Aa
gardet, baron Åkerhjelm, var den för tillfället
vakthafvande kabinettekammarherrn, hvilken
genast antecknade ynglipgens namn på före-
dragningslistan. En mängd med stjernor och
band beprydde herrar omgåfvo den stackars
studenten, som i sanning med sin svarta drägt
och stålvärja tycktes spela en dålig roll bland
så mycken grannlåt; men lyckligtvis tilltalade
honom ingen, så att han slapp förödmjukelsen
af ett hånlöje vid ett möjligen inträffande för-
läget sätt att vara och den starkt Jjudande fin-
ska brytningen, som han troligen icke kunnat
undvika om samtal kommit i fråga. För ko-
nungen var han numera icke rädd, då han på-
minde sig allt det goda man sagt om hans per-
sonliga karakter. Länge hade hans väntan va-
rat, då han bemärktes cf en liten, knubbig,
undersättsig man, också bepridd med st ernor
och band, som, med ögonen fästade på ynglin-
gen, gick från den ena till den andra af de
närvarande, likasom hade han frågat dem, om
de kände studenten. Besvärad af alla dess
personers blickar, kastade han otåligt sina blic
kar åt dörren till konungens rum, derifrån ba
ron Åkerbjelm utkom, då den lille manne
närmade sig denne och på samma sätt tyckte
repetera sin fråga, angående yngling:ns per
son; och, sedan den knubbige med en blick p
föredragningslistan, syntes derom förvissad, styr
de han sin kurs rakt ned på ynglingen, som
- lutad mot en fönsterpost, oroligt inväntade ho
nom. Hans frågor och ynglingens svar vor
ungefår:
Heter herrn Edvardå? — Ja, — Hva
ifrån kommer herrn? — Från Finland- —
Är herm son till hr...) — Jas — Oc
slägtinge till kammarrådet . . 2 — Ja. — Ko1
herrn nyligen från Finland? — För fjorto
dar sen. — Her berrn varit hos understå
hållaren ? — Nej, men då jag kom till Stoci
holm lät jag genast anteckna mitt namn. —
Kors, bevara mig! Huru kunde herrns släg
ptinge, kammarrådet, som är en så klok oc