gen af presternes noralit förmodligen hiifvå först föremålet för den heliga alliansens sträfvande, hva dan mani har allt skäl att önska den Jycka, och at deltagarne genom företagets svårigheter icke mått tröttna på halfya vägen. : Denna anmärkning är måhända mera pikan än fullt rättvis, och man bör i detta som an dra fall akta sig för ensidighet. Aftonblade har icke någon serskild förkörlek för presterna men det bör dock erkännas, ait medlemmarn af det ståndet i allmänhet äro fullt ut så mo raliska som någon annan klass. Anmärknin gen, för alt vara riktig, måste då utgå från de synpunkten, att man skulle ega rätt alt, fö exemplets skull, fordra eu långt större mora litet af presten, än al någon annan. Detta ä en fråga som kunde förtjena en särskild under sökning. Menniskonaturen är sig i grunder Tlik öfverallt, och kan ej blifva förändrad blot derigenom, att man säller på sig en annan ko stym, vare sig svart eller grå. Det vore såle des prestens enskilda ställning i samhället oc intrycket deraf som skulle anses verka en hö gre förmåga af dygd hos bonom än hos andra Men om nu institutionerna äro sådana, att då i visst hänseende snarare skola verka till mot satsen? Hvad voro d: kristna presterna ifrår början? folkets lärare. Sjeifva läran var också passande för den tidens bildningsgrad. Mo under det allting annat gålt framåt och veten skaperna samt den meuskliga forskningen gjor menniskan bekant med många nja elem nter naturen och skapelsen, hvilka gifvit ett utom: ordentligt rikare synfält för betraktandet af de gudomligas uppenbarelser, på ett för förnufte tillfredsställande sätt, hafva de mäktiga i kyrkan, några af egennytta och hersklystnad, men allmänneligen af kast-anda, sträfvat att mec hvilka medel som helst fastlåsa tron precist vic samma dogmer, som för 42 till 1500 år sedan och försöken alt rena dessa vid skenet a upplysningens fackla motas med kriminallagen Hvad har väl följden häraf blifvit? Jo, at måhända flertalet bland presterna sjelfva, och just bland de mest upplyste; komma att betrakta just den del af läran, hvarpå kyrkan lägger största vigten, såsom varande till egentligen för massans skull, medan lärarne oftast hysa en annan serskild öfvertygelse för sig sjelfva. Vi hafva åtminstone mångfaldiga gånger öppnat samtal härom med de mest aktningsvärda prester, och 9 gånger ibland 40, då de velat vara uppriktige eller kommit i trångmål, fått till svar, att anmärkningar af nyss omförmälda slag varit riktiga, men att det ej går an för mängdens skull, att sälta dogmerna i full harmoni med den vet.nskapliga upplysningen, emedan det vore fara värdt, att kyrkan då skulle falla, och att detär derföre som man måste predika förnuftets dödande i trossaker — en i vår tanka högst inskränkt åsigt, dels emedan behofvet af religion alltid qvarstår, hvad form kyrkan än må erhålla, dels också emedan hvarje nytt framsteg på vetenskapernas område bidroger att stärka känslan af det gudomligas tillvaro. När imedlertid förhållandet är sådant med färan, nemligen att den ej uthåller forskningens ljus, utan i mer eller mindre grad förutsätter blindhet (blind tro, vidskepelse) för att kunna fortlefva sådan den är, så skall detta ovilkorligen åstadkomma, att presten, i samma mån som han är bildad i öfrigt, måste i mer eller mindre grad blifva skrymtare just i det afseende der hans embetsverksamhet är vigtigast, d. v. s. i utöfningen af sjelfva lärarekallet. -Om det derföre med något skäl kan klagas, alt presterna stå för lågt i moralitet, d. v. S. icke lägre än andra klasser, ty detta vore, såsom ofvan nämndes, en orältvis beskyllning, men att. de icke utgöra en föresyn för dessa så mycket som man kunde önska och borde ega rätt att fordra, så bör feiet icke egentligen tillskrifvas individerna, utan hela institutionen, som är föråldrad, och behöfde reformeras i enlighet med tidens framskridande i öfrigt. Detta är också sannolikt orsaken till den stora rörelse, som nu förspörjes ibland Tysklands yngre theologer och till uppkomsten och de hastiga framstegen ibland den nya s. k. krist-katolska församlingen derstädes, som redan räknar öfver 200,000 medlemmar. — Deremot är det ganska sannt, att den omtalade evangeliska alliansen ingalunda synes vara rätta medlet att komma till denna förbättring. Den fördömer tvertom i sina förbandlingar uttryckligt de så kallade ljusvännerna, och går i öjrigt ut på att söka öfvertala presterne inom skilda sekter, alt afstå från striderna sins emellan, för att så mycket lättare kunna med samlad kraft i vissa hufvudpunkter fastställa en gemensam trosform till åtlydnad för mängden, samt har således samma ändamål i kyrkligt afseende, som den bekanta heliga alliansen hade i politiken. 43 DROTTNINGARNA ISABELLA OCH CHRISTINA. Följande skildring, hemtad från den franska journalen La Patrie, visar den sjelfständiga ställning, den unga spanska drottningen börjat intaga, sedan hennes ögon blifvit öppnade öfver de verkliga omständigheter, som föregått