ren torde påminna sig, att det var åt min omsorg denna
sak öfverlemnades ...
Och jag tror, jeg valde ej orätt man... ni had2 oför-
rätter att hämnas. .
Bokhållaren vardt blekare, än vanligt.
Jas.s det hade jag visst... grufliga... grufliga...
men nu ir hon dd... Hr fabrikören känner, att jag af
mina egna surt förvärfvade medel, genom andra hand, lånt
hen ce vid pass hälften af hemmanets värde ...
Detta var bara till hälften osanning.
Hur skall jag få mitt? fortfor han. Vore det väl
för mycket -om... — han sänkte här rösten till ett or-
dentligt pianissimo — om jag tordes begära... alt gun-
stigaste hr fabrikören täcktes belöna en gammal trogen
tjenare, och, för hans mångåriga tjenster, skänka honom
det lilla obetydliga stället... får kosta mycket på det,
innan (det kommer i stånd... men det skulle-vara mig
luft, alt få tillbringa mina dagar, der den oförgätliga döda
frampustade sin sista suck ...
Han gret.
Ack, om hon ej försmått min trogna kärlek... huru
lyckliga -hade-vi ej då allesåmman varit!... Men, det om
är gjordt, är gjördt... död är död, nådigste hr fabrikörb
Med - bögrä handen hade han fattat fabriköress hand,
lagt sin venstra på han: axel och intagit en snedt bugande
ställning: .
Skänk mig det lilla hemmanet!, yttrade han med en
så oändligt mjuk och bedjande röst; att en åskådare skulle
funnit det temligen löjligt. ?
Det gifves mångahanda sätt här i verlden att llltruga
sig det man åstundar; ej alltid äro den uppenbara bofvens
försök de farligaste. och oemotståndligaste. Fabrikören
kände mer än väl; att han var tvungen att foga sig efter
bokhållarens ödmjuka vilja... att neka, det bar sig icke...