Man företog sig då — ännu finnes väl nog bygg nadsvett i landet för att kalla detta företag fånig het — man företog sig att omhugga, sten eft.1 sten, de förr använda och förnuftigt huggna gra nitblocken, för alt kunna jemka dem, hvarf efter hvarf, i kvoklinier efter grundens sätt ning. Denna passning var lång och svår. Mar förblef dock, på sitt vis, icke rådlös: stundom grej man sig an och högg ned en stens hörn i en annan. Vett visade sig ingenstädes. Arbetet är också såsom af vildar. På sina ställen gjordes omkring en tums vid fog, med huggen sten! Var det möjligt att göra detta arbete sämre, uslare, råare? Nej, på heder nej! Stenblocken ärc nu genom förhuggning till och med gjorda odugliga att för ommurning begagnas. Författaren är ännu skyldig läsaren namnet på den architekt som för detta arbete har ansvar. Kalendern svarar: herr Nysröm, stadsarchitekt, förste architekt i öfverintendentsembetet, professor i högre byggnadskonsten. Han är tillika ledamot i kommitteen för nationalmuseibyggnaden, och den som, efter hvad hvar man vet, leder åtgärderna derför. Att vederlägga dessa yttranden säger hr Blom C:son först hvad grunden beträffar: att pålningen är i orubbadt skick, ehuru mindre ordentligt afskuren under vattnet, af hvilket skäl den anmärkta bugten varit och är synlig, dock icke mer än på åtskilliga andra ställen af de gamla quaierna, och utan något skadligt inflytande på murens bestånd. Hr Blom C:son, eller den sannskyldige författaren till hans skrift, må sjelf veta hvad som kan hafva ledt honom till detta påstående. Säkert är att ingen aktning visas der för allmänhetens sunda omdöme, och ingen tro på hennes förmåga att med öppna ögon se. Förklara oss eljest, hr Blom C:son, huru bugten som trappans grund eger skulle kunna hafva uppstått af mindre ordentligt afskurna pålar, då denna bugt dock går mycket ordentligt, i en från ändarne till midten jemni tilltagande båge? Eller säg oss huru det väl kan vara möjligt, om än pålgrunden hade varit mindre ordentligt afskuren under vattnet, att den på denna grund lagde murfoten skulle derföre med öfverkanten (den framspringande murkant som går närmast öfver vattnet) göra en bugt, hvilken bugt är, såsom hvar man ser, så djup att den på midten nära tager valttnet, under det att, på ömse sidor om densamma, murlinien går rak, och ligger der omkring en fot öfver vattenspegeln? Denna herr professorns mening att — om snedhet i grunden finnes, sådan att en enda horisontal plan åt en för handen varande byggnads bo:ten icke kan erhållas, och man måste der hjelpa sig fram med flere horisontala planer, för att, genom gradvis stigande, i förtrappningar, sammanhållna genom förband af murmassan, komma till den sökta hela planen — det skulle gå an att bygga huset, eller annan ting, utan att till ett horisontal plan jemna fetmuren ofvan, eller, att det ännu vidurderligare, skulle gå an: det att lägga byggnadshvarfven i vågor, i bågar eller krokar, efter som bottnen — underst mindre ordentligt afskuren — kunde hafva dem; detta, herr professor, skulle genom sin fulla tillämpning återföra oss till en råhet, som öfverträffar vildarnes, ja, många af djurens! Vi skulle, då nemligen, få se hus der fönsterlinierne gingo efter markens lutningar! Det skulle ock vara en särdeles tur att detta ;mindre ordentligt afskurna skulle för herr professorns räkning hafva kommit just midt under, der som trappan rasade. Och när detta mindre ordentligt afskuren måste, efter herr professorns mening, förorsaka en så vämjelig syn som murens nu varande; hvarföre då icke skära pålarne jemnt — hvilket lät sig ju lätt göra — innan återmurningen begyntes??? Men det finnes ännu ett bevis på osannfärdigheten, på okunnigheten eller listen i herr Blom C:sons försäkran: att skadan ej uppkommit genom pålarnes rörelsen. Just i den nu afhandlade bågen af fotmuren, och i bågarne fältet uppföre af muren, befinnes, såsom hela verlden ser, att de gamla stenarne nu icke räcka tillsammans med ändarne, utan hafva stötfogarne vidöppna, hvilket med huggen sten ej borde vara möjligt. Hvaraf kommer då detta? Deraf endast: att en rät linea är den kortaste vägen emellan tvenne punkter, och att således, när nu, genom grundens sättning, stenarne kommit på båglinter, samma stenar, efter geometriens mening, icke kunne räcka till. Detta bevisar alltså, att murskiftena ursprungligen — innan pålarnes Törelse — lågo på räta linier, eller, i omvänd sats: att grunden har rörb sig. Hafva herrar professorer i byggnadskonsten icke känt, att den der gamla Euklides dömmer utan agrell dem som emot honom intrigera? Herr Blom C:son gäger vidare: ,att skadan... uppkommit... af den orsak att sidomuren ej hade några förankringar, hvarföre den sistnämnde genom frost utskötv. Huru skadan uppkommit, är nyss ovedersägligen tevisadi: derom behöfver visst ingen ting tilläggas; men förklaringen som hr Blom C:son har gjort visar något annat, för byggnadskonsten i vårt land märkligt, derom några ord måste sägas. rt Rn Van RT I