DEBATT I ENGELSKA UNDERHUSET, FÖRAN
LEDD AF KRAKAUS INFÖRLIFVANDE MED
ÖSTERRIKE.
7 (Forts. från thorsdagsbl.)
Efter Hume uppsteg premierministern lord John
Russell, och yttrade sig hufvudsakligen sålunda:
Jag skall i korthet för Huset framställa min åsigt
i anledning af-den motion, som blifvit lagd på Hu-
sets bord. Hvad det argumentet beträffar, att de
trenne makterna icke genom Wienertraktaten varit
berättigade att ensamme fatta beslut öfver frågan,
huruvida fristäten Krakau skulle bibehållas eller till-
intetgöras, så kan jag icke undgå, att i detta hän-
seende dela lika tanka med min aktningsvärde vän,
motionären. Jag anser det vara klart, såväl af orda-
iydelsen i Wienertraktaten, som af den särskilda
vigt och betydelse, hvilken såväl i de traktaten före-
gående konferenser, som i sjelfva traktaten blifvit
lagd på alla de: bestämmelser, som rörde Polen, att
dessa artiklar icke utgjorde en oväsendtlig del af
traktaten, utan hörde till de hufvudstipulationer, om
hvilka de stora europeiska makterna förenade sig vid
slutet af ett blodigt, förödande krig. Afvenledes kan
jag-icke dela den åsigten, att då det arrangement,
som: gaf Kejsaren af Ryssland herraväldet öfver her-
tigdömet Warschau, var föremål för många diskus-
sioner och en lång notvexling, icke blott: emellan
sändebuden vid: kongressen, utan äfven för en sär-
skild korrespondens emellan brittiske ministern för
utrikes ärenderna och Kejsaren af Ryssland sjelf,
och detta arrangement således utgjorde. en af huf-
vudbeståndsdelarne i traktaten, och blott en liten
del af Polen, en atom, såsom de trenne makterna
uttryckt sig; konstituerades till fri och oafhängig,
bestämmelserna rörande denna atom) vore att anse
såsom en oväsendtlig och obetydande del af trakta-
ten. Det synes mig, att man icke borde kunna miss-
känna, att huru inskränkt äfven fristatens gebit var,
haru- ringa - än dess befolkning, så har dock den
traktat, som afslöts- emellan de trenne makterna, och
i hvilken man öfverenskom att staten Krakau skulle
vara fri och oafhängig, haft den betydelsen, att åt-
minstone en del af Polen skulle bibehålla en sär-
skild, nationell tillvarelse, och att, om man äfven
var benägen att lemna mycket åt Kejsaren i Ryss-
land, och gifva mycket efter för hans önskningar,
så skulle dock, för grundsatsens, skull, en del af pol-
ska nationen äga en sjelfständig tillvarelse för sig.
(Bifall.) Af dessa skäl är jag derföre af den tankan,
att då Krakaus existens såsom en-oafhängig: stat en
gång var tryggad genom det allmänna fördraget, alla
besvär, som de trenne makterna möjligen kunde haf-
va att anföra deröfver, att Krakau vore en härd för
oroligheter, - att revolutionära: stämplingar der hade
er medelpunkt, att små intriger emot de-trenne
makterna derifrån utgingo, och att det vore omöj-
ligt att skydda dessa makter emot berörde stämp-
lingår — alla dessa besvär — säger jag —, i fall
de voro välgrundade, hade bordt föreläggas Englands
och Frankrikes representanter, och att dessa repre-
sentanter hade bordt inbjudas till en kongress eller
kongressartad församling, der man bordt begära de-
räs samtycke att få göra slut på en sakernas ställ-
ning, som de trenne makterna förklarade för out-
härdlig, och hvars fortfarande de ansågo oförenligt
med deras egen säkerhet. Detta är i min tanka
klart, såväl af protokollen, som fördes vid Wiener-
traktatens afslutande, som af en preussiske utrikes-
ministerns note, Hvilken finnes bland de Huset före-
lagda dokumenter, och i hvilken note denne minister
bokstafligen förklarar, att i fall Wienertraktatens an-
ördningar borde ändras eller helt och hållet upphäf-
vas, en föregående öfverenskommelse derom med
England och Frankrike vore absolut nödvändig. Yt-
terligare är jag af den tamkan, att de skäl, som blif-
vit anförda af de trenne makterna, och i synnerhet
i österrikiska hofvets namn af furst Metternich, äro
otillräckliga för att rättfärdiga kränkningen aftrak-
taten. Jag kan icke föreställa mig, att det varit
omöjligt vidtaga sådana försigtighetsmått, som, om
de äfven begränsat och inskränkt den förra och oaf-
hängiga staten Krakaus sjelfständiga rörelse, dock
skulle hafva innefattat: en borgen derför, alt dess
namn och sjelfständighet upprätthöllos, under det
att derjemte hvarje fara från flyktingarnes sida, hvarje
fårhåga att Krakau Kunde blifva en samlingsplats
för främmande sammansvurne, aflägsnades och för-
hindrades. Det synes mig någonting alldeles utomor-
dentligt, att denna lilla stat, denna blotta atom,
omringad af Ryssland, Österrike och Preussen, skulle
kunnat blifva farlig för dessa trenne stora och mäk-
tiga monarkier, med deras ofäntliga militärkrafter,
med deras omätliga hjelpkällor, och hvilka beherr-
skade alla de vägar, som ledde till Krakau, och ägde
i sin makt att, hvad stund de ville, låta trupper in-
rycka i Krakau, ja, till och med voro i besittning
af vissa rättigheter, dem traktaten i Wien lemnat
dem i afseende-på Krakau. (Bifall.) Jag kan icke
tro, ätt de trenne makterna med uppriktighet, all-
var och nit användt den makt de ägde, för att hin-
dra Krakau att blifva ett tillhåll för oroligheter, :och
jag kan ej hindra mig från den föreställningen, att
under den sednare tiden, då regeringen i Krakau
var upplöst, desorganisationen inträdd, detta varit
en icke ovälkommen omständighet för de trenne mak-
terna, att det icke varit så alldeles oangenämt för
dem att kunna stiga fram och säga: Ålla medel
att styra Krakau äro förbi; det är en skådeplats för
anarki och oordning, och ingen annan utväg att