mäla sig hos kronofogden, eller, derest flera häradet
skulle i öfverläggningen deltaga, hos hvarje behörig
kronofogde, för att, sedan sättet, tiden och stället
för sammankomsten blifvit öfverenskommen, erhålla
hans egenhändigt undertecknade påskrift på de der-
efter lämpade och lika lydande kungörelser.
Ins., för sin del, finner denna Kongl. förordnings
innehåll ganska klart. Han anser ett läns särskil-
jande vara ovilkorligt en rättegångs- och ekonomisk
fråga — men så icke konungens befallningshafvan-
de. De föregifva, all intet ämnr, som annorlun-
da kan behandlas, får af menigheten diskuteras.
Skada då, att konungens befallningshafvande icke
specificerat några sådana ärender, hvilka äro lagli-
ga; ty mig veterligen finnes intet, som icke på an-
nat och flere sätt kan behandlas!
Konungens befallningshafvande påstår vidare: att
frågan om detta läns fördelande så mycket mindre
kan till ett sådant ärende hänföras, som för dylika
frågor, annan. behandling än den, som för rältegångs-
och ekonomi-mål är i lag och författningar stad-
gad, finnes i 89 8 Regeringsformen vara Töreskrif-
ven,. 89 lyder: Uti Riksens Ständers plena må
frågor väckas om förändring, förklaring och upphäf-
vande af lagar och författningar, som Tikets allmän-
na hushållning röra; om sådana nya lagars stiftan-
de samt om grunderna för allmänna inrättningar af
alla slag, hvilka frågor skola till utredning af all-
männa Besvärs- och Ekonomi-utskottet förvisas.
Ril:sers Slärder ege dock icke mukt a!t i dessa
mål anrut der mera besluta, än föreställningar
och Ö,sknin ar all kos Konungen armälas, och
hvarå Konunger, sedan Statsrådet deröfver vlif-
vit hördt, gör? det af:esx.de han för riket nyttit
finnrern. p
Konungens Befallningshafvande måtte i sanning
haft stor brist på argumenter. Ofvan citerade pa-
ragraf, långt ifrån att föreskrifva något beslutande
lagbud, någon ovilkorlig förpligtelse, innehåller ju
helt tydligt endast en tillåtelse att, i ärender af
denna natur, anmäla föreställningar och önsknin-
gar,, hvarå Kongl. Maj:t göre det afseende han för
riket nyttigt finner? Står i denna paragraf ett
enda ord om att ett läns fördelning f är en rätte-
gångs- eller ckonomi-fråga? Hvar spåras den my-
stiska föreskriften angående densamma? Hvar för-
bud för enskilde-jordegare att petitionsvis, de också,
anmäla önskningar derom hos Kongl. Maj:t?
Det är ty värr, eller kanske snarare Gud ske lof, ej
första gången en sjuk saks försvarare, i likhet med
Konungens Befallningshafvande nu, genom det tvung-
na tillgripandet af ömkliga och löljliga argumenter,
presenterar sig som en chevalier de la triste figure.
Förordningen af 4816, som utan inskränkning
tillåter sammanträden i hvarje orten samfäldt rö-
rande angelägenhet, skulle, om Konungens Befallhaf-
vandes åsigt blefve gällande, helt och hållet förintas
— och den svenska urgamla och häfdvunna frihe-
ten att, i ämnen af denna beskaffenhet, samman-
komma och öfverlägga, lemnas till god pris åt ad-
vokaturen och maktspråket!
Hvarifrån denna skuggrädsla? Ett ekonomiskt
ärende, utan ett enda ord politik, och ändå intet
möte, ingen diskussion?
Från motsatt synpunkt och i motsatt syftning
med Konungens Befallningshafvande, har förf. till
dessa rader vågat se saken. Sättet, på hvilket Ko-
nungens Befallningshafvande behandlat densamma,
synes, åtminstone att döma efter den opinion, som
härå orten råder derom, alltför mycket lida af en
viss afvoghet mot vår ort.
Vore det tänkbart, att Konungens Befallningshaf-
vande skulle lyckas i dessa sina bemödand en, och
likartade försök inom andra delar af vårt land äfven
krönas med framgång — då vore det i och med
detsamma slut med den kommunala utvecklingen i
vårt land, ännu så anspråkslöst anlitad i landsorten.
Den skulle då qväfvas till så mycket större obotlig
skada, som i de aflägsna, kuperade trakterna, der
embetsmyndigheten så godt som saknas, denna gni-
sta af sann medborgaranda, ännu helt svagt vär-
mande folkets utveckling tll industri och frihet, i
stället borde på det omsorgsfullaste omhuldas och
vårdas.
Af högsta vigt och intresse skall det fördenskull
blifva, att se Kongl. Maj:ts nådiga resolution på de
besvär undertecknad, med det snaraste, ämnar in-
gifva till Kongl. Civil-departementet.
Westervik och Helgerum den 9 April 4847.
Carl Raab.
(Insän d!.)
Tlidamnan Af kt hucf från Was Jand