SEPVeke ARRLIgt IUSaFEfET TIER tt SLEM
REVY AF TIDNINGARNA.
Vi kunne icke alldeles mid tystnad förbig
en recension, som förekommer i Post- och In
rikestidningen för i. T.sdags, öfver ett nylige
utkommet arbete, kolladt: Huru skall svensk
folket blifva ett i full mening gudfruktigt oc
sedligt folk? Ett anspråkslöst försök att be
svara närvarande tids för detta folk ojemför
ligt vigtigaste fråga; af en lekman. Först
och andra delen. Stockholm, tryckt hos P: 4
Norstedt et Söner. .
Författaren af. det:a arbete utgår ifrån et
antagande, som han söker styrka med åtskillig
skäl, att neml. svenska folket är lörsänkt i et
religiöst och moraliskt förfall, samt anför såson
de hufvudsakliga anledni: garna dertill Gudak
tighetsöfningars upphörande inom de enskild
familjerna, en löslig barnaupptuktelse och e?
vanvårdad Yreligionsundervisning vid våra of
fentliga läroverk. Re!erenten i Posttidninger
tillägger vid citerande hära: Vi beböfve c
anföra flera (bevis) ty äro dessa grundade, si
låta sig alla andra af dem lätt både härledas
och förklaras. Frågan, huru detta onda skall
botas, det deraf lidande svenska foltet skal
åter kunna blifva ett gudfruktigt och sedlig!
folk, synes väl hufvudsakligen vara besvarad
genom sjelfva det ondas angifvande.
Det är ieke nu meningen att iagå i någon
närmare granskning af den anmälda skrifien,
hvilket oekså torde vara för tidigt, innan för-
faltaren kommit till det positiva i lösningen af
det föresatta problemet. Men deremot ha vi
velat anmärka, att referenten i Posttidningen
tyckes hafva nog lösligt affärdat saken med en
fras, som, då han ej yttrat sig närmare om sät-
tet, lätt kan leda till en ensidig och förvillande
uppfattning af en fråga, hvilken dock förtjenar
den allrahögsta uppmärksamh:t.
Enligt vår tanka kan man nemligen visst
icke endast lägga skulden för sedernas förfall
och brottens tilltagande, der sådant befinnes äga
rum, ensamt eller ens främst på bristande re-
ligionsundervisning. Man stöter här tvertom
på ett ganska komponeradt förhållande, som
har många orsaker, hvilkas samfällda undanrö-
djande icke kan åstadkommas genom något visst
recept, ehuru beqvämt det kan vara att gripa
till ett sådant, utan fordrar fortsatta allvarliga
bemödanden och omsorger både från lagstifta-
rens och förvaltningens sida. En vigtig vink i
detta hänseende lemnar bland annat det igår-
dagens Aftonblad omnämnda betänkandet af
stadsnämnden, hvaraf man finner, att ej mindre!
än tvåtusen fyrahundra barn inom sjelfva huf-
vudstaden blitt emellan 7 och 43 års ålder
sakna tillfälle till skolundervisning. Då imed-
lertid alla desse erhålla kännedom om våra
dogmer, innan de gå till skrift, så har man re-
dan häri ett bevis att religionsundervisningen,
i dess närvarande skick, icke är tillräcklig alt
förvara mot det öfverklagade onda.
Men så vidt frågan nu skall betraktas med
afseende hufvudsaklizen på den roll, som kyr-
kan kan hafva att utföra i afseende på slägtets
förbättring, så hemställe vi såväl till förf. af
det omnämnda arbetet, som till referenten i
Posttidningen, huruvida icke just det, som de
rubricera såsom bristande religinsundervisning
och skrifva på tidens räkning, hvilken så oftal
får bära skulden för allt ondt, som uppenbarar
sig, i sjelfva verket bar en annan orsak, rem-
ligen kyrkans och presterskapets egen beskaf-
fenhet, likväl icke så mycket individernas, som
ståndets, i anseende till dess uppfattning af kyr-
kans. och det andliga lärarekallets bestämmeise.
Det är omöjligt att dölja för sig sjelf, att ti-
den och kyrkan icke mera gå i bredd medi;
hvarandra. Menniskoanden föres allt mer och:
mer framåt af föridlande ideer och törstar efter:
förbättring i alla riktningar; denna rörelse kan:
icke misskännas. Huru förhåller sig väl kyr-
kan, presterskapet, under detta allmänna fram-
skridande? I stället att sätta sig i spetsen för!!
rörelsen, och deråt giva den lyftning, som enj
upplyst religiositet förlänar, finner man hos def
ådande i kyrkan (biskopar och domkapitel) ett :!
synbart sträfvand2 att ställa g i opposition!l
not denna tidens riktning och petrificera sig
sina gamla dogmer, utan att det minsta be-l:
tymra sig om den nya rikedom, som allt merjt
(
I
r
L
ippnar sig för massans andliga bildning. För-
ållandet är således icke, att tiden i allmänhet)
lifvit osedligare eller. mera likgiltig för and-
iga och religiösa behof, utan att det andliga
tåndet eller dess ledare blunda för dessa be-h
ofs närvarande beskaffenhet och fordring.r.t
Jetta bekräftar sig bäst om man tager i be-In
raktande, hufu skolorna öfverallt äro mer och!s