fer det gjort, det återställande af landvinningar vi gjorde, då freden kom och Europas angelägenheter ordnades; betraktar man de subsidier som gåfyos, men framför allt påminner sig den ädla röle England spelade i hela den långa striden, då det var det stora sjömärke, som trotsade böljans våld, då det var redo att uppmuntra Preussen, Österrike och Ryssland, då det ensamt förblef ointagligt, då det var det endaste bålverket, som segerrikt emotstod Napoleons ofantliga hjelpkällor och militärmakt, så vågar jag säga, att det sätt, hvarpå man nu bemött England genom detta förfarande mot Krakau, var alldeles oförtjent från vår sida. (Högljudt bifall.) Jag tror att det förtroende, vi vid allmänna fredsslutet visade de andra makterna, hela vårt politiska förfarande, den oegennytta vi ådagalade då freden slöts, i det vi voro den enda makt, med undantag af den då öfveryunna, som gaf tillbaka hvad den eröfrat, allt detta borde hafva gjort oss berättigade, äfven om traktatens bokstaf ej gjort det, att erhålla ett meddelande af de trenne makternes åsigter, ja, till och med gjort det nödvändigt. (Hör, hör!) Så tänkte äfven preussiske ministern för utrikes ärenderne i början; han uttalade bestämdt den åsigt, att de trenne makterne icke voro berättigade att företaga något emot Krakaus sjelfständighet, utan att först derom underrätta England. Jag känner icke af hvad skäl man sedermera frångick denna åsigt; men jag tror att det varit bättre för Europas intressen om den gjort sig gällande, och intet biifvit företaget emot Krakau, utan efter fullständigt och oförbehållsamt meddelande åt de tvenne andra stora makter, som deltogo i Wicnertraktaten. (Hör, hör!) Det är med smärta jag uttalat dessa mina åsigter, ianseende till min upprigtiga önskan, att upprätthålla vårt vänskapliga förhållande till de trenne makterne; men denna önskan kunde icke berättiga mig att tillbakahålla denna frimodiga förklaring, då frågan gällde en så stor grundsats. (Hör, hör!) Detta må vara nog sagdt med afseende på de pligter, traktaterne ålägga, och det handlingssätt, man iakttagit emot oss. Men äfven utan att taga i betraktande dessa förhållanden, finner jag klokheten af det steg, man vidtagit emot Krakau, högst tvifvelaktig. Jag tror att det uppskakat allmänna sinnesståmningen i Europa. Denna allmänna sinnesstämning är en uppmärksam och intelligent varnare. Den är ej något begär att ingripa i andra staters sjelfständiga verksamhet. Jag tror att det är både hos oss och i de flesta andra länder en allmän åsigt, att blott föga kan vinnas för den inre utvecklingen och den yttre freden och tryggheten, genom inblandning i fria staters sjelfständiga Verksamhet. Fransyska revolutionen har gifvit verlden åtskilliga vigtiga lexor. Den har lärt verlden det politiskt rigtiga af tidiga reformer, det politiskt rigtiga i att frånträda orättmätiga fordringar och särskilta privilegier för vissa klasser. Den har å andra sidan stäfjat den vilda längtan efter en omöjlig fullkomlighet, åt hvilken man en gång öfverlemnat sig; den nar lärt oss att misstro de prunkande löftena både af. demagoger och frihetens upprigtige försvarare. Vi hafva sett förhoppningar, grundade på folkfrihetens upprätthållande, på upprätthållandet af hvad man kallar folkens rättigheter, svikna. Europa har lärt den dubbla lexan, att det är politiskt rigtigt, att i god tid företaga förbättringar i samhällsskicket, och att det är farligt att sätta alltför mycken tillit till spekulationerne och drömmarne om politisk lycksalighet. Men på samma gång genomtränges den intelligenta delen af sambhället af en upprigtig önskan, att bidraga till en väl ordnad och rationel frihets framgång, liksom den starkt sätter sig emot reaktionen emot den konstitutionella friheten. Jag gillar den protest, statssekreteraren för utrikes ärenderne afgifyvit emot de trenne makternas förfarande emot Krakau, och jag tror att den ädle lorden handlade vist, då han, i betraktande af vårt förhållande till Frankrike, särskildt och för England ensamt afgaf denna protest; och då jag gillar det språk, hvari protesten är affattad, och regeringens handlingssätt i denna fråga, så anser jag det för min pligt, att understödja regeringen — ehuru ringa än värdet af mitt understöd må vara — derigenom att jag uttalar mitt gillande af hvad som å dess sida blifvit gjordt i denna sak. (Höga bifallsrop.) Utrikesministern Jord Palmerston yttrade sig visserligen, jemte många andra af Underhusets utmärktare ledamöter, i denna debatt; men då den förres tal föga innehåller annat, än hvad Russel och Peel förut framställt, så förbigå vi detsamma, äfvensom vi ej anse oss behöfva återgifva hvad de andra talarne, nästan alla, med undantag aflord Ben tink, på samma sida som Russel och Pee, yttrade i ämnet.