taren skänkt henne, och då den snillrika qvin-
nan tillika var skön; då finheten i hennes känsla
oräfläddrades af yttre lekande behag, :som vi-
rade sina kransar kring hvarje hennes ord och
handling; då det fulländade i hennes spel upp-
höjdes af den höga gestaltens ädla hållning, kan
man väl då förvånas öfver, att hon blef sin
samtids älskling och en ära för den scen, som
nu saknar sin skönaste prydnad?
Hon spelade aldrig (i detta örds vanliga me-
ning) sina roler; hon blef ett med det väsende,
som skalden skapit; hon sammansmälte med
detsamma, så att hon tänkte och handlade en-
dast så, som detta skulle gjort det. Man har
berättat mig, att hon i dessa ingifvelsens stun-
der, sedan hon utsagt skaldens ord, ofta tyst
tillagt långa meningar, sprungna ur hennes egen
själ; Äfven sjelfva hopens sinnen drogos med
trollmakt inom kretsen af hennes snilles välde.
Hvem minnes henne ej såsom Maria Stuart,
huru mildt hon led, huru qvinligt svärmande
hon älskade, huru hög hon stod der i sitt af-
sked från det lif, sam dock var henne så kärt!
Äfven hela sin tienande omgifning ger hon sitt
farväl, sin välsignelse; och — Vid hvarje dylikt
tillfälle kom hela denna skara af tjenare (som
till största delen består af personer på en lägre
bildningsgrad) ut från scenen under högljudda
shyftningar. Sådan är inspirationens makt —
detta andens strömdrag, som ovilkorligt förer
met sig allt i sin brusande fåra.
Men ej endast i snillets högsta rymder kän-
de Hennes ande sig hemmastadd; den kom och
vann öfverallt, der det sköna fanns. Den guda-
sända Jungfrun af Orleansp; den vansinniga
Opheliav, som, sjelf en bruten lilja, så förvir-
radt skönt delar ut sina blommor; den svär-
mände Julia — var lika stor, lika farlig för
hvarje hjerta såsom Den farliga tanten eller
den tjusande Dansösen, der hon i sin präkti-
ga boudoir frestar den allvarsamme, Qväkaren;