för deras skratt, störtade ut, och kom först på gatan till
full besinning... skuddade. stoftet af mina fötter, och
tänk!e: af lek blir allvar... darren och bifven j ej, j fräcke
syndare? J skrifven ju sjolfve eder dom! Frukt n i ej, at
det helvete, j så djerfi efterhärmen, skall uppsluka eder
och att de djeftar, hvilkas skepnader j nu så tanklöst inlä-
den eder, skola med gisselhugg af sina ormar lära ede:
ännu vidunderligare språng? Och eder sång? Skall den e;
förvandlas till tjut och tandagnisslan ?,
Detta tal framfördes med en särdeles munvighe!, som
bevisade, att det ej hölls så alldeles inpromptu, uian alt
prosten hade försed att sålunda ifra både bittida och sent.
Också afvaktade komministern slutet med mycken tålighet.
Fordom hade den upplyste och, för sin ställning, lärde
prestmannen försökt att göra invändningar; men det hade
endast verkat såsom olja på elden, drog enda:t ut diskus-
s:onen i oändlighet. Också var han, liksom alla äldre pre-
ste: då för tiden, i sjelfva verket af samma tanke, ehuru
fogligare.
Ingen slags pestilentia angriper det arma menniskosläg-
tet uan förebidande tecken. De bederlige prestgubbirne
på 4780-talet hade redan en förkänsla af den nu grasserande
metodistiska nitälskan. Hos dem var ifvern förlåtlig. Hela
deras bildning låg i karentän bos en starkt b gränsad or-
tadoxi... Men nu!
Vi återvända till våra prester. Liksom allt annat, hvil-
ket ej erhåller näring, borttynar af sig sjelf, så äfven pro-
stens vältalighet, och komministern fick tid att anmäla
ma2msell Johanna Bergmans timade död.
Ja så! Hon är död! När dog hon?
I går eftermiddags.v
Prosten tog fram kyrkoboker, för att ultstryka hennes
n mn.
Vet bror, hvaruti hennes sjukdom egentligen bestad?
frågade han, under det han doppade penn-np.