TT TT nn ningar; den sorglöse och lättjefulle negern, så väl från Sofala och Mozambik, som från Congo och Angola, de stolta turkarne och de sorgbundna armenianerna, de gulbleka siameserna, och de läraktige, vänlige kokin-chineserna. Men vi vilje säga några ord serskildt om de tre ofvannämnda hufvudnationerna. Parsierna, afkomlingar af de gamla Perserna, blefvo utdrifna från sitt land efter långvariga strider, omkring år 630 och spridde sig derefter åt flera håll för att fortplanta sin heliga lära och ostördt tillbedja elden. Bland de platser de valde voro Surat, Bombay och Demaun, och dessa jemte trakterna deromkring äro snart sägdt uteslutande deras enda uppehållsorter. De hafva förökat sig starkt, som kan ses i Bombay, och genom flit och omtanka hafva de samlat ofantlig förmögenhet. Do hafva dervid gått slugt till väga, såsom t. ex. då en del saker af dem få begagnas, men ej af Hinduerna, så hafva Parsierna afsagt sig dem, och dymedelst vunnit ett tillträde och ett inflytande bland Hinduerna, som ej på länge Europeerna utan dylik försakelse kunna vinma. De ega ännu till en viss del sina gamla seder qvar, eld hålles alltid brinnande i deras stora tempel, till hvilket, då det för en tid sedan invigdes, en nära 5300 år aldrig släckt eld inbars; de bedja vid solens uppoch nedgång på upphöjda platser, på samma gång helsande jorden, hafvet och solen; de fasta flera gånger om året, och begrafva aldrig sina döda, utan lägga dem i fria luften att af fåglar uppätas; tages högra ögat först på den döde, då är han en Ormuzs utvalde, slägtens ära är stor och han prisas i sånger; men kommer den dumma fågeln att finna venstra ögat se mest aptitligt ut och tager det först, då är den döde en Ahrimans bofn, som går bort med ondt hjerta till den eviga kampen; de äro således: ännu fullkomliga Zerduschiter eller anhängare af Zoroasters lära. De raka sitt hufvud, utom vid tinningen, der en lock qvarlemnas, och då de derjemte nyttja höga mössor af blankt tyg, men utan vidare prydnader, samt låta mustacher vexa, så ser ett Parsihufvud ut alldeles som tillhörde det en husar. Deras benkläder äro långa och temligen vida; -utanpå dem bäres en liftröja utan ärmar, och deröfver en rock, upptill trång, nedtill vid knäet vidare med: långa trånga ärmar, som vid handen uppvikas.