vett visadt, med att kalla all sårande, klart bevi-
sande sanning, för ovettb??? Är heder inlagd
med denna flykt från saken???
Mina ord hafva ej sökt sina obestämda ställnin-
gar: de säga ut fullt hvad de mena. Ty ämnet,
sådant det finnes, lämpar sig icke för pjunk och
joller, eller till afseende för ens eller annans skull.
Någon otillbörlighet, något i otid, något som icke
hört till ämnet eller fordrats af det, någon öfver-
drift ens, får man, så vidt jag förstår, förgäfves der
söka. Att jag skarpt definterat, är sannt. Det har
skett, ej af personligt hat, men af hat emot miss-
bruken, och af pligt för ärendet. Det måste hafva
varit erforderligt i en sak, som hos oss i långa år
och tider varit allmänt öfverklagad, varit bestän-
digt tadlad, utan att man likväl visat, ännu min-
dre bevisat dess grundfel, i dagen noga lagt dess
detaljer, eller bestämdt sagt hvarest bjelpen fordrades,
eller utredt hvarutinnan denna hjelp borde bestå.
Ett skarpt uttaladt språk i anfallet, ligger visst
icke på all försigtighets väg. Detta språk är en
lycka för den anfallne, om hans sak är god; ty
angriparen står då blottad för återhuggen, och har
sjelf för sig afskurit all undanflygt. Den anfallne
personen har ock der, om hans sak står illa, en
utväg att leda uppmärksamheten från denna sak, på
sin sveda; och att så åt sig vinna alla dem, som
om saken ingenting vilja sköta, eller ingenting för-
må fatta.
Detta förhållande, som jag icke öfversett, har
dock icke rubbat min öfvertygelse, att för sakens
skull, och för att åt den kunna hoppas någon hjelp,
det varit oundvikligt att med bilden uttaga dess
rätt full, i en tid, då det ty värr så noga visar sig,
att man lätt släpper denna bild — om man kan —
för personens skull.
Detta om uttrycken.
Att nu närmare komma in på den fråga som hr
Blom C:son har att afhandla; får jag först anhålla,
att då lång tid är förliden sedan hans artikel stod
att läsa i Aftonbladet, och man måste, för svarets
skull, hafva den noga under ögonen, det tillåtes
mig att till punkt och pricka här åter intaga den.
Den lyder:
Med anledning af en i Aftonbladet af den 45:de
dennes införd artikel om Nationalmuseum, hvari
hufvudsakligen ordas om en sistlidne sommar repa-
rerad yttertrappa vid norra ändan af Norrbro, hvil-
ken enligt artikelförfattarens tanke felaktigt före-
tagna reparation osannfärdigt lägges stadsarkitekten
herr professoren och riddaren Nyström till last,
upplyses: att detta arbete blifvit utfördt genom då
varande Börs-, Bro- och Hamnbyggnads-direktions
försorg, genom undertecknad, dess arkitekt; att ska-
dan ej uppkemmit, på sätt artikelförfattaren upp-
gifver, genom pålarnes rörelse, utan af den orsak
att sidomuren ej hade några förankringar, hvarföre
den sistnämnde genom frost utsköt, i synnerhet den
öfre delen, samt blef så mycket öfverhängande att
en reparation derå ansågs nödvändig till förekom-
mande af sidomurens fall; att pålningen är i orub-
badt skick, ehuru mindre ordentligt afskuren under
vattnet, af hvilket skäl den anmärkta bugten varit
och är synlig, dock icke mer än på åtskilliga an-
dra ställen af de gamla quaierna och utan något
skadligt inflytande på murens bestånd; att de an-
märkta nedhuggningarne med en stens hörn i en
annan, är ett fel som icke nu blifvit begånget, utan
får skrifvas på dens räkning som byggt den gamla
muren; samt att, till förekommande af en högst be-
tydlig utgift, reparationen blifvit företagen på sätt
den nu är utförd, hvarigenom ändamålet med trap-
pans bestånd vunnits, fastän de nedra skiften ej er-
hållit den vågräta ställning som de tvifvelsutan kun-
nat bekomma, dock icke utan en vida större kost-
nadssumma, än den som för detta ändamål blifvit
anslagen.
Såvida artikelförfattaren cger verkligt nit för
byggnadskonsten, och ej, såsom det vill synas, drif-
ves af hat mot vissa personer, torde han framdeles
göra sig närmare underrättad om sakförhållanderna
innan han, såsom hittills skett, genom obetänkta
och förhastade artiklar, söker vilseleda det allmänna
omdömet.
Stockholm d. 46 Februari 1847.
C. G. Blom C:son.
De yttranden i min artikel, på hvilka hr Blom
C:son har egentligen afseende, torde ock böra här
få plats. De äro följande:
Pålarne i grunden hade i synnerhet gatt sig un-
der ungefär midten af trappan, och rustverket gick
här i bugt nedåt. Hade man nu kunnat anse denna
bugt stannad i sin böjning, och oföränderlig, så
skulle hvar och en vetande byggmästare som velat
bygga derpå, börjat med det oändligt tydliga —
och detta gäller naturligtvis antingen det befinnes
pålar inunder, eller annan grund — att utjemna
denna bottenlinia till vågrät, för att derpå sedan
låta de följande hvarfven af den huggna muren i
sin ordning komma, sådane de förr hade varit, alla
vågräta öfver hvarandra. Detta är ju så nödvän-
digt, och synes tillika så oändligen simpelt, att
man har svårt att förstå huru det ens varit möjligt
att handla annorlunda. Som sagdt är: ingen archi-
tekt-lärling hade bort kunna derpå taga miste eller
besinna sig, och en architekt kunde blygas atticke
veta det.
Eller var denna byggnadskunskap här just för
simpel: derföre möjligen att den kos:at nästan in-
gen ting?
ERE NER TIS ONES VE RR NES NT
sSe — VX — —