PldUuUu UU IVISLEL dlL UU CULTIBCII UME VN ES FTIR hyllning; liksom vi här, af varmt intresse för det fosterländska företaget, ansett oss nu böra öppet uttala vår mening om hans närvarande pastan. OM GAMMELBY MÖTE OCH SVENSKE MEDBORGARES RÄTT ATT ÖFVERLÄGGA I OFFENTLIGA ÄRENDER. . Red. har blifvit anmodad att lemna rum åt nedanstående artikel, som innehåller en kort historik rörande landshödingens i Calmar län åtgärder i afscende på det förut omnämnda mötet vid Gammelby, b-ramadt af åtskillige bland invånarne i norra delen af länet, till öfverläggning och vinnande af nirmare upplysningar i frågan om den föreslagna delningen at nämnde län, tillika med några reflexioner öfver den lagtolkning, i följd hvaraf Konungens Befallningshafvande tilltroit sig att hindra det:a sammanträde. Det förfarande, emot hvilket hr friherre Raab ij rigtat sina anmärkningar, är onekligen af en så egen natur, att lisaren utan tvifvel med största uppmärksamhet skall följa hvad han har alt anföra. Det är af gammalt bekant, atti Sverge räknas ibland fria samhällen. Men första vilkoret för cch beståndsdelen af borger-. lig och politisk frihet, betraktad såsom motsats! emot desputismen, Måste väl vara alt icke Regeringen eller dess verktyg äga att med någon polismakt inblanda sig i eller med något förmynderskap störa den enskildes handlingar, så länge dessa icke förnärma någon annans rätt, ; vare sig andra enskildas eller statens, och med, ännu, ja, mycket mera skäl, att icke blotta yttli randen eller utvexling af tankar må kunna för-l! bjudas genom en sådan maktens mellankomst. Det ! oaktadt har man sett, att det går an ännu år 1846 ! för en landshöfding, att alldeles som om vi lefde i Ryssland, hindra de anseddaste och för-l, mögnaste invånarne i en ort att sammanträda; till öfverläzgning om ett ärende af allmänt in-) tresse. och detia allt under pretext att hemtan stöd för en sådan myndighet från en författ-i ning, som talar om befallningars utfärdande af ( S 1 ( L l enskilde, gärders upptagande m. m., och som!! således tydligen endast kan hafva afseende på förekommandet af konspirationer eller försök! att trotsa lagarna. Ait man vid sådant föirhållande icke hört, att den ifrågavarande landshöfdinzen fått någon skrapa för ett förfarande, som, i fall det förbigås med tystnad, knappast kan undgå att kompromettera Regeringen sjelf såsom hans principal, skulle utan tvifvel väcka förundran, i full man icke kunde äga skäl till denl, tankan, att Regeringen hittills icke varit fullt! underrättad om sakens verkliga beskaffenhet.l Vi hoppas imedlertid, att detta måtte utgöra en ! af de sista dyningarne efter det gamla systemets 1 ; c despotiska tendenser och hatfulla misstänksam-!! het emot allt, som kunde lyfta det offentliga lifvets utveckling hos nationen. Det är verkligen något svårt att ens begripa, meningen med landshöfdingens åtgärd i dennalc sak. Tankar och yttranden äro efter svenski: lag alltid fria, så fort de hvarken sjelfva innehålla något förbjudet, eller åsyfta verkställandet ; af någon brottslig handling efteråt. Om intet af allt detta var på sammanträdet frågan. Att tänka på länets delning — kunde det vara ett brott? Att med en eliter flera personer tala härom — kunde det vara det mera? Omöjligt. L ( ( s I s Att samlas för ett så lofligt tal kunde då ej! heller vara det. Men om de rådslående efter sammanträdet ämnat icke blott ingå till veder. börande med en ansökning om saken — hvil-J, ket också ej kunde annat än vara tillåtligt (tyl; änhålla får man, efter vår lag) — utan verkli-s gen haft i sigte någol så ursinnigt, som alt!s slutligen sjelfva och på egen hand företaga sigl: länsdelningen, på eget bevåg upprätta ett nytt! residens och utnämna landshöfding deri åc. åc.; det skulle hafva varit alt göra något förbjudet! Den insända uppsatsen lyder som följer: CALMAR LÄNS DELNING OCH KONUNGENS BEFALLNINGSHAFVANDE DERSTÄDES. På sednare tider hafva åtskilliga artiklar varit synliga i flera tidningar, såsom Dagligt Allehanda, Östgötha-Correspondenten, Calmar-Posten m. fl., för och emot frågan om Calmar läns delning. Aftonbladet har äfven innehållit en kort upsats, angående det, i denna afsigt, af enskilde jordegare inom l; norra delen af Calmar län beramade, Gamleby möte. l: Frågan tyckes således redan hafva tillvunnit sig en! viss grad af allmän uppmärksamhet, och förtjenar: det i sanning! Den skulle det i ännu högre gradli — jag är öfvertygad derom — allenast allmänheten blefve fullkomligt bekant med densamma. Un-l: dertecknad, hvilken hade äran leda diskussionen vid l. den första sammankomsten i Gamleby, och för denlt Å 4 j Å j 4 påföljande äfven valdes till ordförande, anser sig, i denna egenskap, moraliskt förpligtad, att gå sakens som allmänhetens intresse till mötes med några upplysande rader. Frågan sönderfaller i tyenne delar. Den ena gäller en sak, nemligen länsdelningen; visserligen af stort intresse, ehuru endast af direkt för den ringa del af vårt land, som deraf skulle komma att profitera, nemligen Norra och Södra Tjusts, Tunaläns, Sefvedes och Aspelands härader. Den andra gäller). deremot en idde, dyrt tillkämpad, och af allmän vigt för hela svenska folket gemensamt, nemligen in-l. genting: mer och ingenting mindre än — prixeigen om dess fria yttranderätt. För att fatta detta, må det tillåtas mig, att, i så få ord som möjligt, framställa en historik öfver frågan i dess helhet. Hvad första delen af frågan beträffar, eller läns