rummet, slogo de sig, oakttadt Albertinas när
varo, tillsammans i en ring. De hviskade, d
gissade, de frågade hvarannan ömsesidigt: hvac
mamsell, månd tro, kunde ha på sitt samvete
efter hon ville tala ensam med presten?
Det kunde man väl möjligtvis få reda påb
yttrade en,- kastade dervid en försmädlig och
misstrogen blick på Albertina, och t:llade saktare:
Ingen stoppar andras barn i barmen, utan
att ej en fot si.ter ute-.;. ja, ja, man skall få
se ... ingenting görs, som inte spörs ... och
den som lefver, fir nog vetat.n
Lyckligtv:s var Albertina ej i stånd alt för-
nimma dessa yttranden. Andtligen öppnades
dörren och komministerns ankomst gjorde slut
på detta tasscl.
Tungorna tystnade väl då, men ögonen tala-
de i deras ställe; och så hvassa voro de blic-
kar, som fistades på den vördnadsvärde gub-
ben, att; om de varit dolkar, hade de strax ge-
nomborrat honom, för att i hans hjerta ler
hjerna taga reda på dt nyss erhållna förtro-
endet. Nu märkte de ej annat, än att han sig
något upprörd ut, att en tår glimmade i hans
öga, att hans röst darrade och var oändligt
vek, då han inkallade Albertina till hennes
moster.
Så snart dörren iter var tillsluten, hette det:
ÅAlbertina måtte ändå inte vara hennes do-
ter! Hörde ni inte, alt kaplan bad henne gå
in till sin moster. Ack, den som visste hvad
mamsell kan hafva sagtl
Komministern fattade Albert:nas hand, och
tilt hennes döende mor frambar han dessa trö-
stens ord:
Somna i frid, olyckliga qvinna, för att åter
uppvakna i evig sällhet! Jag svär att vara ditt
barns farl) ,
Gubben tryckte den gråtande flickan i sina
armar, och hon störtade ned på knä framför
sängen, der bon tillika med sin mor anammai-
de sakramentet. : Den heliga handlingen tyck-
tes-lugna och trösta dem båda.
Kort derefter öppnades dörren — en af hu-
strurnpa stack in hufvudet och bad att få tala
med kaplan,