vett visadt, med att kalla all sårande, klart bevisande sanning, för ovettb??? Är heder inlagd med denna flykt från saken??? Mina ord hafva ej sökt sina obestämda ställningar: de säga ut fullt hvad de mena. Ty ämnet, sådant det finnes, lämpar sig icke för pjunk och joller, eller till afseende för ens eller annans skull. Någon otillbörlighet, något i otid, något som icke hört till ämnet eller fordrats af det, någon öfverdrift ens, får man, så vidt jag förstår, förgäfves der söka. Att jag skarpt definterat, är sannt. Det har skett, ej af personligt hat, men af hat emot missbruken, och af pligt för ärendet. Det måste hafva varit erforderligt i en sak, som hos oss i långa år och tider varit allmänt öfverklagad, varit beständigt tadlad, utan att man likväl visat, ännu mindre bevisat dess grundfel, i dagen noga lagt dess detaljer, eller bestämdt sagt hvarest bjelpen fordrades, eller utredt hvarutinnan denna hjelp borde bestå. Ett skarpt uttaladt språk i anfallet, ligger visst icke på all försigtighets väg. Detta språk är en lycka för den anfallne, om hans sak är god; ty angriparen står då blottad för återhuggen, och har sjelf för sig afskurit all undanflygt. Den anfallne personen har ock der, om hans sak står illa, en utväg att leda uppmärksamheten från denna sak, på sin sveda; och att så åt sig vinna alla dem, som om saken ingenting vilja sköta, eller ingenting förmå fatta. Detta förhållande, som jag icke öfversett, har dock icke rubbat min öfvertygelse, att för sakens skull, och för att åt den kunna hoppas någon hjelp, det varit oundvikligt att med bilden uttaga dess rätt full, i en tid, då det ty värr så noga visar sig, att man lätt släpper denna bild — om man kan — för personens skull. Detta om uttrycken. Att nu närmare komma in på den fråga som hr Blom C:son har att afhandla; får jag först anhålla, att då lång tid är förliden sedan hans artikel stod att läsa i Aftonbladet, och man måste, för svarets skull, hafva den noga under ögonen, det tillåtes mig att till punkt och pricka här åter intaga den. Den lyder: Med anledning af en i Aftonbladet af den 45:de dennes införd artikel om Nationalmuseum, hvari hufvudsakligen ordas om en sistlidne sommar reparerad yttertrappa vid norra ändan af Norrbro, hvilken enligt artikelförfattarens tanke felaktigt företagna reparation osannfärdigt lägges stadsarkitekten herr professoren och riddaren Nyström till last, upplyses: att detta arbete blifvit utfördt genom då varande Börs-, Brooch Hamnbyggnads-direktions försorg, genom undertecknad, dess arkitekt; att skadan ej uppkemmit, på sätt artikelförfattaren uppgifver, genom pålarnes rörelse, utan af den orsak att sidomuren ej hade några förankringar, hvarföre den sistnämnde genom frost utsköt, i synnerhet den öfre delen, samt blef så mycket öfverhängande att en reparation derå ansågs nödvändig till förekommande af sidomurens fall; att pålningen är i orubbadt skick, ehuru mindre ordentligt afskuren under vattnet, af hvilket skäl den anmärkta bugten varit och är synlig, dock icke mer än på åtskilliga andra ställen af de gamla quaierna och utan något skadligt inflytande på murens bestånd; att de anmärkta nedhuggningarne med en stens hörn i en annan, är ett fel som icke nu blifvit begånget, utan får skrifvas på dens räkning som byggt den gamla muren; samt att, till förekommande af en högst betydlig utgift, reparationen blifvit företagen på sätt den nu är utförd, hvarigenom ändamålet med trappans bestånd vunnits, fastän de nedra skiften ej erhållit den vågräta ställning som de tvifvelsutan kunnat bekomma, dock icke utan en vida större kostnadssumma, än den som för detta ändamål blifvit anslagen. Såvida artikelförfattaren cger verkligt nit för byggnadskonsten, och ej, såsom det vill synas, drifves af hat mot vissa personer, torde han framdeles göra sig närmare underrättad om sakförhållanderna innan han, såsom hittills skett, genom obetänkta och förhastade artiklar, söker vilseleda det allmänna omdömet. Stockholm d. 46 Februari 1847. C. G. Blom C:son. De yttranden i min artikel, på hvilka hr Blom C:son har egentligen afseende, torde ock böra här få plats. De äro följande: Pålarne i grunden hade i synnerhet gatt sig under ungefär midten af trappan, och rustverket gick här i bugt nedåt. Hade man nu kunnat anse denna bugt stannad i sin böjning, och oföränderlig, så skulle hvar och en vetande byggmästare som velat bygga derpå, börjat med det oändligt tydliga — och detta gäller naturligtvis antingen det befinnes pålar inunder, eller annan grund — att utjemna denna bottenlinia till vågrät, för att derpå sedan låta de följande hvarfven af den huggna muren i sin ordning komma, sådane de förr hade varit, alla vågräta öfver hvarandra. Detta är ju så nödvändigt, och synes tillika så oändligen simpelt, att man har svårt att förstå huru det ens varit möjligt att handla annorlunda. Som sagdt är: ingen architekt-lärling hade bort kunna derpå taga miste eller besinna sig, och en architekt kunde blygas atticke veta det. Eller var denna byggnadskunskap här just för simpel: derföre möjligen att den kos:at nästan ingen ting? ERE NER TIS ONES VE RR NES NT sSe — VX — —