DEBATT I ENGELSKA UNDERHUSET, FÖRAN LEDD AF KRAKAUS INFÖRLIFVANDE MED ÖSTERRIKE. 7 (Forts. från thorsdagsbl.) Efter Hume uppsteg premierministern lord John Russell, och yttrade sig hufvudsakligen sålunda: Jag skall i korthet för Huset framställa min åsigt i anledning af-den motion, som blifvit lagd på Husets bord. Hvad det argumentet beträffar, att de trenne makterna icke genom Wienertraktaten varit berättigade att ensamme fatta beslut öfver frågan, huruvida fristäten Krakau skulle bibehållas eller tillintetgöras, så kan jag icke undgå, att i detta hänseende dela lika tanka med min aktningsvärde vän, motionären. Jag anser det vara klart, såväl af ordaiydelsen i Wienertraktaten, som af den särskilda vigt och betydelse, hvilken såväl i de traktaten föregående konferenser, som i sjelfva traktaten blifvit lagd på alla de: bestämmelser, som rörde Polen, att dessa artiklar icke utgjorde en oväsendtlig del af traktaten, utan hörde till de hufvudstipulationer, om hvilka de stora europeiska makterna förenade sig vid slutet af ett blodigt, förödande krig. Afvenledes kan jag-icke dela den åsigten, att då det arrangement, som: gaf Kejsaren af Ryssland herraväldet öfver hertigdömet Warschau, var föremål för många diskussioner och en lång notvexling, icke blott: emellan sändebuden vid: kongressen, utan äfven för en särskild korrespondens emellan brittiske ministern för utrikes ärenderna och Kejsaren af Ryssland sjelf, och detta arrangement således utgjorde. en af hufvudbeståndsdelarne i traktaten, och blott en liten del af Polen, en atom, såsom de trenne makterna uttryckt sig; konstituerades till fri och oafhängig, bestämmelserna rörande denna atom) vore att anse såsom en oväsendtlig och obetydande del af traktaten. Det synes mig, att man icke borde kunna misskänna, att huru inskränkt äfven fristatens gebit var, haruringa än dess befolkning, så har dock den traktat, som afslötsemellan de trenne makterna, och i hvilken man öfverenskom att staten Krakau skulle vara fri och oafhängig, haft den betydelsen, att åtminstone en del af Polen skulle bibehålla en särskild, nationell tillvarelse, och att, om man äfven var benägen att lemna mycket åt Kejsaren i Ryssland, och gifva mycket efter för hans önskningar, så skulle dock, för grundsatsens, skull, en del af polska nationen äga en sjelfständig tillvarelse för sig. (Bifall.) Af dessa skäl är jag derföre af den tankan, att då Krakaus existens såsom en-oafhängig: stat en gång var tryggad genom det allmänna fördraget, alla besvär, som de trenne makterna möjligen kunde hafva att anföra deröfver, att Krakau vore en härd för oroligheter, att revolutionära: stämplingar der hade er medelpunkt, att små intriger emot de-trenne makterna derifrån utgingo, och att det vore omöjligt att skydda dessa makter emot berörde stämplingår — alla dessa besvär — säger jag —, i fall de voro välgrundade, hade bordt föreläggas Englands och Frankrikes representanter, och att dessa representanter hade bordt inbjudas till en kongress eller kongressartad församling, der man bordt begära deräs samtycke att få göra slut på en sakernas ställning, som de trenne makterna förklarade för outhärdlig, och hvars fortfarande de ansågo oförenligt med deras egen säkerhet. Detta är i min tanka klart, såväl af protokollen, som fördes vid Wienertraktatens afslutande, som af en preussiske utrikesministerns note, Hvilken finnes bland de Huset förelagda dokumenter, och i hvilken note denne minister bokstafligen förklarar, att i fall Wienertraktatens anördningar borde ändras eller helt och hållet upphäfvas, en föregående öfverenskommelse derom med England och Frankrike vore absolut nödvändig. Ytterligare är jag af den tamkan, att de skäl, som blifvit anförda af de trenne makterna, och i synnerhet i österrikiska hofvets namn af furst Metternich, äro otillräckliga för att rättfärdiga kränkningen aftraktaten. Jag kan icke föreställa mig, att det varit omöjligt vidtaga sådana försigtighetsmått, som, om de äfven begränsat och inskränkt den förra och oafhängiga staten Krakaus sjelfständiga rörelse, dock skulle hafva innefattat: en borgen derför, alt dess namn och sjelfständighet upprätthöllos, under det att derjemte hvarje fara från flyktingarnes sida, hvarje fårhåga att Krakau Kunde blifva en samlingsplats för främmande sammansvurne, aflägsnades och förhindrades. Det synes mig någonting alldeles utomordentligt, att denna lilla stat, denna blotta atom, omringad af Ryssland, Österrike och Preussen, skulle kunnat blifva farlig för dessa trenne stora och mäktiga monarkier, med deras ofäntliga militärkrafter, med deras omätliga hjelpkällor, och hvilka beherrskade alla de vägar, som ledde till Krakau, och ägde i sin makt att, hvad stund de ville, låta trupper inrycka i Krakau, ja, till och med voro i besittning af vissa rättigheter, dem traktaten i Wien lemnat dem i afseende-på Krakau. (Bifall.) Jag kan icke tro, ätt de trenne makterna med uppriktighet, allvar och nit användt den makt de ägde, för att hindra Krakau att blifva ett tillhåll för oroligheter, :och jag kan ej hindra mig från den föreställningen, att under den sednare tiden, då regeringen i Krakau var upplöst, desorganisationen inträdd, detta varit en icke ovälkommen omständighet för de trenne makterna, att det icke varit så alldeles oangenämt för dem att kunna stiga fram och säga: Ålla medel att styra Krakau äro förbi; det är en skådeplats för anarki och oordning, och ingen annan utväg att