lingen, och detta oaktadt vissa deribland, såsom
sill och tran, på den tiden kunde erhållas jem-
väl från andra länder, hvadan tull-lindringen å
dessa norska produkter var för Norges export
en obestridlig förmån, som blef af större värde
i samma mån som svenska tullen å enahanda
varor i allmänhet höjdes, då följaktligen de
norska produkterna desto lättare kunde isven-
Iska hamnar uthålla täflan med enahanda pro-
dukter från andra länder. — Deremot, och så-
som ett undantag från den allmänna regeln, att
alla det ena rikets produkter skulle landvägen
tullfritt få införas i det andra, blefvo vissa så-
dana fabrikater, hvaruti den svenska medtäflan
ansågs alltför farlig för Norge, jemväl vid land-
väga införseln belagde med half tull.
De fördelar, som genom bemälde förordning
tillskyndades svenska landtmanna- och fabriks-
interesset, voro, då man närmare undersöker
förhållandet, af ringa betydenhet på den tid då
de beviljades. Svenska åkerbruket lemnade
både då och flera år efteråt, öfver hufvud ta-
get, icke något öfverskott utöfver landets eget
behof, och de få år, då någon export af spann-
mål undantagsvis kunde äga rum, var den högst
obetydlig. Af viktualier producerar Sverige ön-
nu på långt när icke tillräckligt för eget behof.
Afven Sveriges flesta fabriker, t. ex. bomulls-
spinnerier, bomulls- och yllefabriker, pappers-
bruk, glasbruk, m. m. stodo år 48235 på en så
låg ståndpunkt, att, långt ifrån att lemna något
öfverskott till export, de tvertom icke kunde
fylla det inhemska behofvet; och husslöjdens
framsteg voro då ej heller särdeles betydliga,
om äfven en och annan gårdfarihandlande re-
den dessförinnan med sina varor besökt Norge.
Under sådana omständigheter ingicks handels-
och sjöfarts-föreningen med Norge, och fältet
lemnades öppet lör en fri täflan mellan hegge
nationernas flit och spekulationsanda. ÅA in-
gendera sidan funnos några omständigheter för
handen, som tillförsäkrade den ena nationen att
i någon viss näringsgren bibehålla eller tillvin-
na sig ett bestämdt företräde framför den an-
dra; åtminstone voro i sådant hänseende utsig-
terna ingalunda missgynnande för Norge, hvars
författningar ej lade sådana band på utvecklin-
gen af dess skeppsfart och fabriksindustri, som
den svenska tulltaxans dryga införselsafgifter å
de för fartygs utrustande oumbärligaste artik-
lar och det i Sverige då följda, men smånin-
gom mer och mer öfvergifna system, att genom
förbud eller höga tullsatser vilja skydda dn
inhemska industrien.
Förhållandena fingo således fritt utveckla sig.
Verksamheten tog snart i hvardera landet en
bestämd rigtning. Norrmännen, fallne för sjö-
fart och vane att på ändamålsonligaste och
minst kostsamma sätt utöfva detta yrke, visade
snart sin öfverlägsenhet deri, och i följd häraf
blefvo småningom norska fartyg företrädesvis
begagnade till vissa svenska hufvudprodukters
utskeppning, hvilken nu mera till väsentlig del
verkställes med dylika fartyg. Svenska han-
delsflottan, som genom denna medtäflan till stor
del blifvit utträngd från sysselsättningen med
landets egen export, har nödgats söka andra
fält för sin verksamhet, och endast obetydligt
tillväxt under de sistförflutna 24 åren, då der-
emot den norska handelsflottan under samma
tid fördubblats och på exporten af svenska pro-
dukter årligen skördat en betydlig fraktförtjenst.
— Uti industrielt afseende har deremot förbål-
landet hitintills varit mindre gynnsamt för Nor-
ge. Ehuru icke besvärad af sådana prohibitiva
författningar, från hvilkas tvång de svenska nä-
ringarne ännu arbeta på att befria sig, har nor-
ska fabriksindustrien och husfliten gjort nästan
inga framsteg, icke ens i sådana näringsgrenar,
hvilkas produkter utgöra föremål för den vid-
sträcktaste förbrukning inom landet, och för
hvilkas utöfvande ingalunda erfordras någon öf-
ver hela landet spridd industriel anda eller
konstfärdighet, utan allenast några få för ända-
målet nitälskande individers förenade bemödan-
den, t. ex. sockerbruk, bomullsspinnerier, pap-
persbruk, m. m.
Det är för att söka ingjuta något lif i dessa
näringsgrenar, som de norske kommitterade nu
önska en inskränkning i vissa sådana bestäm-
melser uti 41825 års kongl. förordning, som de
anse, under närvarande förhållanden, innebära
en fördel för Sverige.
Det är visserligen icke de svenske kommit-
terades åliggande att undersöka huruvida dessa
åtgärder, i fall de vidtoges, sannolikt skulle
komma att leda till det mål, man å norska si-
dan velat dermed ernå; huruvida det åsyftade
försvårandet att öfver riksgränsen införa west-
sötha-allmogens vöäfnadstillverkningar, skall för-
må alt i Norge tillskapa husflit, eller om den
he tvertom skall leda till smuggling eller steg-
n
maa Rå da vtfnadanr sar nana RAN