WICUL I OUWIW UP ULIL UL CAR FETV BELL VON MI
till föda för sig och husdjuren använda nå
gra helsosamma och födande naturalster, pc
hvilka i landet finnes ömnig tillgång oc!
som utan penningar kunna anskaffas äfver
af de fattigaste. Stockh. 1846. 48 sidd. 3:o
är den nog långa titeln tör ett mogert och in-
skränkt innehåll. Författaren, hvilken är vål
gamle bekante, hr K. J. Ekeblad (Gustafson)
har gexom denna lilla skrifi velat gifva den
fattiga allmvgen cn hjelp i nöden, om för att
äfven hjelpa sig sjelf tiger förf. naturligtvis.
Nå, nå, det ena goda förskjuter icke det andra.
Men skall man mera, än till blott ordsvassande
(och sådant fiunes godt om i den lilla skritten),
utsträcka denna föresats att gagna den nödli-
dande, så torde man hkväl behöfva hafva litet
säkrare fond att bygga på, än br Ekeblad; ty
närvarande skrift motsvarar verkligen bra föga,
hvad förf., måhända i sin välmening, afsett.
De uppmaningar, skriften innehåiler, äro dels
gamla nyheter, af litet hvar redan förut kända,
dels åtskilligt smått och godt plockgods ur an-
dra skrifter; ty öfver hithörande ämnen synes
det nogsamt, att förf. ej sjelf inhemtat någon
praktisk erfarenhet, utan gjort sina studier i
kammaren. För. yttrar i förordet, att han
nuppbjudit all sin ringa förmåga (den är
Gunås då bra liten), att gagna sina fattiga
medmenniskor, cch i anseende till den goda
viljan är han öfvertygad, att de brister, som
vidlåda såväl hans som hvarje annat menskligt
företag; ej alltför hårdt bedömmas; — men
så säger hvarje omogen författare och tror sig
dermed bafva dragit sig bakom en oantastlig
borg. Men vår tid är icke så beskedlig; kriti-
ken skänker icke, liksom en annan Esau, bort
sin förstfödsloratt för en grynvälla:g; den vet
sin plats i striden, att skifta allom rätt, och
publiken har lika så stor rätt, att få veta san-
ningev, som den recenserade att blifva rättvist
bedömd. Förf. har ämnat denna skrift egent-
ligen åt possessionater och ledamöter af pre-
sterskapet, som ömma för de fattigen, och hans
önskan är alt de målte inköpa ett större eller
mindre antal exemplar och sedan utdela dem
gratis som en lämplig gålva till deras under-
hafvande och de fattiga i deras ort. Ack hvil-
ken blygsamhet, om egen förtjenst, efter förf.
så obetingadt sjelf tyckes antaga sitt arbetes
förtrafll ghet och behöflighet? och ännu mer,
hvilken generos:t ff br Ekeblad, att skänka
sin bok åt de fattige, nb. sedan possesisna-
ter och prester, betalat den! Men då det
ej är allt gull som glimmar och man ännu
aldrig uträttat något godt med stora ord och
tomt munväder, skall rec. se till huruvida dessa
påståenden hafva sin tillämpning på förf:s när-
varande opusculum. Rec. skulle icke befattat
sig med, att granska en så haltlös produkt, som
den närvarande, så . vida ej derigen;m möjligen
kunde vinnas den fördelen, att den deien af
allmänheten, som icke närmar. tagit kännedom :
om hr Ekeblads skrifiställeri, kunde hafva nå-l:
gon ledning för sitt begrepp om en föriattare,:
hvilken åtminstone i annonsväg icke lemnar
mycket öfrigt att önska för att göra sina pro-
dukter kända. Måhända kunna nedanstående
anmärkningar äfven möjligtvis hafva en hälso-
sam verkan på hr E., emedan ban utlofvat,
att ninom denna månads slut, utgifva en ny,
3000 exemplar stark, upplaga af närvarande
dråpliga opus, och de många löjl:gheter, orik-
tigheter och misstag, som i närvarande upplaga
förekomma, synas behöfva för honom påpekas
och derigenom gifvas hozom en yttre (i brist
af inre) väckelse, att först sjelf siudera, hvad
han vill lära andra.
Författaren börjar, såsom sig vederbör, med
Potatis-sjukan, hvarom åtskilliga förut kända
notiser meddelas, uppblandade med åtskilligt,
som torde behöfva en närmare belysning. Pag.
3 säges, att kreatur, som fodrats ned sjuka
potäter, befunnit sig serdeles väl deraf, men
i en not straxt nedanföre anmärker förf., att
man: vid i Sachsen, på regeringens befallning,
anställda försök funnit, att de kor, som fodra-
des med sjuka potäter, ej ville lägga på hul-
let så som de kreatur, som erhöllo frisk po-
tatis. Det giek med de förra således på sam-
ma - sätt, som med d.n glupska småländska
gumsen, hvilken nyligen slukade en gri:, de
lade ej på hullet. Vidare uppgifver förf. att,
om man ej under vintren kan freda sin pata-)h
tis från att bortruttna, man då skall sönder-m
skära den i 79 (sie!) tums tjocka skifvor och!m
utlaka dem i vatten blandadt med svafvelsyra,!b
sedan torka och mala den till mjöl. Skadald
imedlertid, att förf. ej tillika i sin nödbjelpv
gifvit Deskrifning och ritning på ett passande s
instrument ait. sönderskära potatisen i jemnt en m
nittondedels tum tjocka skifvor, ty att med dejlgt
på landet iblånd allmogen vanliga täljtnilvarne fö
eller dåliga bordsknifvar skära så tunna skifvor,si
som de af förf. bestimda, faller sig säkerligen !e
något svårt, oberäknadt den af för! säkerligengi
ej beräknade tidsöda ett sådant skärande sckuileat
mediöra. För att uppfriska hr E:s minne, sålni
kan väl rec. nämna, att det är prof. Liebig,ar
som -uppfunnit nyssnämnda method att beredal fö
potatesmjöl, men ej är han så minutiös, attli;
han bestämmer skilvornas tjocklek till a tum. let
För användandet af det eter urlakaingen qvar-jni
varande svafyvelsyrevattnet föreslår förf. att taga !sk
2, deraf och uppblanda det med 3; rent vat-llo
ten, och utsprida blandningen öfver marken. at
Här åter :en löjlighet. -Hvartill den öfriga tre-so
d:edelen afvdet svafvelsyrehaltiga vattnet skalljfö
mm mm, LL. OO
Ce NM hj -—- AA MM a I AMA 3 mm -
RS SS rm
Sem r—
SSE XT