sat, alt ett vidare framskridande på den öpp-
nade banan fordrades för befrämjande af ömse-
sidig fördel, behagade Eders Kongl. Maj:t un-
der den 35 Juni 4824 i nåder förklara dess af-
sigt vara, att, så vidt sig göra lät, det ena ri-
kets naturalster och tillverkningar skulle, såväl
sjövägen med svenska eller norska fartyg, som
äfven landvägen, kunna tullfritt införas i det
andra riket; och det var med ledning af denna
Eders Kongl. Maj::s yttrade nådiga afsigt att,
så nära som omständigheterna medgåfve, förena
dess svenske och norrske undersåters handels-
intressen, som 14823 års Kongl. förordning blef
utarbetad.
Vid denna tidpunkt, då denna förordning ut-
kom, tillämpades ännu i Sverige mot alla främ-
mande nationers fartyg föreskrifterna i Kongl.
förordningen af den 40 November 1724, el-
ler det så kallade Produkt-plakatet, enligt
hvilket dylika fartyg icke ägde rättighet att
till Sverige införa andra, än det lands pro-
dukter och tillverkningar, hvartill fartygen
hörde. Vid samma tid voro äfvenledes, i kraft
af gällande författningar, importen och i flera
falt äfven exporten med främmande fartyg, i
Sverige belagda med förhöjda afgifter. Dessa
inskränkningar gällde då, hvad de förhöjda tull-
och skeppsumgälderna angick, äfven för norska
fartyg, med undantag af de fall, då de till Sve-
rige införde endast norska produkter, eller ut-
förde svenska produkter direkte från svensk
hamn till Norge, i hvilka tvenne fall de be-
handlades lika med inhemska.
Uti Norge, hvarest något system af enahanda
syfte som Produkt-plakatet aldrig varit infördt,
gällde likväl, i följd af tullförordningen af den
4 Februari 1797, S 49, den föreskrift, att va-
ror, in- eller utförda i fartyg, som tillhörde så-
dana riken, med hvilka reciprocitetstraktater
icke blifvit afslutade, skulle i Norge vara un-
derkastade betydligt högre tullafgifter, än då de
i norska fartyg in- eller utfördes. Denna före-
skrift, angående tull-afgifterna för varor, hvilken
sedan år 1848 äfven tillämpades på skeppsum-
gälderna, blef likväl icke satt i verkställighet
mot svenska fartyg och de deri förda varor,
men deremot förnyades vid flera tillfällen från
norska sidan den begäran, att de inskränknin-
gar, som i Sverige ägde rum i afseende å nor-
ska skeppsfarten på nimnde land, måtte upp-
häfvas.
Denna flerfalldigt upprepade önskan synes
innebära ett öfvertygande bevis om den stora
betydenheten för Norge, att, gehom medgifven
reciprocitet från Sveriges sida, kunna i svenska
hamnar bereda norska fartyg en lönande sys-
selsättning. och att den förmån man syntes
medgifva Sverige genom dröjsmålet att mot
dess fartyg sätta i verket de förenämnde re-
striktiva föreskrifterna, var beräknad såsom me-
del till ernående af ett för Norge vigtigt ända-
mål. Denna handelspolitik har ofta varit be-
gagnad af andra stater, och Sverige har sjelf
på sednare tider stundom följt den.
Imedlertid blef det om reciprocitets bevil-
jande för norska fartyg väckta förslag enhälligt
bestridt, icke allenast af de i ämnet hörde
svenske embetsverk, utan ock af handelssocie-
teterna i Sveriges botydligaste stapelstäder, li-
kasom af Borgareståndet vid 4823 års riksdag.
Skälen för detta bestridande må vara grundade
eller icke, så torde man dock kunna våga den
slutsats, att när berörde handelssocieteter, hvil-
ka ingalunda uteslutande bestå af skeppsredare
och varfsigare, utan äfven inom sig räkna både
exportörer och importörer, bestämdt afstyrkte
förslaget, måste de, åtminstone vid nämnde tid,
hvarken befunnit sig i förlägenhet genom brist
på fartyg för sin export och import, eller miss-
tröstat att äfven för framtiden, utan biträde af
norska fartyg, kunna sköta sin handelsrörelse
med främmande länder.
Vid nämnde riksdag blef deremot af Ridder-
skapet och Adeln, samt Preste- och Bondestån-
den, hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet
hemstäldt, att Produkt-plakatet måtte, i afseen-
de på norska fartyg, till sin verkan varda helt
och hållet inställdt, hvartill såsom hufvudskäl
åberopades den mellan bigge rikena tillväga-
bragte förening.
Genom Kongl. förordningen af den 24 Maj
4823 blef ändtligen den begärda reciprociteten
norska fartyg i svenska hamnar beviljad. Den
ansågs obestridligen från svenska sidan såsom
en uppoffring, för hvilken den egentliga ersätt-
ningen skuile vinnas genom den tullfrihet eller
tull-lindring, som genom samma förordning be-
viljades vissa bland hvartdera rikets natur-alster
och tillverkningar vid införsel i det andra ri-
ket. Granskar man denna del af förordningen,
skall man finna, alt de vigtigaste norska pro-
Anlktar sam föraltamma i; handaln fått Siv till.