platsen för den planet, hvilken annars skulle
göra sitt solomlopp På samma afstånd emellan
Mars och Jupiter, synes en ytterligare bekräf-
telse vara funnen för den hypotesen, att dessa
små planeter kunna vara fragmenter af en enda
större, hvilken fordom intagit samma plats i
vårt planetsystem.
En utförlig framställning egnades åt den astro-
nomiska beräkningskonstens största upptäckt,
Leverriers nya planet, utanför Uranusbanan.
Talaren upplyste, att Leverrier hade redan för
flera år sedan sysselsatt sig med att wtforska
orsakerna till Urani från beräkningarne afvi-
kande rörelser. Han undersökte huru de hädan-
efter skulle komma att visa sig, med den van-
liga förutsättningen att de förorsakades af de
redan bekanta planeternas dragningskraft. Men
när de efteråt anställda observationerna upp-
täckte ytterligare afvikelser, som icke öfverens-
stämde med den redan alla bekanta data upp-
tagande kalkylen, fann han ingen vidare för-
klaringsgrund återstå, än antagandet af en förut
obekant planet. Då likväl ingen sådan kunde
finnas hvarken mellan Jupiter och Saturnus
eller mellan Saturnus och Uranus, emedan han
då skulle äfven hos Jupiter och Saturnus åstad-
komma afvikelser, som dessa ej visade; så måste
han vara att söka ännu längre bort ifrån so-
len, än Uranus sjelf. Leverrier beräknade nu
huru långt detta borde vara, hvilken massa en
sådan planet borde äga och huru stor omlopps-
tid, samt slutligen äfven hvar den för tillfället
borde befinnas i rymden. I bref till en prak-
tisk astronom i Tyskland, uppgaf han detta
ställe, med anmodan att se efter; och samma
dag som brefvet anländt, den 23 sistl. Septem-
ber, söktes planeten i den uppgifna himlatrak-
ten och fanns. Den enda motsvarighet mot
en dylik upptäckt, icke tillkommen genom
slump, utan grundad på en rent teore isk be-
räkning, var det af Copernicus framställda
påståendet, att Venus skulle visa sig omskif-
tande med ny och nedan, likt månen, i fall
någon blott vore skarpsynt nog att se det; en
förutsättning, som Galilei 4100 år efteråt fann
bekräftad, sedan förut okända medel till syn-
förmågans skärpning bli vit af honom uttänkta.
— Hr Selander hade nu mera sjelf, i grund af
de efteråt anställda observationerna öfver Nep-
tuni, den nya planetens, rörelse, beräknat dess
planetariska förhållanden, och uppgaf dess
afstånd från solen till 30 gånger jordens, dia-
metern till 43, gånger och omloppstiden till.
468 år.
Hr Selander ansåg sig äfven böra nämna att
det af trovärdiga män vore intygadt, att en
ung engelsk lärd i Cambridge, Mr Adams, hade
redan 41842 anställt beräkningar, som ledt till
samma resultat med Leverriers, men att han
icke kungjort dem för andra än några bland
sitt hemlands astronomer, som åter icke deraf
ansett sig föranledda att anställa några forsk-
ninyar efter den förmodade nya planeten. Nå-
got annat bevis för de engelska anspråken på
den franska upptäckten, än de engelska inty-
gens trovärdighet, omnämndes icke; således ej-
heller huruvida Mr Adams kalkyler blifvit of-
fentliggjorda. Leverriers äro deremot längese-
dan framlagda till den lärda verldens gransk-
ning, och hr Selander yttrade sig om dem i de
mest lofordande uttryck.
Professor Mosander afgaf berättelse om Geo-
logiens utveckling under det förflutna året.
Men hans föredrag skedde med så låg röst, att
ref. nödgas erkänna sin oförmåga att deraf upp-
fatta mer än några intressanta fragmenter an-
gående formationen af Siberien och Ural samt
teorien för artesiska brunnar.
Den derefter i ordningen föredragna zoologi-
ska årsberättelsen var äfven till det hufvudsak-
liga geologisk; nemligen i det hänseendet, att
den företrädesvis omförmälte upptäckter angå-
ende urverldens Fauna. I sammanhang dermed
nämndes dock en märkvärdig iakttagelse, hö-
rande till närvarande förhållanden, nemligen.
att den organiska naturens skick i Nya Hol-
land, nästan utan motsvarighet på hela den öf-
riga jorden, liknar tillståndet under en af ur-
verldsperioderna. De däggdjur, som i Nya Hol-
land äro talrikast, tillhöra pungdjuren, en äf-
ven i urverlden ganska-talrik, men annars nu
på jorden sällsynt djurklass; för öfrigt finnes
der, likasom i urverlden, en stor mångfald af:
amfibier; och vextarterna äga en motsvarande
öfverensstämmelse med äldre verldsperioders.
Man skulle nästan kunna tro, att denna trakt
gjort ett undantag från de skiften, som träffat
alla andra och qvarstadnat vid den utveckling;
som den i urtiden ägt med dem gemensam.
Ur professor Wikströms berättelse i Bolani-
ken upplästes strödda stycken af professor Se-
lander. Dervid förekommo interessanta jemfö-
relser emellan vextligheten öster och vester
om den skandinaviska fjellsträckan, eller på
norska kusten och Sverges nordl:gare kustland,
anställda af en fransk botanist, Martin. — Vi-
dare nämndes den högst egna vegetation, som
utmärker Gibraltars klippa. — Orsaken till den
röda färg, som vattnet stundom antager i Tajo-
flodens mynning, uppgafs vara ett mikrosko-
piskt väsende, Protococcus, hvaraf 40,000 kun-
na inrymmas på en qvadratmillimeters yta. —
Genom sorgfällig odling hade man i England
uppdragit en Camellia till ett träd om 435 fots
höjd, med 7: fots krona, en stam om 7 tums
diameter och hundratals blommor. Undersök-