blef den 2 Juli 4844 en ung, endast en aln och 6 tum lång grindhvab fångad i not i Tellevaagen på vestra sidan om Sartor-ön i Sunds-socken, omkring 5 mil från Bergen, ! Då man drog upp honom på lant, grynitade han starkt, ungefär som ett svin. Denna delfin blef! dager derpå inköpt för Bergens museum; i hvars samlingar dess skelett) år att finna. Gamla fiskare i Mangers socken; omkring: 3 mil nordanom Bergen, hafva äfven berättat, att. de på hafvet, utanför Heggholmen, sett. enstaka obekanta, stora djur, hvilka, liksom höstackar, visat sig öfver hafsytan, och der legat stilla, utan att låta oroa eller bortskrämma sig af de i närheten varande fiskärbåtarna. Dessa:djur kunna troligen äfven antagas hafva varit delfiner. Att denna djurart i stora flockar inlupit i någon vik vid de norrska kusterna, derom vittna förnämligast ofvananförda berättelser. Cm Rödöboarna känt det enkla medel, som invånarne å Färöarna och Orkaderna bruka, när flockar af delfiner visa sig vid kusterna af dessa öar, så skulle de, i stället at hafva förspillt tid och möda, och förlorat sina harpuner med tillhörande linor, efter all anledning kunnat göra en stor fångst, och förskaffat. sig en vinst af flera tusende speciedaler: För det fall att flockar af Grindehvalar oftare skulle söka sig in i en eller annan vik på våra kuster, meddelar stiftsamtmannen ett utdrag af hvad, som derom i den Danske Stats og Norges Pattedyr, en prisskrift af H. B. Melchior. finnes anfördt om de nämnde öboernes Grindehvalsfångstsätt. Utdraget lyder så: Denna fångst drifves förnämligast på Färöarna, hvarest den är en af invånarnes NVigtigaste inkomstkällor. Den är ej bunden till någon viss tid, utan är alldeles obestämd; dock inträffar den vanligen hvarje år, och ofta flera gånger. När man märker ett stim af delphiner, hvilket vanligen sker på hafvet af fiskrarne, gifves straxt, genom ett tecken, upphängdt på masten af den båt, som först sett flocken, signal till de andra båtarna, så väl som till folk på land, om undsättning och så snart tecknet märkts, ila genast alla båtar från land, och alla, som äro ute på sjön, till bjelp; ja, sker detta under gudstjensten, lemna alla i ögonblicket kyrkan, för att hjelpa till vid fångsten. Man slår en halfcirkel af båtarna utanför hvalarna, och drifver dem, genom :kastning med stenar, som äro fastgjorda vid fisklinorna, skockvis in emot land. Imedlertid vill hopen ogerna låta drifva sig, utan vänder sig och dyker under båtarna, för att komma ut till hafs igen; den måste dååter omringas och, om möjligt, vändas tillbaka, hvilket sker genom slag och buller med årorna, samt genom ett stenregn efter densamma. Stundom kan dock detta arbete, och det efter flera dagars och nätters mödosamma ansträngningar, misslyckas och flocken slippa undan; men lyckas det att indrifva den ien tjenlig. bugt (en sådan, som har en mot land småningom sig jemnt höjande sandbotten) och den kommit landet 400 famnar nära, upphöjer hela manskapet på en gång ett skri, och söker dessutom att med sina lansar såra hvalarna, hvilka deröfver förskräckas. till en sådan grad, att de med den häftigaste fart jaga framåt, och många löpa dervid på grund; folket, som imedlertid väntat på land, fara nu ut kring stranden och skära nacken på hvarje hval, de kunna åtkomma, ända till benet, och de i båtarna lägra sig imedlertid utanför flocken, för att hindra de öfriga att undfly. Hafvet färgas imedlertid med blod, och uppröres från botten genom de sårades häftiga rörelser; de öfriga få dervid blod och sand i ögonen, komma i raseri, söka sina kamrater och få samma öde, som de, det är: sedan nacken är genomskuren, bryta de, genom sina häftiga rörelser, halsen. Understundom inträffar ock att hvalen af sig sjelf löper på land, förmodligen då förföljd af en fiende. Vid Orkneyöarne och de öfriga Skottska öarna förhåller det sig med hvalfångsten liksom på Färöarna; vid Island deremot är den mera sällsynt och innevånarne i detta land känna litet eller intet till Färöarnas fångstsätt ; dock finnes exempel på, att man på Färöboarnas vis drifvit hela flocken in i en bugt och der fångat densamma.