a UN bolaget Widman å Silfverberg.
ss sent
— Redaktionen har ånyo blifvit anmodad —
denna gången i ett bref från en i Marseille vi
stande svensk — att lemna rum för en skrifi
i anledning af den polemik, som stått att läsa
i denna tidning, angående demoiselle Amalis
Lundebergs trosbekännelse och yttrade sympat
för den katbolska liran. Ehuru dessa skrift-
vexlingars fortsättande troligen icke kan led:
till någon serdeles praktisk nytta, har red. l:k-
väl trott sig för denna gången böra villfara der
utomlands vistande landsmannens önskan, som.
ehuru han sjelf säger sig tillhöra den orthodoxs
lutherska bekännelsen, likväl synbart och lifligt
intresserar sig för den katholska; dock förbe-
hålle vi oss att få bifoga några korta anmärk-
ningar. Skriften lyder sålunda: :
Till Prestmannen i. I.n i Stockholm.
Marseille d. 2 Mars 4847.
Den af tit. insända artikel, som den 6. Februari
blifvit införd i Aftonbladet, hvilket äfven här är att
tillgå, kunde ge anledning till många och långa re-
flexioner; men jag vill härmed inskränka mig blott
till några få och korta, dem jag hoppas tit. ej illa
upptager. Det är kärleken till sanning och rätt,
som föranleder mig till desamma.
Våra fäders tro, den tit. omnämner, är ju jem-
förelsevis ganska ny och var alldeles okänd för våra
äldre förfäder, hvilka dock, från 9:de århundradet
ända till långt in i det 46:de, bekände sig till kris(-
na läran. Enligt historiens vittnesbörd, fanns ock
den tiden goda kristna, hvilka omtalas med största
beröm, t. ex. nordens apostel, den värdige munken
Ansgarius, nunnan Sankt Brita, Erik den helige,
Engelbrekt m. fl. Häraf följer temligen klart, att
man kan vara ganska god kristen, utan att bekän-
na våra fäders tron, Ja, sannolikt har vår nya
svenska kyrka ej anspråk att kunna bilda bättre
kristna än den gamla tidens.
Då tit. kallar mamsell Lundebergs tillämnade cl-
ler fullbordade öfvergång en upostasie, nyttjar tit.
en origtig benämning; ty en protestant, som blir
katholik, är ej apostat, emedan han blott återvän-
der i den kristna moderkyrkans sköte, samma kyr-
ka, i hvilken Ånsgarius lefde och dog, och för hvil-
ken millioner martyrer utgjutit sitt blod,
Hvad tit. egentligen menar med den evangeliska
kyrkan, skulle erfordra en tydligare förklaring för
alt rigtigt förstås. — Protestäntismen är likväl ej
en kyrsa, alldenstund den utgöres af en mängd o-
lika sekter. Dessa sägas väl alla vara evangeliska;
men då de hata hvarandra inbördes, och äfven för-
följa hvarandra, när lokalförhållanden sådant med-
gifva (oberäknadt att de aldramest hata och förfölja
sin gemensamma moderkyrka); så visa de ju öppet
inför hela verlden, att de ej äro lifvade af en sannt
evängelisk anda. För öfrigt hålles evangelium i större
vördnad och helgd inom romerska kyrkan, än i de
affallne sekterne, så att epitetet: evangeliska kyr-
kan,, såsom motsats till den romerska, synes mig;
hur saken än betraktas, blott vara en metaforisk
bild, utan verklighet.
Tit. slutar sin artikel med en hotelse mot det
förmenta proselytmakeriet; men jag ber tit. besinna,
att tvångslagar, rigtade mot samvets- och religions-
friheten, äro dåliga argumenter och att de i det
bela illa motsvara sitt ändamål, i synnerhet i ett
protestantiskt land och i en så upplyst tid som vår.
Eller kan tit. väl med något enda förnuftigt skäl
visa, hvarföre katholska läran, som i ungefär 700 år
varit landets religion, och under hvars välde och
inflytelse en. mängd af våra ännu existerande kyrkor,
och just do störaste, blifvit uppförde, ej skulle, på
öfvertygelsens väg, få utbreda sig så vidt hon för-
mår, och hvarföre icke hvem som behagar skulle
fritt få antaga denna lära?
Ar det icke ett protestantiskt axiom, att man bör :
grunda sin tro på biblen allena? — Nå väl! om nu
en protestant, efter mogen pröfning, finner eller tror
sig finna, att katholska läran är grundad i biblen,
hvad kan väl ur protestantisk synpunkt deremot
rimligen invändas? — jo, man må genom goda skäl
söka ingifva honom andra åsigter; men att genom
tvångsmedel vilja förmå honom afstå från sin öf-
vertygelse, — det är förnuftsvidrigt och orättvist —
och visserligen icke öfverensstämmande med den
kristliga barmhertighetens fordringar; — det kan
passera t. ex. i Ryssland, men vårt land är det ej
värdigt.
Jag är för min del, uti frågan om katholicismen,
så oparlisk som någon kan vara. Ty jag är äkta
svensk, älskar upprigtigt mitt fådernesland, är upp-
född i den orthodoxa lutherska läran och har ej öf-
vergått från densamma. Men under ett mångårigt
vistande i ett katholskt land, har jag temligen upp-
märksamt följt händelsernas gång och den religiösa
polemiken, observerat: katholicismiens moraliska in-
flytande på sederna; granskat katholska läran i dess
theori, jemfört den med det protestantiska systemet,
gjort mig något mera hemrhastadd, än det iSverige
var mig möjligt, uti kyrkohistorien i allmänhet och
refoörmationshistorien i synnerhet — — och jag har
funnit: att vi protestanter blifvit uppfödda med
falska begrepp om katholicismen. Detta är visser-
ligen ej vårt fel, och derföre, så snart man ej längre
är förblindad af orättvisa fördomar, bör man så myc-
ket mindre blygas att öppet erkänna allt det goda,
sköna, heliga, som katholicismen innebär.
För öfrigt betraktar jag striden mellan katholi-
cismen och protestantismen icke endast såsom en
vanlig religionstvist, utan såsom en högst vigtig
samhällsfråga och jag håller för, att hvarje med-
borgare, med anspråk på bildning borde kunna nå-v
NIUE FIRE FLIT PF FORR JG St FÖ BE I ERNST FEET JA DOVER pe Fö