fer det gjort, det återställande af landvinningar vi
gjorde, då freden kom och Europas angelägenheter
ordnades; betraktar man de subsidier som gåfyos,
men framför allt påminner sig den ädla röle Eng-
land spelade i hela den långa striden, då det var
det stora sjömärke, som trotsade böljans våld, då
det var redo att uppmuntra Preussen, Österrike och
Ryssland, då det ensamt förblef ointagligt, då det
var det endaste bålverket, som segerrikt emotstod
Napoleons ofantliga hjelpkällor och militärmakt, så
vågar jag säga, att det sätt, hvarpå man nu bemött
England genom detta förfarande mot Krakau, var
alldeles oförtjent från vår sida. (Högljudt bifall.) Jag
tror att det förtroende, vi vid allmänna fredsslutet vi-
sade de andra makterna, hela vårt politiska förfaran-
de, den oegennytta vi ådagalade då freden slöts, i det
vi voro den enda makt, med undantag af den då
öfveryunna, som gaf tillbaka hvad den eröfrat, allt
detta borde hafva gjort oss berättigade, äfven om
traktatens bokstaf ej gjort det, att erhålla ett med-
delande af de trenne makternes åsigter, ja, till och
med gjort det nödvändigt. (Hör, hör!) Så tänkte
äfven preussiske ministern för utrikes ärenderne i
början; han uttalade bestämdt den åsigt, att de
trenne makterne icke voro berättigade att företaga
något emot Krakaus sjelfständighet, utan att först
derom underrätta England. Jag känner icke af hvad
skäl man sedermera frångick denna åsigt; men jag
tror att det varit bättre för Europas intressen om
den gjort sig gällande, och intet biifvit företaget
emot Krakau, utan efter fullständigt och oförbehåll-
samt meddelande åt de tvenne andra stora makter,
som - deltogo i Wicnertraktaten. (Hör, hör!) Det
är med smärta jag uttalat dessa mina åsigter, ian-
seende till min upprigtiga önskan, att upprätthålla
vårt vänskapliga förhållande till de trenne makter-
ne; men denna önskan kunde icke berättiga mig
att tillbakahålla denna frimodiga förklaring, då frå-
gan gällde en så stor grundsats. (Hör, hör!) Detta
må vara nog sagdt med afseende på de pligter,
traktaterne ålägga, och det handlingssätt, man iakt-
tagit emot oss. Men äfven utan att taga i betrak-
tande dessa förhållanden, finner jag klokheten af
det steg, man vidtagit emot Krakau, högst tvifvel-
aktig. Jag tror att det uppskakat allmänna sin-
nesståmningen i Europa. Denna allmänna sinnes-
stämning är en uppmärksam och intelligent var-
nare. Den är ej något begär att ingripa i andra
staters sjelfständiga verksamhet. Jag tror att det
är både hos oss och i de flesta andra länder en
allmän åsigt, att blott föga kan vinnas för den inre
utvecklingen och den yttre freden och tryggheten,
genom inblandning i fria staters sjelfständiga Verk-
samhet. Fransyska revolutionen har gifvit verlden
åtskilliga vigtiga lexor. Den har lärt verlden det
politiskt rigtiga af tidiga reformer, det politiskt rig-
tiga i att frånträda orättmätiga fordringar och sär-
skilta privilegier för vissa klasser. Den har å an-
dra sidan stäfjat den vilda längtan efter en omöjlig
fullkomlighet, åt hvilken man en gång öfverlemnat
sig; den nar lärt oss att misstro de prunkande löf-
tena både af. demagoger och frihetens upprigtige
försvarare. Vi hafva sett förhoppningar, grundade
på folkfrihetens upprätthållande, på upprätthållandet
af hvad man kallar folkens rättigheter, svikna. Eu-
ropa har lärt den dubbla lexan, att det är politiskt
rigtigt, att i god tid företaga förbättringar i sam-
hällsskicket, och att det är farligt att sätta alltför
mycken tillit till spekulationerne och drömmarne om
politisk lycksalighet. Men på samma gång genom-
tränges den intelligenta delen af sambhället af en
upprigtig önskan, att bidraga till en väl ordnad och
rationel frihets framgång, liksom den starkt sätter
sig emot reaktionen emot den konstitutionella fri-
heten.
Jag gillar den protest, statssekreteraren för utri-
kes ärenderne afgifyvit emot de trenne makternas
förfarande emot Krakau, och jag tror att den ädle
lorden handlade vist, då han, i betraktande af vårt
förhållande till Frankrike, särskildt och för England
ensamt afgaf denna protest; och då jag gillar det
språk, hvari protesten är affattad, och regeringens
handlingssätt i denna fråga, så anser jag det för
min pligt, att understödja regeringen — ehuru ringa
än värdet af mitt understöd må vara — derigenom
att jag uttalar mitt gillande af hvad som å dess
sida blifvit gjordt i denna sak. (Höga bifallsrop.)
Utrikesministern Jord Palmerston yttrade sig vis-
serligen, jemte många andra af Underhusets ut-
märktare ledamöter, i denna debatt; men då den
förres tal föga innehåller annat, än hvad Russel och
Peel förut framställt, så förbigå vi detsamma, äf-
vensom vi ej anse oss behöfva återgifva hvad de an-
dra talarne, nästan alla, med undantag aflord Ben
tink, på samma sida som Russel och Pee, yttrade
i ämnet.