SEPVeke ARRLIgt IUSaFEfET TIER tt SLEM REVY AF TIDNINGARNA. Vi kunne icke alldeles mid tystnad förbig en recension, som förekommer i Postoch In rikestidningen för i. T.sdags, öfver ett nylige utkommet arbete, kolladt: Huru skall svensk folket blifva ett i full mening gudfruktigt oc sedligt folk? Ett anspråkslöst försök att be svara närvarande tids för detta folk ojemför ligt vigtigaste fråga; af en lekman. Först och andra delen. Stockholm, tryckt hos P: 4 Norstedt et Söner. . Författaren af. det:a arbete utgår ifrån et antagande, som han söker styrka med åtskillig skäl, att neml. svenska folket är lörsänkt i et religiöst och moraliskt förfall, samt anför såson de hufvudsakliga anledni: garna dertill Gudak tighetsöfningars upphörande inom de enskild familjerna, en löslig barnaupptuktelse och e? vanvårdad Yreligionsundervisning vid våra of fentliga läroverk. Re!erenten i Posttidninger tillägger vid citerande hära: Vi beböfve c anföra flera (bevis) ty äro dessa grundade, si låta sig alla andra af dem lätt både härledas och förklaras. Frågan, huru detta onda skall botas, det deraf lidande svenska foltet skal åter kunna blifva ett gudfruktigt och sedlig! folk, synes väl hufvudsakligen vara besvarad genom sjelfva det ondas angifvande. Det är ieke nu meningen att iagå i någon närmare granskning af den anmälda skrifien, hvilket oekså torde vara för tidigt, innan förfaltaren kommit till det positiva i lösningen af det föresatta problemet. Men deremot ha vi velat anmärka, att referenten i Posttidningen tyckes hafva nog lösligt affärdat saken med en fras, som, då han ej yttrat sig närmare om sättet, lätt kan leda till en ensidig och förvillande uppfattning af en fråga, hvilken dock förtjenar den allrahögsta uppmärksamh:t. Enligt vår tanka kan man nemligen visst icke endast lägga skulden för sedernas förfall och brottens tilltagande, der sådant befinnes äga rum, ensamt eller ens främst på bristande religionsundervisning. Man stöter här tvertom på ett ganska komponeradt förhållande, som har många orsaker, hvilkas samfällda undanrödjande icke kan åstadkommas genom något visst recept, ehuru beqvämt det kan vara att gripa till ett sådant, utan fordrar fortsatta allvarliga bemödanden och omsorger både från lagstiftarens och förvaltningens sida. En vigtig vink i detta hänseende lemnar bland annat det igårdagens Aftonblad omnämnda betänkandet af stadsnämnden, hvaraf man finner, att ej mindre! än tvåtusen fyrahundra barn inom sjelfva hufvudstaden blitt emellan 7 och 43 års ålder sakna tillfälle till skolundervisning. Då imedlertid alla desse erhålla kännedom om våra dogmer, innan de gå till skrift, så har man redan häri ett bevis att religionsundervisningen, i dess närvarande skick, icke är tillräcklig alt förvara mot det öfverklagade onda. Men så vidt frågan nu skall betraktas med afseende hufvudsaklizen på den roll, som kyrkan kan hafva att utföra i afseende på slägtets förbättring, så hemställe vi såväl till förf. af det omnämnda arbetet, som till referenten i Posttidningen, huruvida icke just det, som de rubricera såsom bristande religinsundervisning och skrifva på tidens räkning, hvilken så oftal får bära skulden för allt ondt, som uppenbarar sig, i sjelfva verket bar en annan orsak, remligen kyrkans och presterskapets egen beskaffenhet, likväl icke så mycket individernas, som ståndets, i anseende till dess uppfattning af kyrkans. och det andliga lärarekallets bestämmeise. Det är omöjligt att dölja för sig sjelf, att tiden och kyrkan icke mera gå i bredd medi; hvarandra. Menniskoanden föres allt mer och: mer framåt af föridlande ideer och törstar efter: förbättring i alla riktningar; denna rörelse kan: icke misskännas. Huru förhåller sig väl kyrkan, presterskapet, under detta allmänna framskridande? I stället att sätta sig i spetsen för!! rörelsen, och deråt giva den lyftning, som enj upplyst religiositet förlänar, finner man hos def ådande i kyrkan (biskopar och domkapitel) ett :! synbart sträfvand2 att ställa g i opposition!l not denna tidens riktning och petrificera sig sina gamla dogmer, utan att det minsta be-l: tymra sig om den nya rikedom, som allt merjt ( I r L ippnar sig för massans andliga bildning. Förållandet är således icke, att tiden i allmänhet) lifvit osedligare eller. mera likgiltig för andiga och religiösa behof, utan att det andliga tåndet eller dess ledare blunda för dessa be-h ofs närvarande beskaffenhet och fordring.r.t Jetta bekräftar sig bäst om man tager i be-In raktande, hufu skolorna öfverallt äro mer och!s