstinnan smålog, glömde sina fyratio
år och gaf öfversten ett lätt slag på armen af sin solfjäder.
Hr öfverste, efter vi kommit på chapitret att dela ut
roller ... hvilken roll får väl bli er?... Men för vårt
raljeri glömmer ni, att era medspelare vänta...
pDet är sant... meny min öfverstinna, huru lätt glöm-
mer man ej allt i ert sällskap?
I det han bugade sig, hviskade han:
Förmödligen är det under era auspicer som Mars A-
donis kommer att öfverge teaterns illusioner, för att för
evigt fästa sig vid en Mercurii dotter ...)
Han fixerade henne ett ögonblick, och gick sedan små-
leende till spelbordet:
Hon syntes frapperad. Kan det vara möjligt, tänkte
hon, att alt den gunstig her:n hörde, hvad Adelheim och
jag sade hvarandra? ...
Det tycktes vara henne mindre behagligt att blifva känd
i egenskap af äktenskapsmäklerska. Men ett ordspråk sä-
ger: har man sagt a, så måste man säga b! Hon kunde
ej undgå att uppfylla sitt åt grefven gifna löfte. Några
personliga beräkningar stadgade dessutom hennes beslut.
Hennes nåd ser så fundersam ut! hörde hon fru Asp-
lund säga. -
Ack, jag kom att tänka på hvarjehanda.-.-. yttrade
hon något förvirrad.
pHennes nåd ville tala vid mig?
Ja, min goda vän.
Fru Asplund förde nu öfverstinnan genom ett skänk-
rum till Charlottes kammare.
Öfverstinnan hade icke varit förr i detta rum. Hon
stannade öfverraskad och såg sig omkring. il
Grand dieu!...så vackert rum!...så superba möbler!
Hon skyndade till toiletten: Så brillant toilett...!
Charlotte bor ju som en liten prinsessal!
Med någon förtrytsamhet tillade hon: Min toilett är
på långt när icke-så vackerl
Att fru Asplund härvid syntes högeligen förvirrad och
brydd, var mindre underligt, då man betänker den tidens
skarpt uppdragna skilnad stånden emellan, och huru för-
mätet det ansågs, äfven af den rikaste, att öfverstiga sit!
stånde sränsor