sin egen
bana; de förfäkta inga nya systemer, men ver-
ka så mycket lättare för sin id. Här finne vi
ett exempel, en sträfvan åt konstens högsta
mål, en fantasi, utvecklad i uppfattningen af
naturens rikedom.
De Gamle värderade högt det intryck natur-
skönhetens åskådning väcker; de personifierade
den under en mängd olika förhållanden; häraf
denna mängd gudomligheter, hvarmed Antiken
helgat skogar, floder, berg och baf. Denna hedna-
myth är ju än i dag hos oss lefvande, i sagan
och folktron? Att dyrka Skaparen i hans verk,
häri ligger Christendomens, likasom Konstens,
bufvudprincip: det är denna åsigt, som gör
konsten, likasom religionen, allmännelg; vi se
ju dess gudagnista tindra, såväl ur den torfti-
ges låga tjell, s.m från kungaborgens salar,
En snillrik qvinna, madame dv Staöl, yttrade
att Norden är konsternas grafo. Men synes
det ej snarare, som om hjeltemullen, den fordna
bragder lifvat, genom tidehvarfvens uppodling
alstrat nya heroer, vetenskapens och konstens?
I sådant afseende har den Svenska jorden ej
varit karg. Skåne, bland d.ss provinser den
bördigaste, detta hertigdöme, som bördat Sveri-
ges stolthet och käraste förhoppningar, har
också lör vetenskaperna och konsten visat sin
jordmån särdeles fruktbar. Bland den falang af
konstnärer, som derifrån utgått, räkne vi äfven
Pehr Gabriel Wickenberg, född i Malmö 41842.
Vare sig genom ödets skick eller samhälls-
förhållanden: visst är, att i alla tider omtankan
för timlig utkomst oftast gått i bredd med be-
kymren. Forskar man öfver konstnärerna re-
dan i 4ö:de och 46:de seklet, ser man föräl-
drar, då som nu, brydsamma för sina söners
lefnadsyrken; då som nu, fattiga ynglingar gri-
pa till palett och mejsel lika så enkelt; som
ätt blifva renskrifvare eller soldat. Alla Ita-
liens större städer hvimlade den tiden af konst-
närer, som i våra dagar Paris; så t. ex. räk-;
nade i Bologna ensamt Guido öfver 200 elever.
De som anse denna tilltagande mängd af konst- :
närer för en olycka, tänka dock föga; antalet
betyder härvid intet; men det anmärknings-
värda, sem endast gäller, är, att af denna skara
målare, bildthuggare, gravörer och architekter
från olika tider, hafva de, hvilkas namn genom
sekler fortlefva till efterverldens beundran, re-
dan från barndomen, så till sägandes från vag-
gan, visat sina anlag, Man kan visserligen lära
måla, likasom man iohemtar den mekaniska
färdigheten i hvarje yrke, men till konstnär —
måste man vara född! Wickenbergs barndom vi-
sade äfven detta. Dåvarande löjtnanten, numera
ryttmästaren Engman, var den, som ej allenast
fästade fadrens uppmärksamhet vid gossens håg,
utan äfven sedan beredde honom ti!lfälle att kom-
ma till akademien i Stockholm. Sålunda lemnade
ban 4830 fäderneliyddan, fattig på mynt, men rik
på välsignelse. Den uppehöll honom, då han,
utan något yttre stöd, ensam, utan beskyddare, !
utan vänner, utan snart sagdt någon hje!p, här
genomsträfvade de första pröfvoåren. Allt hvad
han kunde räkna på genom sin konst, var den
tillfälliga försäljning, klädståndet erbjöd, af de
inlemnade lärospånen. I brist på duk valde
han här, -ota på kredit, gamla förstörda con-
terfej, hvilkas baksida han. sjelf spaktlade för
sina taflor; vid försäljningen gick b-talningen
derföre först i afräkning, sikerhet fanns så-
Junda in dupplo. En sådan tafla från denna
bans första period, Pyramus och Thisbe, sign.
1831 !), är förenad med en episod ur hans
Stockholmslif, hvilket han sedan ofta för vän-
ner berättade.
Sorgbunden och tärd af bekymrens qval, gick
han en afton med teckningsboken under armen -
framåt Stadsgården. Den nedgående solen glim-
made i den af farkoster strimmade vattenspe-
geln; hans själ njöt af naturen, men hans kropp
vacklade — af svält. Också hoppet vacklade,
mörka tankar frestade hans håg; han går vi-
dare ..... men, bredvid, på en afvisare vid ka-
jen, låg ett stycke bröd — en föraktad almosa.
Han tar upp brödstycket, äter det med god
smak och vänder åter hem. I förbivägen får
han af klädståndsfrun den vigtiga nyheten, att
ett anbud, stort 40 r:dr banko, blifvit gjordt på
hans tafla. Glad antager han detta, och ehuru
han sedan ofta led brist, kämpade han dock
med mod och förtröstan.
Vid denna tid stiftades i Stockholm Konst-
föreningen. Dess gagnerika inflytande se vi,
dels genom ett allmännare spridande af smak
och intresse för konsten, ej mindre än den för
unga konstnärer vigtiga förmån, att kunna på-
räkna en afsättning, som, på samma gång den
gör dem kända, manar till ädel täflan i konst-
närsutveckling; den uppammade äfven Wicken-
bergs talang, i det den öppnade nya uts:gter för
hans verksamhet. Kongl. Akademiens nuva-
rande direktör, herr professor Sandberg, hvars
utmärkta och redbara konstnärskap medverkat
den alltmer följda regeln: att i konstens stu-
dium nogsamt följa naturen, hade ej lemnat
obemärkt de lyckliga anlag, som här borde
vårdas. Genom denne aktade lärares förord
upptagen i den Anckarsvärdska familjen, vann
Wickenberg förkofran äfven genom den humana
bildning, han här hade tillfälle att åtnjuta. En
konstnär behöfver mycket, säger Ehrensvärd;
han måste vara bildad, för att med framgång
fortskrida på sin bana; man blir ej bildad utan
genom umgänget med menniskor. Huru många
gryende talanger hafva ej nedsjunkit i modlös-