H-LILETGOO BL ne
Gustaf studsade; denna så oförtänkta resa, hvad kund
väl den ha att betyda? Men som det ej var hans van:
att länge vara förlägen, svarade ban öppenbjertigt:
Min goda mor, det. vill jag obeskrifligt gerna. Tillå
mig blott att dröja dermed nigra dagar.
Hvarföre det? frågade prosten.
Jo, jag vill öfvervara mamsell Bergmans begrafning
Jag vill visa den sista tjensten åt ett fruntimmer, som för
mig haft så mycken godhet. Mins min mor, när jag låg i
den svåra skarlakansfebern, och min mor sjelf ej var rik-
tigt frisk, med hvilken ömhet hon då skölte mig, och dess-
utom hela hushållet?,
Deruti har pojken rätt!, inföll prosten. Jazg lemnar i
sitt värde alla de rykten, som gått i svang om mamsell
Bergman, men det säkra är, att en utomordentligt besked-
lig och gudfruktig menniska var kon, det får jag säga på
hennes döda mull.,
Denna sakens utgång hade prostinnan ej förutsctt.
Det gick henne nu, som det plägar gå litet hvar, när
ett plötsligt binder förderfvar någon plan, hvars ofelbarhet
man vore färdig att svära på: man förargar sig vanligen
deröfver mer än saken förtjenar.
Jag måtte säga det, yttrade hon häftigt; kan inte sa
lig menniskan komma i jorden dig förutan? Men det roar
dig just att alltid sätta din vila tvärt emot dina föräldrars.
Detta prostinnans yttrande gaf hennes man anledning
att upptaga en sak af än ömlåligare natur, om hvars frar-
gång, enligt sin åsigt, han ej ännu uppgifvit hoppet: nem-
ligen sonens blifvande lefnadsyrke.
Hör på, min käre Gustaf, började prosten, hvad är ett
barns förnämsta skyldighet ?
Förundrad öfver frågan och glömsk sf allt annat, än
hvad som ägde gemenskap. med hans kärlek, trodde han
att hans far upptäckt eller åtminstone misstinkte den, och
svarade derföre med en viss oro; : lå