mäla sig hos kronofogden, eller, derest flera häradet skulle i öfverläggningen deltaga, hos hvarje behörig kronofogde, för att, sedan sättet, tiden och stället för sammankomsten blifvit öfverenskommen, erhålla hans egenhändigt undertecknade påskrift på de derefter lämpade och lika lydande kungörelser. Ins., för sin del, finner denna Kongl. förordnings innehåll ganska klart. Han anser ett läns särskiljande vara ovilkorligt en rättegångsoch ekonomisk fråga — men så icke konungens befallningshafvande. De föregifva, all intet ämnr, som annorlunda kan behandlas, får af menigheten diskuteras. Skada då, att konungens befallningshafvande icke specificerat några sådana ärender, hvilka äro lagliga; ty mig veterligen finnes intet, som icke på annat och flere sätt kan behandlas! Konungens befallningshafvande påstår vidare: att frågan om detta läns fördelande så mycket mindre kan till ett sådant ärende hänföras, som för dylika frågor, annan. behandling än den, som för rältegångsoch ekonomi-mål är i lag och författningar stadgad, finnes i 89 8 Regeringsformen vara Töreskrifven,. 89 lyder: Uti Riksens Ständers plena må frågor väckas om förändring, förklaring och upphäfvande af lagar och författningar, som Tikets allmänna hushållning röra; om sådana nya lagars stiftande samt om grunderna för allmänna inrättningar af alla slag, hvilka frågor skola till utredning af allmänna Besvärsoch Ekonomi-utskottet förvisas. Ril:sers Slärder ege dock icke mukt a!t i dessa mål anrut der mera besluta, än föreställningar och Ö,sknin ar all kos Konungen armälas, och hvarå Konunger, sedan Statsrådet deröfver vlifvit hördt, gör? det af:esx.de han för riket nyttit finnrern. p Konungens Befallningshafvande måtte i sanning haft stor brist på argumenter. Ofvan citerade paragraf, långt ifrån att föreskrifva något beslutande lagbud, någon ovilkorlig förpligtelse, innehåller ju helt tydligt endast en tillåtelse att, i ärender af denna natur, anmäla föreställningar och önskningar,, hvarå Kongl. Maj:t göre det afseende han för riket nyttigt finner? Står i denna paragraf ett enda ord om att ett läns fördelning f är en rättegångseller ckonomi-fråga? Hvar spåras den mystiska föreskriften angående densamma? Hvar förbud för enskilde-jordegare att petitionsvis, de också, anmäla önskningar derom hos Kongl. Maj:t? Det är ty värr, eller kanske snarare Gud ske lof, ej första gången en sjuk saks försvarare, i likhet med Konungens Befallningshafvande nu, genom det tvungna tillgripandet af ömkliga och löljliga argumenter, presenterar sig som en chevalier de la triste figure. Förordningen af 4816, som utan inskränkning tillåter sammanträden i hvarje orten samfäldt rörande angelägenhet, skulle, om Konungens Befallhafvandes åsigt blefve gällande, helt och hållet förintas — och den svenska urgamla och häfdvunna friheten att, i ämnen af denna beskaffenhet, sammankomma och öfverlägga, lemnas till god pris åt advokaturen och maktspråket! Hvarifrån denna skuggrädsla? Ett ekonomiskt ärende, utan ett enda ord politik, och ändå intet möte, ingen diskussion? Från motsatt synpunkt och i motsatt syftning med Konungens Befallningshafvande, har förf. till dessa rader vågat se saken. Sättet, på hvilket Konungens Befallningshafvande behandlat densamma, synes, åtminstone att döma efter den opinion, som härå orten råder derom, alltför mycket lida af en viss afvoghet mot vår ort. Vore det tänkbart, att Konungens Befallningshafvande skulle lyckas i dessa sina bemödand en, och likartade försök inom andra delar af vårt land äfven krönas med framgång — då vore det i och med detsamma slut med den kommunala utvecklingen i vårt land, ännu så anspråkslöst anlitad i landsorten. Den skulle då qväfvas till så mycket större obotlig skada, som i de aflägsna, kuperade trakterna, der embetsmyndigheten så godt som saknas, denna gnista af sann medborgaranda, ännu helt svagt värmande folkets utveckling tll industri och frihet, i stället borde på det omsorgsfullaste omhuldas och vårdas. Af högsta vigt och intresse skall det fördenskull blifva, att se Kongl. Maj:ts nådiga resolution på de besvär undertecknad, med det snaraste, ämnar ingifva till Kongl. Civil-departementet. Westervik och Helgerum den 9 April 4847. Carl Raab. (Insän d!.) Tlidamnan Af kt hucf från Was Jand