TT TT nn
ningar; den sorglöse och lättjefulle negern, så väl från So-
fala och Mozambik, som från Congo och Angola, de stolta
turkarne och de sorgbundna armenianerna, de gulbleka sia-
meserna, och de läraktige, vänlige kokin-chineserna. Men
vi vilje säga några ord serskildt om de tre ofvannämnda
hufvudnationerna.
Parsierna, afkomlingar af de gamla Perserna, blefvo ut-
drifna från sitt land efter långvariga strider, omkring år
630 och spridde sig derefter åt flera håll för att fortplanta
sin heliga lära och ostördt tillbedja elden. Bland de plat-
ser de valde voro Surat, Bombay och Demaun, och dessa
jemte trakterna deromkring äro snart sägdt uteslutande de-
ras enda uppehållsorter. De hafva förökat sig starkt, som
kan ses i Bombay, och genom flit och omtanka hafva de
samlat ofantlig förmögenhet. Do hafva dervid gått slugt
till väga, såsom t. ex. då en del saker af dem få begag-
nas, men ej af Hinduerna, så hafva Parsierna afsagt sig
dem, och dymedelst vunnit ett tillträde och ett inflytande
bland Hinduerna, som ej på länge Europeerna utan dylik
försakelse kunna vinma. De ega ännu till en viss del sina
gamla seder qvar, eld hålles alltid brinnande i deras stora
tempel, till hvilket, då det för en tid sedan invigdes, en
nära 5300 år aldrig släckt eld inbars; de bedja vid solens
upp- och nedgång på upphöjda platser, på samma gång hel-
sande jorden, hafvet och solen; de fasta flera gånger om
året, och begrafva aldrig sina döda, utan lägga dem i fria
luften att af fåglar uppätas; tages högra ögat först på den
döde, då är han en Ormuzs utvalde, slägtens ära är stor
och han prisas i sånger; men kommer den dumma fågeln
att finna venstra ögat se mest aptitligt ut och tager det
först, då är den döde en Ahrimans bofn, som går bort
med ondt hjerta till den eviga kampen; de äro således:
ännu fullkomliga Zerduschiter eller anhängare af Zoroa-
sters lära. De raka sitt hufvud, utom vid tinningen, der
en lock qvarlemnas, och då de derjemte nyttja höga mös-
sor af blankt tyg, men utan vidare prydnader, samt låta
mustacher vexa, så ser ett Parsihufvud ut alldeles som
tillhörde det en husar. Deras benkläder äro långa och
temligen vida; -utanpå dem bäres en liftröja utan ärmar,
och deröfver en rock, upptill trång, nedtill vid knäet vi-
dare - med: långa trånga ärmar, som vid handen uppvikas.