sat, alt ett vidare framskridande på den öppnade banan fordrades för befrämjande af ömsesidig fördel, behagade Eders Kongl. Maj:t under den 35 Juni 4824 i nåder förklara dess afsigt vara, att, så vidt sig göra lät, det ena rikets naturalster och tillverkningar skulle, såväl sjövägen med svenska eller norska fartyg, som äfven landvägen, kunna tullfritt införas i det andra riket; och det var med ledning af denna Eders Kongl. Maj::s yttrade nådiga afsigt att, så nära som omständigheterna medgåfve, förena dess svenske och norrske undersåters handelsintressen, som 14823 års Kongl. förordning blef utarbetad. Vid denna tidpunkt, då denna förordning utkom, tillämpades ännu i Sverige mot alla främmande nationers fartyg föreskrifterna i Kongl. förordningen af den 40 November 1724, eller det så kallade Produkt-plakatet, enligt hvilket dylika fartyg icke ägde rättighet att till Sverige införa andra, än det lands produkter och tillverkningar, hvartill fartygen hörde. Vid samma tid voro äfvenledes, i kraft af gällande författningar, importen och i flera falt äfven exporten med främmande fartyg, i Sverige belagda med förhöjda afgifter. Dessa inskränkningar gällde då, hvad de förhöjda tulloch skeppsumgälderna angick, äfven för norska fartyg, med undantag af de fall, då de till Sverige införde endast norska produkter, eller utförde svenska produkter direkte från svensk hamn till Norge, i hvilka tvenne fall de behandlades lika med inhemska. Uti Norge, hvarest något system af enahanda syfte som Produkt-plakatet aldrig varit infördt, gällde likväl, i följd af tullförordningen af den 4 Februari 1797, S 49, den föreskrift, att varor, ineller utförda i fartyg, som tillhörde sådana riken, med hvilka reciprocitetstraktater icke blifvit afslutade, skulle i Norge vara underkastade betydligt högre tullafgifter, än då de i norska fartyg ineller utfördes. Denna föreskrift, angående tull-afgifterna för varor, hvilken sedan år 1848 äfven tillämpades på skeppsumgälderna, blef likväl icke satt i verkställighet mot svenska fartyg och de deri förda varor, men deremot förnyades vid flera tillfällen från norska sidan den begäran, att de inskränkningar, som i Sverige ägde rum i afseende å norska skeppsfarten på nimnde land, måtte upphäfvas. Denna flerfalldigt upprepade önskan synes innebära ett öfvertygande bevis om den stora betydenheten för Norge, att, gehom medgifven reciprocitet från Sveriges sida, kunna i svenska hamnar bereda norska fartyg en lönande sysselsättning. och att den förmån man syntes medgifva Sverige genom dröjsmålet att mot dess fartyg sätta i verket de förenämnde restriktiva föreskrifterna, var beräknad såsom medel till ernående af ett för Norge vigtigt ändamål. Denna handelspolitik har ofta varit begagnad af andra stater, och Sverige har sjelf på sednare tider stundom följt den. Imedlertid blef det om reciprocitets beviljande för norska fartyg väckta förslag enhälligt bestridt, icke allenast af de i ämnet hörde svenske embetsverk, utan ock af handelssocieteterna i Sveriges botydligaste stapelstäder, likasom af Borgareståndet vid 4823 års riksdag. Skälen för detta bestridande må vara grundade eller icke, så torde man dock kunna våga den slutsats, att när berörde handelssocieteter, hvilka ingalunda uteslutande bestå af skeppsredare och varfsigare, utan äfven inom sig räkna både exportörer och importörer, bestämdt afstyrkte förslaget, måste de, åtminstone vid nämnde tid, hvarken befunnit sig i förlägenhet genom brist på fartyg för sin export och import, eller misströstat att äfven för framtiden, utan biträde af norska fartyg, kunna sköta sin handelsrörelse med främmande länder. Vid nämnde riksdag blef deremot af Ridderskapet och Adeln, samt Presteoch Bondestånden, hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet hemstäldt, att Produkt-plakatet måtte, i afseende på norska fartyg, till sin verkan varda helt och hållet inställdt, hvartill såsom hufvudskäl åberopades den mellan bigge rikena tillvägabragte förening. Genom Kongl. förordningen af den 24 Maj 4823 blef ändtligen den begärda reciprociteten norska fartyg i svenska hamnar beviljad. Den ansågs obestridligen från svenska sidan såsom en uppoffring, för hvilken den egentliga ersättningen skuile vinnas genom den tullfrihet eller tull-lindring, som genom samma förordning beviljades vissa bland hvartdera rikets natur-alster och tillverkningar vid införsel i det andra riket. Granskar man denna del af förordningen, skall man finna, alt de vigtigaste norska proAnlktar sam föraltamma i; handaln fått Siv till.