hvilket beslut grundade sig hufvudsakligen på
ett yltrande af vilterhets-, historie- och an-
tiqvitelsakademien, som, jemte öfverlemnande
af tvenne af hr Cronstrand ingifna skrifvelser
om arbetets fortsättning, hemställt huruvida
ban ru borde ulbekomma vidare af anslaget,
då han förtlarat ati ett år gått nära förloradt
för ritningarna af arbetet, samt icke heller upp-
gifvit något bestämdt om textens utarbetande,
och således icko kunde anses hafva uppfyllt de
af R. 5. vid anslaget fästade vilkor,.
I anledning höraf insände br Cronstrand till
Allehanda en skrift, som förekommer i bladet
för d. 43 Februari, och hvaraf de vigtigaste
punkterne särskildt torde böra antecknas. Hr
kaptenen yttrar deri, alt han ej haft aning om
Regeringens nämnde beslut förr än det stod i
tidningarna; men begär, då berättelsen inne-
fattar en anklagelse om ouppfyllda förbindel-
ser,, att red. behagade tillåta, att saken något
fullständigare må få komma till allmänhetens
kunskap). Han citerar derefter, att vilkoren
hvarunder ständerna beviljat anslaget (3000 rdr
att betalas med en tredjed:1 om året) voro,
palt han skulle bringa sina i den fornegyptiska
byggnadskonstena gjorda samlingar i så full-
3i ändigt sk:ck, att de kunna af trycket utgif-
,vas, samt att han, på sätt Kongl. Maj:t före-
skrifvit, skall inom hvarje års slutinför kongl.
,vilterhets-, historie- och antiqvitetsakademie:.
redogöra för arbetets fortgång). Den 7 April
2843 hade kaptenen i skrifvelse till akademien
förklarat, att han underkastade sig dessa vil-
kor, men efter en ny remiss från akademien
svarade hr C. i en annan skrifvelse d. 21 A-
pril, att då han af skyldig och varm erkänsla
1844 återkom, en celetbre rättegång, der han väl, i
vår tanka, hade lagen på sin sida, men hvarest hans
skarprättare-manr, mer än ofta röjdes i striden
med förmän, ehuru senorna i armen ändå icke
voro Starka nog för de t ändamål, hr B. C. tycktes
åsyfta. I afseende på det officiella föremålet för hr
B. C:s resa, lärer det först nyligen efter 3 eller 6
års förlopp blifvit fullgjordt, på ett sätt, hvars nytta
ätminstone torde kunna anses problematisk. Men
detta var för hr B. C. en småsak. Han trodde sig
vara en ny upplaga af Saul, Kis son, som gick ut
för att finna sin faders åsninna och hittade en krona.
Han reste ut, för att bli en erfaren pontonierofficer,
men kom till Thebe i Egypten och blef nu på en
gång Archit:kt. Han kände sig kallad att här börja
studier och undersökningar, utan att dertill på nå-
got sätt hafva beredt sig, och tillvägabragte, under
en längre tids vistande på stället, ett antal, som han
sjelf kallar dem, graphiska teckningar, tillkomna på
det besynnerliga sätt, att alla linier äro bestämde
genom mått, hvilka understundom blifvit tagne till
jen mängd, som öfverstiger all föreställning — och
således visserligen vittnande om en ovanlig ihärdig-
het och noggrannhet i smått, men också föga om
något annat.
Hemkommen förevisade han dessa teckningar och
väckte ett visst uppseende. Väl funnos de, som deråt
skakade på hufvudet, men de som kunde upplysa
saken ville icke, de som ville kunde icke, och så!
fick hr B. C. ostördt fortsätta sin rol af stor konst-
när, stor archeolog, stor vetenskapsman. Han be-
I gärde ett anslag till iordningsättande af sina rit
ningar, fick det af 4844 års ständer, men har hvar-
ken före eller efter denna tid förmått framvisa ett
enda blad af de ritningar, som det ålegat honom
utarbeta. Tänker man sig, att hr B. C. redan va-
rit hemma närmare 6 år, erinrar man sig det varma
nit han affekterar i fråga om byggnadskonsten och
den utmärkta skicklighet han, till följe af sitt för-
fattarskap, måste i denna konst anses innehafya, så
kan man ej nog förundra sig att, under en så lång
tid, icke ett streck blifvit produceradt, ingenting i
gjordt, för att häfda hr B. C:s rätt till den vördnad
för sin person och sin talang, som han så pockande
påkallar. Detta förhållande kan blott ega Nn san-
Inolik förklaringsgrund, och denna är, att hr B. C.
måste inom sig sjelf veta och erkänma, att han sak-
nar förmåga att sjelf producera något dugligt i
teckningsväg.
Derifrån torde ock kunna förklaras hans eländiga
adyokatur emot vitterhetsakademien, hans obeskrif-
liga arghet emot allt som liknar sig till smal el-
er skicklighet i teckning, och kanske derifrån också
en del af ilskenheten i hans polemik, som åtmin-
stone i viss mån går ut på att nedsätta det arti-
a elementet i byggnadskonsten, för att hålla
fram murarehandtyerket. Det är möjligt att vi häri
misstaga oss; men om så är, kan ingen lättare än
.C ådagalägga det, och vi skole med nöje er-
Länna vårt fel den dag som hr B. C. framvisar åt-
minstone en ak tningsvärd begynnelse till det arbete,
han åtagit sg och till hvars fullbordande han er:
hållit understöd: Intill dess må orden: slöhrt,
okunnighet och vårdslöshet i allmänt värf stå
för hr B. C:s egen räkning.
Till det verkligen lustbara i denna sista del af
historien hörer, att hr B. C. säger sig hafva an-
vändt första årets anslag för att förskrifva in böc-
ker. Staten skulle således hafva gifvit honom an-
Islag för att komplettera sitt bibliothek! Och detta
omtalar han helt naift. Hvad månne, sådant för-
tjenar för namn?
Rörande nyttan af hr B. C:s tillämnade stora ar-
bete vele vi ej yttra oss, helst vi icke känna hr B.
C:s i Egypten gjorda teckningar annorlunda än ef-
ter ett ytligt beseende af en del deraf, men vi tro,
latt, efter de många och kolossala expeditions- och
upptäcktsresor till Egypten, som i sednare tider skett
md osparda kostnader af Fransyska, Toscanska och
Preussiska regeringarne, och hvarvid Konstnärer
och Vetenskapsmän af helt annan metall än hr B.
C. varit använda, den sednares arbete kommer att
falla sig något blekt, serdeles om texten dertill skall,
på sält han sjelf gifvit anledning förmoda, uppsökas
i de af dessa regeringar utgifna arbeten. Denna
del af frågan torde förtjena att noga belysas förr
än något ytterligare i anslagsväg kommer hr B. C.
till godo.
Hvad hr B. C:s publicistiska bedrifter beträffar,
äro de så tillräckligen kända och tala så helt och
hållet för sig sjelfva, att vi dervid finna ingenting
att tillägga.