ke
ty ingen äter dem i anseende till deras moskuslukt, och
ingen jagar dem, utan de måste halva simmat dit, hvilket
för ett sådant djur är en betydlig sträcka. Det var roligt
alt på stranden se deras språng och rörelser, så viga och
så graciösa, ehuru de aldrig tilläto mig komma sig när-
mare der än 100—1350 steg. Ibland buskarna kunde jag
ofta på en gång stöta upp flera och 3 lyckades det mig
att fälla, i det de med pilens snabbhet hoppade fram bland
busktopparna. Efter att fram och tillbaka hafva korsat ön
och lastad med spolia opima, återvände jag till min korall-
hytta och njöt der med tillfredsställelse af det goda, stewar-
den från skeppet medsändt, samt af svalka och torrka, så
mycket mera saknade som hela dagen omvexlat med regn
och solsken. På ön voro flera sjömän begrafna och i ett
träd lästes det svenska namnet M. A:rot. Vid solnedgången
kom båten och hemtade mig om bord, der natten tillbrag-
tes med konserverandet af det skjutna.
Slutligen kom afseglingsdagen, och på den gjordes en
afskeds- och tacksägelseuppvaktning hos imamen. Man in-
fördes i ett stort rum eller förmak, der en hel hop folk
var församladt, bland andra amiralen, hvilken skulle införa
fremlingarna. Der hade äfven tofflorna blifvit lemnade af
de i inre audiensrummet ingångne. I detta befann sig ima-
men sittande långt fram i fonden, med 2 af sina söner vid
sidorna och två skrifvare vid fötterna, samt kring väggarna
rikets dignitärer. Alla reste sig vid presentationen, hand
skakades med imamen, och ban komplimenterade och kom-
plimenterades. Han hade ringa kännedom om Sverige och
han alldeles förvånades, när han fick höra antalet af vår
krigsflotta (nb. kanonjollarna inberäknade.) Han trakterade
med vin och var utmärkt vänlig. Både han och hans sö-
ner se bra ut, liksom i allmänhet alla bättre araber, Så-
som yngre bodde han i Muskat i Arabien, men har i an-
seende till den nödvändiga prakt och den besvärliga mängd
af fremlingar, som årligen ditströmma, lemnat åt sin son att