solut eller ens strängt tillämpad på representa-
tionsfrågan, kan man väl ej begära, än i dei
förslag dertill, som de liberale förordat, och!
som för den praktiska utförbarheten innefatta
mycket väsendtliga inskränkningar i personlig-
hetsprincipen såsom ren sats. Vet icke Dag-
blads-auktorn detta? Eller, om han påminner
sig det, hvad åsyftar han då med sitt utfall,
som saknar all mening?
I öfrigt är denna artikel så full af motsägel-
ser, att man har svårt att begripa hvad förf.
sjelf egentligen vill med sin förmögenhets-,
princip,. Att rikedom och egendom i allmän-
het utgöra en stor kraft i samhället, har ingen
nekat: också har ett så betydligt afseende der-
på blifvit gjordt i alla de förslag, som utgått!
frin det liberala lägret, att man genom de
växande röstskalorna uppmätt klokbeten och in-
sigten i att välja representanter efter tusentalet
riksdaler i fastighetsvärde och ansett den ena
grannen 40 gånger klokare än den andre, i frå-
gan om tilldelandet af det dyrbaraste af alla
jörtroenden, om han ock i alla andra mål skulle
vara tio gånger dummare. Men när det icke
ens stannar vid det måttliga häruti, utan går
så långt, att de konservative vilja ovilkorligen
behålla öfverväldet åt en fåtalig rikedomsari-
stokrati och embetsmannapersonal i förening,
samt dymedelst göra folket vanmäktigt och re-
presentationen till ett lydigt verktyg i de rika
klassernas elier regeringens hand; då må det
väl ej skada, om man, äfven med risk att kal-
las ultraliberal,, påminner om hvad som ut-
gör en verklig och obestridlig sanning, nemligen
att den svage, den värnlöse, är i långt större
behof, än den rike och mäktige, att se sin rätt
skyddad inom lagstiftningen, och att, om indi-
rekla val begagnas, troligen högst få finnas,
som icke äga så mycket omdöme, att de kun-
na gifva sin röst åt en värdig valman, om de
också icke skulle förmå att bedöma personers
förmåga såsom lagstiftare.
Dagbladsförfattaren yttrar ju sjelf följande:
Förmögenheten är ett medel till bildning och
en följd, en produkt af en väl använd och
lyckad intelligent verksamhet, och delta är otvif-
velaktigt sant. Men foljer väl deraf, alt hvar
och en, som besitter förmögenhet och t. ex.
fått den i arf (således utan att hafva doku-
menterat någon intelligent verksamhet, ens
vid förvärfvandet deraf, än mindre vitsordat
sin förmåga af rätta användandet), härigenom
skall vara qvalificerad, framför andra, att ut-
göra eller bestämma representationen? Dagbl.-
förf. säger, att rikedomen är en följd, en pro-
dukt; således icke en orsak till andlig förmå-
ga, såsom den likväl borde vara, för att för-
tjena insältas till princip för representations-
organismen. Den borde åtminstone vara ett
bevis, ett säkert märke på, alt ovanligare egen-
skaper finnas hos de personer, som ega den;
men alt så icke med någon grad af nödvändig-
het förhåller sig, vet hvar och en, helst då ri-
kedom, bekommen vutsn all förskyllan, (såsom
genom arf), ej bevisar det ringaste om egarens
intelligenta karakter. Dagblads-auktorn säger
också: hvad är det som upprätthåller ordning
pock skick och goda seder i ett samfund, om
icke den ur menniskans inre väsende i käns-
lan och tanken uppvaknade förmågan att inse
och fatta det rätta? Nå godt: efter så är,
måtte väl skötseln af samhällets högsta angelä-
genheter böra organiseras efter måttet al per-
sonens förmåga att inse det rätta och kraft att
göra denna insigt gällande; men icke efter den
materiella förmögenheten, såsom utgångsprincip.
Huru kan Dagbladsförf. med hvad han här sagt
rimma det han yttrar längre ned, då han för-
klarar: Det är en sådan föreställning af tin-
gens inre sammanhang och natur, och en så-
dan känsla deraf, som i nutidens mest bildadel
stater gjort den materiella förmögenheten till
ett vilkor för valrättigheten bland medborga-:
re. Och någon annan enhetsprincip finnes ej
för det närvarande,. Hänger väl detta ihop
med det förra?
Om, såsom förf. anmärker, miånge i nord-
amerikanska fristaterna aldrig betjena sig af
sin rösträttighet på egen hand, så är detta de-
ras ensak: det är nog, att de i alla fall all-
tid kunna det, alltid bafva rätt att göra det,
när de vilja och för sin samhällsställning anse
sig behö!va det. Hvad som talas om, är blott,!
att icke neka sjelfva denna rätt.
Det vore önskligt, att Dagbladsförf., hvilkens I
artiklar vi i så många andra afseenden haft
goda skäl att gilla, ville undvika sådana derai-
sonnementer, som t. ex. Minerva i förrgår Jät
komma sig till last, då hon bland annat debi-
terar det demokratiska partiet för alt begära
allt eller intet. Hvad är det? När har det de-
mokratiska partiet begärt allt? Om med detta
parti förmodligen af Minerva menas den libe-l
rala pressen, så vet hvar och en af sjelfva de
derifrån utgångne förslager, alt man langt från
begärt ens så mycket, som man måhända med
fog kunnat.
, ——
VETENSKAPSAKADEMIENS HÖGTIDSDAG.
Samtlige hemmavarande ledamöter af det
Kongl. Huset behagade öfvervara gårdagens hög-
tidlighet i Vetenskapsakademien.
Det tal, hvari skademiens nuvarande ordfö-
rande, hr professor Geijer, redogjorde för det!
KA a I IhanuAnA araml analog 217