A MIIUDUUELPPES EP Me Te, 0 PR SSR BMT . OB en serdeles vigt derpå, att hans financiella tillgöranden i den vägen höllos hemliga, samt att, om hr grefven icke sjelf velat öfvertaga den förvaltning, öfver hvars tyngd han numera synes beklaga sig, hade, cnår redogörelsehandlingarne: visa, att, med jemförelsevis få undantag, de flesta spanmålsupphandlingarne skett genom mäklareslut här på stället, undsättningsverket sannolikt kunnat på annat sätt med lika framgång bedrifvas. 4:0 Att föregifvandet, det hr grefvens uppmaning till landshöfdinge-embetet föranledt embetets anmälan till Kongl. kammarrätten, saknar grund, enär denna anmälan beslöts omedelbart efter inventeringen i landtränteriet. En omständighet, som med förevarande fråga deremot synes mig äga ett ostridigt sammanhang, har slutligen icke kunnat undgå att fästa min uppmärksamhet. Hr landshöfdingen grefve Horn har uti ett till protokollet, hållet å Stockholms läns landtränteri den 42 Februari 4846, aflemnadt och uti hr grefvens under den 44 i samma månad till Kongl. Maj:t afgilne underdåniga förklaring jemväl intaget anförande, som finnes infördt uti Postoch Inrikes-Tidningar för samma dag J4 537, yttrat, bland annat: att om befogenhet funnes till en sådan anmärkning mot förvaltningen af de till min disposition anordnade medel, hade den bordt göras långt tillförene, då ännu hr kammarrådet delade ansvaret för oredovista fyrdubbla beloppet, lika enskildt, men alltid till undsättningstagarnes fördel, af mig förvaltadt; men dervid icke den ringaste anmärkning blifvit gjord mot behöriga användandet, eller jag funnit någon missbelåtenhet med denna hr kammarrådets ansvarighet, så länge jag ville enskildt bära tyngden af förvaltningen. Då nu likväl frågan, ifrån att vara en på ömsesidigt förtroende grundad handling, genom hr kammarrådets trädande ur tjensten, erhållit en lika oväntad som betänklig egenskap, helst den blifvit förknippad med en tilldragelse, den jag för närvarande med tystnad förbigår. Detta yttrande visar ett synbart bemödande å hr grefvens sida, att bortblanda sjelfva saken, för att framställa mina tjensteåtgärder på ett sätt, som strider mot sanna förhållandet. Hr grefven kan cj med någon enda handling i detta mål styrka, att jag tillåtit mig någon anmärkning mot hr grefvens förvaltning eller användandet af de medel, som i och för undsättningen -vertliyen blifvit af kr grefcen utbera!de. Granskningen och bedömandet deraf låge utom gränsen för min tjenstebefattning; men jag ägde både rätt och pligt alt tillse, det de medel, som för undsältningen icke blifvit använde, ulan sedan fere mår ader voro kos kr grefoen inneslåerde, blefvo till landtränteriet återlevererade. Det var endast denna rätt, som jag gjorde gällande. Jag hade kunnat och tilläfventyrs äfven bordt föranleda en anmälan till kongl. kammarrätten om förhå!landet, genast vid hr grefvens första vägran att meddela upplysning om eller redovisning för de 48,744 rdr 35 sk. 4 rst. bko, som vid redogörelsens aflemnande till landskontoret, i början af December månad 4845, utgjorde öfverskott å de af hr grefven uppburne undsättningsmedlen; men jag kunde icke möjligen föreställa mig att br grefven, efter närmare besinning, skulle länge vilja gifva exemplet af en så godtycklig enskild disposition öfver allmänna medel. Jag ville dessutom undgå obehaget att kompromettera någon, och fördröjde derföre den åtgärd, som hr grefven, genom sin fortsatta underlåtenhet att redovisa medlen, slutligen sjelf framkallade. Jag lät saken anstå till den tid af tvenne månader från förutnämnde redogörelses emottagande, som blef bestämd för den ränteri-inventering, hvilken skulle äga rum i följd af mig beviljad tjenstledighet, vid hvars början jag till och med hos tillförordnade landskamreraren ifrågasatte, att utan någon vidare åtgärd å min sida i afseende på anordnade, men då ännu oredoviste förskotter i allmänhet, ränteri-kontrollen kunde af honom emottagas, men hvarpå han, som icke ville underkasta sig ansvaret för samma förskotter, ej ansåg sig kunna ingå. På hvad jag här anfört, kan jag åberopa vitsord af en aktad tjenstekamrat, hvars råd jag härvid städse inhemtade. Huru hr landsböfdingen grefve Horn bedömt detta mitt undseende, visa, ej mindre hr grefvens underdåniga förklaring till Kongl. Maj:t, än de anföranden i målet, hr grefven till kongl. kammarrätten aflemnat. Hr grefven har tillåtit sig omdömen om min tjensteutöfning och mitt personliga uppförande, som utmärka ett försök, att stämpla min åtgärd i målet såsom utgången från en helt annan bevekelsegrund, än den jag hemtat från sakens beskaffenhet och min tjenstepligt. — Det lärer väl icke vara hos kongl. kammarrätten jag härför kan söka upprättelse; men då det måste vara af vigt, att få utredda alla de omständigheter, som i någon mon kunna sprida ljus öfver förevarande redovisningsfråga, borde hr landshöfdingen grefve Horn icke längre dröja att åtminstone Jemna upplysning om den af honom, ej mindre till protokollet å landtränteriet den 42 Februari 4846, än hos Kongl. Maj:t, uti underdånig förklaring gjorde uppgift, att med frågan vore förknippad en tilliragelse, den kr grefven då för til ädlet ansåg sig töra md tystnad förbigå. Rätta tiden att bryta denna ovanligt fördragsamma tystnad måste vara inne nu, då målets afgörande hos kongl. kammarrätten snart förestår; och kunde underlåtandet deraf möjligen tydas derhän, att hr grefven, vid lugnad eftertanka, funnit att den så kallade tilldragelsen — ehvad den än må hafva bestått uti ord eller gerning — kastar sin skugga just på den af parterne, som hr grefvens förklaringar i målet åsyfta att ställa i fördelaktigaste dagern. Stockholm den 46 Mars 4847. G. M. Gyllenhoj. RE — Det har i hufvudstaden länge varit erkändt, jatt här fattades en tillräckligt stor och värdig lokal a rr MA a a ör