taren skänkt henne, och då den snillrika qvinnan tillika var skön; då finheten i hennes känsla oräfläddrades af yttre lekande behag, :som virade sina kransar kring hvarje hennes ord och handling; då det fulländade i hennes spel upphöjdes af den höga gestaltens ädla hållning, kan man väl då förvånas öfver, att hon blef sin samtids älskling och en ära för den scen, som nu saknar sin skönaste prydnad? Hon spelade aldrig (i detta örds vanliga mening) sina roler; hon blef ett med det väsende, som skalden skapit; hon sammansmälte med detsamma, så att hon tänkte och handlade endast så, som detta skulle gjort det. Man har berättat mig, att hon i dessa ingifvelsens stunder, sedan hon utsagt skaldens ord, ofta tyst tillagt långa meningar, sprungna ur hennes egen själ; Äfven sjelfva hopens sinnen drogos med trollmakt inom kretsen af hennes snilles välde. Hvem minnes henne ej såsom Maria Stuart, huru mildt hon led, huru qvinligt svärmande hon älskade, huru hög hon stod der i sitt afsked från det lif, sam dock var henne så kärt! Äfven hela sin tienande omgifning ger hon sitt farväl, sin välsignelse; och — Vid hvarje dylikt tillfälle kom hela denna skara af tjenare (som till största delen består af personer på en lägre bildningsgrad) ut från scenen under högljudda shyftningar. Sådan är inspirationens makt — detta andens strömdrag, som ovilkorligt förer met sig allt i sin brusande fåra. Men ej endast i snillets högsta rymder kände Hennes ande sig hemmastadd; den kom och vann öfverallt, der det sköna fanns. Den gudasända Jungfrun af Orleansp; den vansinniga Opheliav, som, sjelf en bruten lilja, så förvirradt skönt delar ut sina blommor; den svärmände Julia — var lika stor, lika farlig för hvarje hjerta såsom Den farliga tanten eller den tjusande Dansösen, der hon i sin präktiga boudoir frestar den allvarsamme, Qväkaren;