Vi hafva till sist sparat en företeelse, som, ehuri
egande ett serskildt intresse såsom fosterländsk pro
dukt, likväl icke behöfver sistnämnde egenskap: fö
att väcka! hvarje Musikväns uppmärksamhet: Vv
mena hr Randels violinqvartett. En hvar kanne
hvilken förtrogenhet med harmoniens och stämförin
gens mysterier hvilket välde öfver-formen,..skapan
det af ett godt arbete i denna väg erfordrar, oci
det hedrar icke mindre hr Randels artistiska för
måga att så lyckligt hafva löst sin uppgift, äl
hans kärlek för konsteuy att. företaga sig arbeten
hvilka, utom det tillfredsställande medvetandet oci
konstvännens bifall, hos oss ej bära någon frukt.
denna qvartett är första satsen egentligen behandlar
som soloqvartett, hvadan första violinstämman hä
predominerar; dock röjer man äfven i de öfrigt
stämmorna ett ganska vårdadt arbete. Samma för
hållande råder äfven i finalet, ehuru stämmorna hä
framträda mera sjelfständigt; slutet i denna sat
-synes oss imedlertid något tvärt och hade måhänd:
kunnat vara mera motiveradt.. Scherzot och andan
tet äro deremot förträffligt hållna och verkeliger
mästerligt arbetade: det förra håller intresset i jemi
spänning genom sina lifliga och i snillrikt uttänktt
kombinationer genomförve motiver; och det mildå
bjertliga allvaret i, den sednare erinrar om-de gamle
klassikernas styl, utan att derigenom förlora i upp
finningens sjelfständighet. Vid betraktandet af denna
såväl som flera andra af hr Randels kompositioner
kan man ej undgå att lyckönska: den musikaliska
sverlden i norden att ega en tonsättare af så myc
ken redbarhet. —U—
NÅGRA ORD OM PHILOSOPHIE CANDI-
DATS SVAR I POST- OCH INRIKES-
TIDNINGAR (4 47—48) PÅ AKADEMI-
SKA BREF.
Läsaren torde måhända erinra sig ett i Afton-
bladet M 35—536 meddeladt prof på en samling i
vår utkommande Akademiska Bref,. Den teckning
nämnde prof innehöll ansågs på vissa håll förtjena
-ett ej oväntadt motförsök att, om möjligt, borttaga
de obehagliga skuggorna och i stället anbringa så
mycket ljusare dagrar. Försöket, offentliggjordt i
nämnde N:ris af Post- och Inr. Tidningar, borde dock
anförtrotts åt en skickligare hand. :Philosophim Can-
didat var ej rätta mannen, det hördes man märka
på flera håll, ty, sade man, han stryker ju oupp-
hörligt ut med ena handen hvad han tecknat och
målat med den andra. Deraf villervallan och de
många roligheterna på hans tafla. Den bildade all-
mänheten, tänkte jag, ser nog lika väl som jag det
egna skådespelet af en tecknare, som sjelf oupp-
börligt förstör sitt verk. Jag ansåg mig derföre ej
behöfva eller böra serskildt rikta dess blick derpå.
Ett enda tycktes dock väl uttänkt-och i början af
särdeles gripande effekt. Det var tecknarens titel:
Phil. Candidat, och det der insändt) upp i hör-
net på taflan. Han hade nyss lemnat universite-
tet, och manad endast af en ädel. tacksamhets-
känsla griper han till pennan, penseln och paletten,
för att i en motbild åskädligt visa huru jag gifvit
en vanställd kopia af originalet. Skada blott att
hän sjelf skulle förstöra äfven denna väl beräknade
illusion. Han skyndade sig nemligen att öfverallt
ge sig tillkänna, då man fick se och höra att han
var medarbetare I den tidning, hvari han under
skiljda namn emellanåt skrifver eller tecknar åtskil-
ligt insändt. Jag kunde således öfverlemna hela
hans verk åt sjelfförstörelsen, och på sin höjd nämna
elt par ord derom i de utkommande Akademiska
Brefp.
Men nu uppträder Redakt. af tidskriften: Läs-
ning för Bildning och Nöje, häft. 4, och menar,
att vår Ph. Candidat gjort sin sak förträffligt.
Jag anser äfven mig då skyldig att uppträda, för
att visa huru det förhåller sig med denna förträff-
lighet. Läsaren celler åskådaren bör härvid erinra
sig, att vår man är Piilosopiie Candidat och hans
gynnare Professor. Af den förre har man, om allt
står väl till vid universitetet, rätt att fordra bland
annat moralisk och intellectuell mognad, af den
sednare förmåga och vilja att rätt ;röfva den.
Om dessa egenskaper kunna och böra tillerkännas
mina båda antagonister, det må läsaren sjelf bedö-.
ma af min följande bevisning.
Derföre låtom oss skärskåda Ph. Candidats i Post-
och Inrikes-Tidningar meddelade (insända) arti-
kel: Några ord till svar på de i Aftonbladet in-
förda ikademiska Bref,
Sedan han i inledningen sökt, efter den romerska
rhetorns kända föreskrift, vinna Jäsaren (eller åhö-
raren) för sin sak och sin person, genom att fram-
ställa båda i den aldra bästa dager, under det den
andra parten och dess sakförare framställas i den
aldra sämsta, tager han, som han säger, sanntn-
gens ljus, i sin hand och går med en viss tillför-
sigt — som man alltför ofta får skäl att göra lik-
tydig med fräckhet — att borttaga, som han sä-
ger, smutsen från min tafla.
Arbetet fördelas nu på tvenne hufvudpartier, hvaraf
det förra sysselsätter sig med lärare och lärjungar,
deras umgänge med hvarandra, c.; det andra åter
med sällskapslifvet c. i Upsala. Belysningen m.
m. af det förra framkallade genast i mitt, och kan
ske flere läsares, minne, patriarkens bekanta utrop:
handen är Esaus, men rösten är Jacobs. Det syn-
tes nemligen som en lärare stått upp att tala i egen
sak och naturligtvis då, på grund af ett och annat
onekligt vackert faktum, fälla ett allmänt omdö-
me, det aldra ljusaste och fördelaktigaste. Det är
att från några enkla fakta eller, efter vi här hafva
att göra med lärarne, från några få personers rig-
tiga uppfattande af sitt kall som lärare och men-
niska, sluta till att alla eller flertalet måste göra