Man företog sig då — ännu finnes väl nog bygg
nadsvett i landet för att kalla detta företag fånig
het — man företog sig att omhugga, sten eft.1
sten, de förr använda och förnuftigt huggna gra
nitblocken, för alt kunna jemka dem, hvarf efter
hvarf, i kvoklinier efter grundens sätt
ning. Denna passning var lång och svår. Mar
förblef dock, på sitt vis, icke rådlös: stundom grej
man sig an och högg ned en stens hörn i en an-
nan. Vett visade sig ingenstädes. Arbetet är också
såsom af vildar. På sina ställen gjordes omkring
en tums vid fog, med huggen sten!
Var det möjligt att göra detta arbete sämre, us-
lare, råare? Nej, på heder nej! Stenblocken ärc
nu genom förhuggning till och med gjorda odug-
liga att för ommurning begagnas.
Författaren är ännu skyldig läsaren namnet på
den architekt som för detta arbete har ansvar. Ka-
lendern svarar: herr Nysröm, stadsarchitekt, förste
architekt i öfverintendentsembetet, professor i högre
byggnadskonsten. Han är tillika ledamot i kom-
mitteen för nationalmuseibyggnaden, och den som,
efter hvad hvar man vet, leder åtgärderna derför.
Att vederlägga dessa yttranden säger hr Blom
C:son först hvad grunden beträffar:
att pålningen är i orubbadt skick, ehuru min-
dre ordentligt afskuren under vattnet, af hvilket
skäl den anmärkta bugten varit och är synlig,
dock icke mer än på åtskilliga andra ställen af de
gamla quaierna, och utan något skadligt inflytande
på murens bestånd.
Hr Blom C:son, eller den sannskyldige författa-
ren till hans skrift, må sjelf veta hvad som kan
hafva ledt honom till detta påstående. Säkert är
att ingen aktning visas der för allmänhetens sunda
omdöme, och ingen tro på hennes förmåga att med
öppna ögon se.
Förklara oss eljest, hr Blom C:son, huru bugten
som trappans grund eger skulle kunna hafva upp-
stått af mindre ordentligt afskurna pålar, då den-
na bugt dock går mycket ordentligt, i en från
ändarne till midten jemni tilltagande båge?
Eller säg oss huru det väl kan vara möjligt, om
än pålgrunden hade varit mindre ordentligt afsku-
ren under vattnet, att den på denna grund lagde
murfoten skulle derföre med öfverkanten (den fram-
springande murkant som går närmast öfver vattnet)
göra en bugt, hvilken bugt är, såsom hvar man
ser, så djup att den på midten nära tager valtt-
net, under det att, på ömse sidor om densamma,
murlinien går rak, och ligger der omkring en fot
öfver vattenspegeln?
Denna herr professorns mening att — om sned-
het i grunden finnes, sådan att en enda horisontal
plan åt en för handen varande byggnads bo:ten icke
kan erhållas, och man måste der hjelpa sig fram
med flere horisontala planer, för att, genom grad-
vis stigande, i förtrappningar, sammanhållna ge-
nom förband af murmassan, komma till den sökta
hela planen — det skulle gå an att bygga huset,
eller annan ting, utan att till ett horisontal plan
jemna fetmuren ofvan, eller, att det ännu vidur-
derligare, skulle gå an: det att lägga byggnads-
hvarfven i vågor, i bågar eller krokar, efter som
bottnen — underst mindre ordentligt afskuren —
kunde hafva dem; detta, herr professor, skulle ge-
nom sin fulla tillämpning återföra oss till en rå-
het, som öfverträffar vildarnes, ja, många af dju-
rens! Vi skulle, då nemligen, få se hus der fön-
sterlinierne gingo efter markens lutningar!
Det skulle ock vara en särdeles tur att detta
;mindre ordentligt afskurna skulle för herr profes-
sorns räkning hafva kommit just midt under, der
som trappan rasade.
Och när detta mindre ordentligt afskuren må-
ste, efter herr professorns mening, förorsaka en så
vämjelig syn som murens nu varande; hvarföre då
icke skära pålarne jemnt — hvilket lät sig ju lätt
göra — innan återmurningen begyntes???
Men det finnes ännu ett bevis på osannfärdighe-
ten, på okunnigheten eller listen i herr Blom C:sons
försäkran: att skadan ej uppkommit genom pålar-
nes rörelsen.
Just i den nu afhandlade bågen af fotmuren, och
i bågarne fältet uppföre af muren, befinnes, såsom
hela verlden ser, att de gamla stenarne nu icke
räcka tillsammans med ändarne, utan hafva stöt-
fogarne vidöppna, hvilket med huggen sten ej borde
vara möjligt. Hvaraf kommer då detta? Deraf en-
dast: att en rät linea är den kortaste vägen emel-
lan tvenne punkter, och att således, när nu, ge-
nom grundens sättning, stenarne kommit på båg-
linter, samma stenar, efter geometriens mening, icke
kunne räcka till. Detta bevisar alltså, att mur-
skiftena ursprungligen — innan pålarnes Törelse
— lågo på räta linier, eller, i omvänd sats: att
grunden har rörb sig. Hafva herrar professorer
i byggnadskonsten icke känt, att den der gamla
Euklides dömmer utan agrell dem som emot ho-
nom intrigera?
Herr Blom C:son gäger vidare: ,att skadan...
uppkommit... af den orsak att sidomuren ej hade
några förankringar, hvarföre den sistnämnde genom
frost utskötv. Huru skadan uppkommit, är nyss
ovedersägligen tevisadi: derom behöfver visst in-
gen ting tilläggas; men förklaringen som hr Blom
C:son har gjort visar något annat, för byggnadskon-
sten i vårt land märkligt, derom några ord måste
sägas.
rt Rn Van RT
I