a UN bolaget Widman å Silfverberg. ss sent — Redaktionen har ånyo blifvit anmodad — denna gången i ett bref från en i Marseille vi stande svensk — att lemna rum för en skrifi i anledning af den polemik, som stått att läsa i denna tidning, angående demoiselle Amalis Lundebergs trosbekännelse och yttrade sympat för den katbolska liran. Ehuru dessa skriftvexlingars fortsättande troligen icke kan led: till någon serdeles praktisk nytta, har red. l:kväl trott sig för denna gången böra villfara der utomlands vistande landsmannens önskan, som. ehuru han sjelf säger sig tillhöra den orthodoxs lutherska bekännelsen, likväl synbart och lifligt intresserar sig för den katholska; dock förbehålle vi oss att få bifoga några korta anmärkningar. Skriften lyder sålunda: : Till Prestmannen i. I.n i Stockholm. Marseille d. 2 Mars 4847. Den af tit. insända artikel, som den 6. Februari blifvit införd i Aftonbladet, hvilket äfven här är att tillgå, kunde ge anledning till många och långa reflexioner; men jag vill härmed inskränka mig blott till några få och korta, dem jag hoppas tit. ej illa upptager. Det är kärleken till sanning och rätt, som föranleder mig till desamma. Våra fäders tro, den tit. omnämner, är ju jemförelsevis ganska ny och var alldeles okänd för våra äldre förfäder, hvilka dock, från 9:de århundradet ända till långt in i det 46:de, bekände sig till kris(na läran. Enligt historiens vittnesbörd, fanns ock den tiden goda kristna, hvilka omtalas med största beröm, t. ex. nordens apostel, den värdige munken Ansgarius, nunnan Sankt Brita, Erik den helige, Engelbrekt m. fl. Häraf följer temligen klart, att man kan vara ganska god kristen, utan att bekänna våra fäders tron, Ja, sannolikt har vår nya svenska kyrka ej anspråk att kunna bilda bättre kristna än den gamla tidens. Då tit. kallar mamsell Lundebergs tillämnade cller fullbordade öfvergång en upostasie, nyttjar tit. en origtig benämning; ty en protestant, som blir katholik, är ej apostat, emedan han blott återvänder i den kristna moderkyrkans sköte, samma kyrka, i hvilken Ånsgarius lefde och dog, och för hvilken millioner martyrer utgjutit sitt blod, Hvad tit. egentligen menar med den evangeliska kyrkan, skulle erfordra en tydligare förklaring för alt rigtigt förstås. — Protestäntismen är likväl ej en kyrsa, alldenstund den utgöres af en mängd olika sekter. Dessa sägas väl alla vara evangeliska; men då de hata hvarandra inbördes, och äfven förfölja hvarandra, när lokalförhållanden sådant medgifva (oberäknadt att de aldramest hata och förfölja sin gemensamma moderkyrka); så visa de ju öppet inför hela verlden, att de ej äro lifvade af en sannt evängelisk anda. För öfrigt hålles evangelium i större vördnad och helgd inom romerska kyrkan, än i de affallne sekterne, så att epitetet: evangeliska kyrkan,, såsom motsats till den romerska, synes mig; hur saken än betraktas, blott vara en metaforisk bild, utan verklighet. Tit. slutar sin artikel med en hotelse mot det förmenta proselytmakeriet; men jag ber tit. besinna, att tvångslagar, rigtade mot samvetsoch religionsfriheten, äro dåliga argumenter och att de i det bela illa motsvara sitt ändamål, i synnerhet i ett protestantiskt land och i en så upplyst tid som vår. Eller kan tit. väl med något enda förnuftigt skäl visa, hvarföre katholska läran, som i ungefär 700 år varit landets religion, och under hvars välde och inflytelse en. mängd af våra ännu existerande kyrkor, och just do störaste, blifvit uppförde, ej skulle, på öfvertygelsens väg, få utbreda sig så vidt hon förmår, och hvarföre icke hvem som behagar skulle fritt få antaga denna lära? Ar det icke ett protestantiskt axiom, att man bör : grunda sin tro på biblen allena? — Nå väl! om nu en protestant, efter mogen pröfning, finner eller tror sig finna, att katholska läran är grundad i biblen, hvad kan väl ur protestantisk synpunkt deremot rimligen invändas? — jo, man må genom goda skäl söka ingifva honom andra åsigter; men att genom tvångsmedel vilja förmå honom afstå från sin öfvertygelse, — det är förnuftsvidrigt och orättvist — och visserligen icke öfverensstämmande med den kristliga barmhertighetens fordringar; — det kan passera t. ex. i Ryssland, men vårt land är det ej värdigt. Jag är för min del, uti frågan om katholicismen, så oparlisk som någon kan vara. Ty jag är äkta svensk, älskar upprigtigt mitt fådernesland, är uppfödd i den orthodoxa lutherska läran och har ej öfvergått från densamma. Men under ett mångårigt vistande i ett katholskt land, har jag temligen uppmärksamt följt händelsernas gång och den religiösa polemiken, observerat: katholicismiens moraliska inflytande på sederna; granskat katholska läran i dess theori, jemfört den med det protestantiska systemet, gjort mig något mera hemrhastadd, än det iSverige var mig möjligt, uti kyrkohistorien i allmänhet och refoörmationshistorien i synnerhet — — och jag har funnit: att vi protestanter blifvit uppfödda med falska begrepp om katholicismen. Detta är visserligen ej vårt fel, och derföre, så snart man ej längre är förblindad af orättvisa fördomar, bör man så mycket mindre blygas att öppet erkänna allt det goda, sköna, heliga, som katholicismen innebär. För öfrigt betraktar jag striden mellan katholicismen och protestantismen icke endast såsom en vanlig religionstvist, utan såsom en högst vigtig samhällsfråga och jag håller för, att hvarje medborgare, med anspråk på bildning borde kunna nå-v NIUE FIRE FLIT PF FORR JG St FÖ BE I ERNST FEET JA DOVER pe Fö