H-LILETGOO BL ne Gustaf studsade; denna så oförtänkta resa, hvad kund väl den ha att betyda? Men som det ej var hans van: att länge vara förlägen, svarade ban öppenbjertigt: Min goda mor, det. vill jag obeskrifligt gerna. Tillå mig blott att dröja dermed nigra dagar. Hvarföre det? frågade prosten. Jo, jag vill öfvervara mamsell Bergmans begrafning Jag vill visa den sista tjensten åt ett fruntimmer, som för mig haft så mycken godhet. Mins min mor, när jag låg i den svåra skarlakansfebern, och min mor sjelf ej var riktigt frisk, med hvilken ömhet hon då skölte mig, och dessutom hela hushållet?, Deruti har pojken rätt!, inföll prosten. Jazg lemnar i sitt värde alla de rykten, som gått i svang om mamsell Bergman, men det säkra är, att en utomordentligt beskedlig och gudfruktig menniska var kon, det får jag säga på hennes döda mull., Denna sakens utgång hade prostinnan ej förutsctt. Det gick henne nu, som det plägar gå litet hvar, när ett plötsligt binder förderfvar någon plan, hvars ofelbarhet man vore färdig att svära på: man förargar sig vanligen deröfver mer än saken förtjenar. Jag måtte säga det, yttrade hon häftigt; kan inte sa lig menniskan komma i jorden dig förutan? Men det roar dig just att alltid sätta din vila tvärt emot dina föräldrars. Detta prostinnans yttrande gaf hennes man anledning att upptaga en sak af än ömlåligare natur, om hvars frargång, enligt sin åsigt, han ej ännu uppgifvit hoppet: nemligen sonens blifvande lefnadsyrke. Hör på, min käre Gustaf, började prosten, hvad är ett barns förnämsta skyldighet ? Förundrad öfver frågan och glömsk sf allt annat, än hvad som ägde gemenskap. med hans kärlek, trodde han att hans far upptäckt eller åtminstone misstinkte den, och svarade derföre med en viss oro; : lå