hvilket beslut grundade sig hufvudsakligen på ett yltrande af vilterhets-, historieoch antiqvitelsakademien, som, jemte öfverlemnande af tvenne af hr Cronstrand ingifna skrifvelser om arbetets fortsättning, hemställt huruvida ban ru borde ulbekomma vidare af anslaget, då han förtlarat ati ett år gått nära förloradt för ritningarna af arbetet, samt icke heller uppgifvit något bestämdt om textens utarbetande, och således icko kunde anses hafva uppfyllt de af R. 5. vid anslaget fästade vilkor,. I anledning höraf insände br Cronstrand till Allehanda en skrift, som förekommer i bladet för d. 43 Februari, och hvaraf de vigtigaste punkterne särskildt torde böra antecknas. Hr kaptenen yttrar deri, alt han ej haft aning om Regeringens nämnde beslut förr än det stod i tidningarna; men begär, då berättelsen innefattar en anklagelse om ouppfyllda förbindelser,, att red. behagade tillåta, att saken något fullständigare må få komma till allmänhetens kunskap). Han citerar derefter, att vilkoren hvarunder ständerna beviljat anslaget (3000 rdr att betalas med en tredjed:1 om året) voro, palt han skulle bringa sina i den fornegyptiska byggnadskonstena gjorda samlingar i så full3i ändigt sk:ck, att de kunna af trycket utgif,vas, samt att han, på sätt Kongl. Maj:t föreskrifvit, skall inom hvarje års slutinför kongl. ,vilterhets-, historieoch antiqvitetsakademie:. redogöra för arbetets fortgång). Den 7 April 2843 hade kaptenen i skrifvelse till akademien förklarat, att han underkastade sig dessa vilkor, men efter en ny remiss från akademien svarade hr C. i en annan skrifvelse d. 21 April, att då han af skyldig och varm erkänsla 1844 återkom, en celetbre rättegång, der han väl, i vår tanka, hade lagen på sin sida, men hvarest hans skarprättare-manr, mer än ofta röjdes i striden med förmän, ehuru senorna i armen ändå icke voro Starka nog för de t ändamål, hr B. C. tycktes åsyfta. I afseende på det officiella föremålet för hr B. C:s resa, lärer det först nyligen efter 3 eller 6 års förlopp blifvit fullgjordt, på ett sätt, hvars nytta ätminstone torde kunna anses problematisk. Men detta var för hr B. C. en småsak. Han trodde sig vara en ny upplaga af Saul, Kis son, som gick ut för att finna sin faders åsninna och hittade en krona. Han reste ut, för att bli en erfaren pontonierofficer, men kom till Thebe i Egypten och blef nu på en gång Archit:kt. Han kände sig kallad att här börja studier och undersökningar, utan att dertill på något sätt hafva beredt sig, och tillvägabragte, under en längre tids vistande på stället, ett antal, som han sjelf kallar dem, graphiska teckningar, tillkomna på det besynnerliga sätt, att alla linier äro bestämde genom mått, hvilka understundom blifvit tagne till jen mängd, som öfverstiger all föreställning — och således visserligen vittnande om en ovanlig ihärdighet och noggrannhet i smått, men också föga om något annat. Hemkommen förevisade han dessa teckningar och väckte ett visst uppseende. Väl funnos de, som deråt skakade på hufvudet, men de som kunde upplysa saken ville icke, de som ville kunde icke, och så! fick hr B. C. ostördt fortsätta sin rol af stor konstnär, stor archeolog, stor vetenskapsman. Han beI gärde ett anslag till iordningsättande af sina rit ningar, fick det af 4844 års ständer, men har hvarken före eller efter denna tid förmått framvisa ett enda blad af de ritningar, som det ålegat honom utarbeta. Tänker man sig, att hr B. C. redan varit hemma närmare 6 år, erinrar man sig det varma nit han affekterar i fråga om byggnadskonsten och den utmärkta skicklighet han, till följe af sitt författarskap, måste i denna konst anses innehafya, så kan man ej nog förundra sig att, under en så lång tid, icke ett streck blifvit produceradt, ingenting i gjordt, för att häfda hr B. C:s rätt till den vördnad för sin person och sin talang, som han så pockande påkallar. Detta förhållande kan blott ega Nn sanInolik förklaringsgrund, och denna är, att hr B. C. måste inom sig sjelf veta och erkänma, att han saknar förmåga att sjelf producera något dugligt i teckningsväg. Derifrån torde ock kunna förklaras hans eländiga adyokatur emot vitterhetsakademien, hans obeskrifliga arghet emot allt som liknar sig till smal eler skicklighet i teckning, och kanske derifrån också en del af ilskenheten i hans polemik, som åtminstone i viss mån går ut på att nedsätta det artia elementet i byggnadskonsten, för att hålla fram murarehandtyerket. Det är möjligt att vi häri misstaga oss; men om så är, kan ingen lättare än .C ådagalägga det, och vi skole med nöje erLänna vårt fel den dag som hr B. C. framvisar åtminstone en ak tningsvärd begynnelse till det arbete, han åtagit sg och till hvars fullbordande han er: hållit understöd: Intill dess må orden: slöhrt, okunnighet och vårdslöshet i allmänt värf stå för hr B. C:s egen räkning. Till det verkligen lustbara i denna sista del af historien hörer, att hr B. C. säger sig hafva användt första årets anslag för att förskrifva in böcker. Staten skulle således hafva gifvit honom anIslag för att komplettera sitt bibliothek! Och detta omtalar han helt naift. Hvad månne, sådant förtjenar för namn? Rörande nyttan af hr B. C:s tillämnade stora arbete vele vi ej yttra oss, helst vi icke känna hr B. C:s i Egypten gjorda teckningar annorlunda än efter ett ytligt beseende af en del deraf, men vi tro, latt, efter de många och kolossala expeditionsoch upptäcktsresor till Egypten, som i sednare tider skett md osparda kostnader af Fransyska, Toscanska och Preussiska regeringarne, och hvarvid Konstnärer och Vetenskapsmän af helt annan metall än hr B. C. varit använda, den sednares arbete kommer att falla sig något blekt, serdeles om texten dertill skall, på sält han sjelf gifvit anledning förmoda, uppsökas i de af dessa regeringar utgifna arbeten. Denna del af frågan torde förtjena att noga belysas förr än något ytterligare i anslagsväg kommer hr B. C. till godo. Hvad hr B. C:s publicistiska bedrifter beträffar, äro de så tillräckligen kända och tala så helt och hållet för sig sjelfva, att vi dervid finna ingenting att tillägga.