PldUuUu UU IVISLEL dlL UU CULTIBCII UME VN ES FTIR
hyllning; liksom vi här, af varmt intresse för det
fosterländska företaget, ansett oss nu böra öppet ut-
tala vår mening om hans närvarande pastan.
OM GAMMELBY MÖTE OCH SVENSKE MED-
BORGARES RÄTT ATT ÖFVERLÄGGA I
OFFENTLIGA ÄRENDER. .
Red. har blifvit anmodad att lemna rum åt
nedanstående artikel, som innehåller en kort
historik rörande landshödingens i Calmar län
åtgärder i afscende på det förut omnämnda mö-
tet vid Gammelby, b-ramadt af åtskillige bland
invånarne i norra delen af länet, till öfverlägg-
ning och vinnande af nirmare upplysningar i
frågan om den föreslagna delningen at nämnde
län, tillika med några reflexioner öfver den lag-
tolkning, i följd hvaraf Konungens Befallnings-
hafvande tilltroit sig att hindra det:a samman-
träde.
Det förfarande, emot hvilket hr friherre Raab ij
rigtat sina anmärkningar, är onekligen af en
så egen natur, att lisaren utan tvifvel med
största uppmärksamhet skall följa hvad han
har alt anföra. Det är af gammalt bekant, atti
Sverge räknas ibland fria samhällen. Men för-
sta vilkoret för cch beståndsdelen af borger-.
lig och politisk frihet, betraktad såsom motsats!
emot desputismen, Måste väl vara alt icke Re-
geringen eller dess verktyg äga att med nå-
gon polismakt inblanda sig i eller med något
förmynderskap störa den enskildes handlingar,
så länge dessa icke förnärma någon annans rätt, ;
vare sig andra enskildas eller statens, och med,
ännu, ja, mycket mera skäl, att icke blotta ytt- li
randen eller utvexling af tankar må kunna för-l!
bjudas genom en sådan maktens mellankomst. Det !
oaktadt har man sett, att det går an ännu år 1846 !
för en landshöfding, att alldeles som om vi lef-
de i Ryssland, hindra de anseddaste och för-l,
mögnaste invånarne i en ort att sammanträda;
till öfverläzgning om ett ärende af allmänt in-)
tresse. och detia allt under pretext att hemtan
stöd för en sådan myndighet från en författ-i
ning, som talar om befallningars utfärdande af
(
S
1
(
L
l
enskilde, gärders upptagande m. m., och som!!
således tydligen endast kan hafva afseende på
förekommandet af konspirationer eller försök!
att trotsa lagarna. Ait man vid sådant föirhål-
lande icke hört, att den ifrågavarande landshöf-
dinzen fått någon skrapa för ett förfarande, som,
i fall det förbigås med tystnad, knappast kan
undgå att kompromettera Regeringen sjelf såsom
hans principal, skulle utan tvifvel väcka förun-
dran, i full man icke kunde äga skäl till denl,
tankan, att Regeringen hittills icke varit fullt!
underrättad om sakens verkliga beskaffenhet.l
Vi hoppas imedlertid, att detta måtte utgöra en !
af de sista dyningarne efter det gamla systemets 1
;
c
despotiska tendenser och hatfulla misstänksam-!!
het emot allt, som kunde lyfta det offentliga
lifvets utveckling hos nationen.
Det är verkligen något svårt att ens begripa,
meningen med landshöfdingens åtgärd i dennalc
sak. Tankar och yttranden äro efter svenski:
lag alltid fria, så fort de hvarken sjelfva inne-
hålla något förbjudet, eller åsyfta verkställandet ;
af någon brottslig handling efteråt. Om intet
af allt detta var på sammanträdet frågan. Att
tänka på länets delning — kunde det vara ett
brott? Att med en eliter flera personer tala
härom — kunde det vara det mera? Omöjligt.
L
(
(
s
I
s
Att samlas för ett så lofligt tal kunde då ej!
heller vara det. Men om de rådslående efter
sammanträdet ämnat icke blott ingå till veder- .
börande med en ansökning om saken — hvil-J,
ket också ej kunde annat än vara tillåtligt (tyl;
änhålla får man, efter vår lag) — utan verkli-s
gen haft i sigte någol så ursinnigt, som alt!s
slutligen sjelfva och på egen hand företaga sigl:
länsdelningen, på eget bevåg upprätta ett nytt!
residens och utnämna landshöfding deri åc. åc.;
det skulle hafva varit alt göra något förbjudet!
Den insända uppsatsen lyder som följer:
CALMAR LÄNS DELNING OCH KONUNGENS
BEFALLNINGSHAFVANDE DERSTÄDES.
På sednare tider hafva åtskilliga artiklar varit
synliga i flera tidningar, såsom Dagligt Allehanda,
Östgötha-Correspondenten, Calmar-Posten m. fl., för
och emot frågan om Calmar läns delning. Afton-
bladet har äfven innehållit en kort upsats, angå-
ende det, i denna afsigt, af enskilde jordegare inom l;
norra delen af Calmar län beramade, Gamleby möte. l:
Frågan tyckes således redan hafva tillvunnit sig en!
viss grad af allmän uppmärksamhet, och förtjenar:
det i sanning! Den skulle det i ännu högre gradli
— jag är öfvertygad derom — allenast allmänhe-
ten blefve fullkomligt bekant med densamma. Un-l:
dertecknad, hvilken hade äran leda diskussionen vid l.
den första sammankomsten i Gamleby, och för denlt
Å
4
j
Å
j
4
påföljande äfven valdes till ordförande, anser sig, i
denna egenskap, moraliskt förpligtad, att gå sakens
som allmänhetens intresse till mötes med några
upplysande rader.
Frågan sönderfaller i tyenne delar. Den ena gäl-
ler en sak, nemligen länsdelningen; visserligen af
stort intresse, ehuru endast af direkt för den ringa
del af vårt land, som deraf skulle komma att pro-
fitera, nemligen Norra och Södra Tjusts, Tunaläns,
Sefvedes och Aspelands härader. Den andra gäller).
deremot en idde, dyrt tillkämpad, och af allmän vigt
för hela svenska folket gemensamt, nemligen in-l.
genting: mer och ingenting mindre än — prixeigen
om dess fria yttranderätt.
För att fatta detta, må det tillåtas mig, att, i
så få ord som möjligt, framställa en historik öfver
frågan i dess helhet.
Hvad första delen af frågan beträffar, eller läns-