fälldes ankar. Natten kom, vakt hölls, ehuru stället borde
anses säkert, emedan engelsmännon hafva en koloni vid
norra (Pinang), en vid södra (Singapore) ändan af sundet
och en midt uti det, staden Malacka. Just i dagningen
medan stiltje ännu rådde, framrodde 4 pråher till skeppet,
så tyst att de ej märktes, lade långs sidan, och viga som
markattor voro malayerna i ett ögonblick om bord, skri-
kande och svingande högt sina förgiftade krischer. Engels-
männen voro beväpnade och det blef strid, ehuru de snart
öfvermannades af den 20—530-dubbla styrkan och drefvos
ner i kajutan. I detsamma höjde sig ett segel vid hori-
zonten, malayerna förskräcktes, skuro sönder tacklingen och
sökte sätta eld på fartyget, hvarefter de med snabba ärtag
skyndade undan till land. Seglaren befanns vara en engelsk
kryssare från Singapore, som nu skulle gå hem dit; han
hörde hvad som var i fråga, gjorde 2 å 3 timmars slag
under land, men då naturligtv:s ej några båtar vågade sig
ut att strida med fregatten, så gick han sin väg, lemnande
skeppet redlöst och utsatt för en attack igen. Ejen droppa
vatien fanns om bord, ty malayerna hade slagit hål i alla
vatlentunnorna på däck; båt sändes efter sådant, under det
att man splissade och hjelpte tacklingen så godt man kunde.
Då folket kommo i land, blefvo de lurade i ett bakhåll,
plundrade och ibjelslagna i den öfriga besättningens åsyn.
Då syntes ett annat skepp bära ner för dem, det hissade
amerikansk flagg och på tecken af olycka skickades båt om
bord på engelska skeppet. När befälhafvaren på den ame-
rikanska örlogsmannen fick höra sammanhanget, gick han
in till kusten, fordrade upprättelse af en malayhöfding i
byn midt för skeppet, och då den vägrades, oaktadt de slå-
ende bevisen af de röfvades blodiga kläder, sköt han ned
staden, tog 42 pråher och ödelade kusten för 40 mil på
hvardera sidan. Denna amerikanare passerade likvisst blott
händelsevis och på sin färd till Kina.
Huru djerfya och stridbara de stundom äro, kan ses af