WICUL I OUWIW UP ULIL UL CAR FETV BELL VON MI till föda för sig och husdjuren använda nå gra helsosamma och födande naturalster, pc hvilka i landet finnes ömnig tillgång oc! som utan penningar kunna anskaffas äfver af de fattigaste. Stockh. 1846. 48 sidd. 3:o är den nog långa titeln tör ett mogert och inskränkt innehåll. Författaren, hvilken är vål gamle bekante, hr K. J. Ekeblad (Gustafson) har gexom denna lilla skrifi velat gifva den fattiga allmvgen cn hjelp i nöden, om för att äfven hjelpa sig sjelf tiger förf. naturligtvis. Nå, nå, det ena goda förskjuter icke det andra. Men skall man mera, än till blott ordsvassande (och sådant fiunes godt om i den lilla skritten), utsträcka denna föresats att gagna den nödlidande, så torde man hkväl behöfva hafva litet säkrare fond att bygga på, än br Ekeblad; ty närvarande skrift motsvarar verkligen bra föga, hvad förf., måhända i sin välmening, afsett. De uppmaningar, skriften innehåiler, äro dels gamla nyheter, af litet hvar redan förut kända, dels åtskilligt smått och godt plockgods ur andra skrifter; ty öfver hithörande ämnen synes det nogsamt, att förf. ej sjelf inhemtat någon praktisk erfarenhet, utan gjort sina studier i kammaren. För. yttrar i förordet, att han nuppbjudit all sin ringa förmåga (den är Gunås då bra liten), att gagna sina fattiga medmenniskor, cch i anseende till den goda viljan är han öfvertygad, att de brister, som vidlåda såväl hans som hvarje annat menskligt företag; ej alltför hårdt bedömmas; — men så säger hvarje omogen författare och tror sig dermed bafva dragit sig bakom en oantastlig borg. Men vår tid är icke så beskedlig; kritiken skänker icke, liksom en annan Esau, bort sin förstfödsloratt för en grynvälla:g; den vet sin plats i striden, att skifta allom rätt, och publiken har lika så stor rätt, att få veta sanningev, som den recenserade att blifva rättvist bedömd. Förf. har ämnat denna skrift egentligen åt possessionater och ledamöter af presterskapet, som ömma för de fattigen, och hans önskan är alt de målte inköpa ett större eller mindre antal exemplar och sedan utdela dem gratis som en lämplig gålva till deras underhafvande och de fattiga i deras ort. Ack hvilken blygsamhet, om egen förtjenst, efter förf. så obetingadt sjelf tyckes antaga sitt arbetes förtrafll ghet och behöflighet? och ännu mer, hvilken generos:t ff br Ekeblad, att skänka sin bok åt de fattige, nb. sedan possesisnater och prester, betalat den! Men då det ej är allt gull som glimmar och man ännu aldrig uträttat något godt med stora ord och tomt munväder, skall rec. se till huruvida dessa påståenden hafva sin tillämpning på förf:s närvarande opusculum. Rec. skulle icke befattat sig med, att granska en så haltlös produkt, som den närvarande, så . vida ej derigen;m möjligen kunde vinnas den fördelen, att den deien af allmänheten, som icke närmar. tagit kännedom : om hr Ekeblads skrifiställeri, kunde hafva nå-l: gon ledning för sitt begrepp om en föriattare,: hvilken åtminstone i annonsväg icke lemnar mycket öfrigt att önska för att göra sina produkter kända. Måhända kunna nedanstående anmärkningar äfven möjligtvis hafva en hälsosam verkan på hr E., emedan ban utlofvat, att ninom denna månads slut, utgifva en ny, 3000 exemplar stark, upplaga af närvarande dråpliga opus, och de många löjl:gheter, oriktigheter och misstag, som i närvarande upplaga förekomma, synas behöfva för honom påpekas och derigenom gifvas hozom en yttre (i brist af inre) väckelse, att först sjelf siudera, hvad han vill lära andra. Författaren börjar, såsom sig vederbör, med Potatis-sjukan, hvarom åtskilliga förut kända notiser meddelas, uppblandade med åtskilligt, som torde behöfva en närmare belysning. Pag. 3 säges, att kreatur, som fodrats ned sjuka potäter, befunnit sig serdeles väl deraf, men i en not straxt nedanföre anmärker förf., att man: vid i Sachsen, på regeringens befallning, anställda försök funnit, att de kor, som fodrades med sjuka potäter, ej ville lägga på hullet så som de kreatur, som erhöllo frisk potatis. Det giek med de förra således på samma sätt, som med d.n glupska småländska gumsen, hvilken nyligen slukade en gri:, de lade ej på hullet. Vidare uppgifver förf. att, om man ej under vintren kan freda sin pata-)h tis från att bortruttna, man då skall sönder-m skära den i 79 (sie!) tums tjocka skifvor och!m utlaka dem i vatten blandadt med svafvelsyra,!b sedan torka och mala den till mjöl. Skadald imedlertid, att förf. ej tillika i sin nödbjelpv gifvit Deskrifning och ritning på ett passande s instrument ait. sönderskära potatisen i jemnt en m nittondedels tum tjocka skifvor, ty att med dejlgt på landet iblånd allmogen vanliga täljtnilvarne fö eller dåliga bordsknifvar skära så tunna skifvor,si som de af förf. bestimda, faller sig säkerligen !e något svårt, oberäknadt den af för! säkerligengi ej beräknade tidsöda ett sådant skärande sckuileat mediöra. För att uppfriska hr E:s minne, sålni kan väl rec. nämna, att det är prof. Liebig,ar som -uppfunnit nyssnämnda method att beredal fö potatesmjöl, men ej är han så minutiös, attli; han bestämmer skilvornas tjocklek till a tum. let För användandet af det eter urlakaingen qvar-jni varande svafyvelsyrevattnet föreslår förf. att taga !sk 2, deraf och uppblanda det med 3; rent vat-llo ten, och utsprida blandningen öfver marken. at Här åter :en löjlighet. -Hvartill den öfriga tre-so d:edelen afvdet svafvelsyrehaltiga vattnet skalljfö mm mm, LL. OO Ce NM hj -—AA MM a I AMA 3 mm RS SS rm Sem r— SSE XT