sin egen bana; de förfäkta inga nya systemer, men verka så mycket lättare för sin id. Här finne vi ett exempel, en sträfvan åt konstens högsta mål, en fantasi, utvecklad i uppfattningen af naturens rikedom. De Gamle värderade högt det intryck naturskönhetens åskådning väcker; de personifierade den under en mängd olika förhållanden; häraf denna mängd gudomligheter, hvarmed Antiken helgat skogar, floder, berg och baf. Denna hednamyth är ju än i dag hos oss lefvande, i sagan och folktron? Att dyrka Skaparen i hans verk, häri ligger Christendomens, likasom Konstens, bufvudprincip: det är denna åsigt, som gör konsten, likasom religionen, allmännelg; vi se ju dess gudagnista tindra, såväl ur den torftiges låga tjell, s.m från kungaborgens salar, En snillrik qvinna, madame dv Staöl, yttrade att Norden är konsternas grafo. Men synes det ej snarare, som om hjeltemullen, den fordna bragder lifvat, genom tidehvarfvens uppodling alstrat nya heroer, vetenskapens och konstens? I sådant afseende har den Svenska jorden ej varit karg. Skåne, bland d.ss provinser den bördigaste, detta hertigdöme, som bördat Sveriges stolthet och käraste förhoppningar, har också lör vetenskaperna och konsten visat sin jordmån särdeles fruktbar. Bland den falang af konstnärer, som derifrån utgått, räkne vi äfven Pehr Gabriel Wickenberg, född i Malmö 41842. Vare sig genom ödets skick eller samhällsförhållanden: visst är, att i alla tider omtankan för timlig utkomst oftast gått i bredd med bekymren. Forskar man öfver konstnärerna redan i 4ö:de och 46:de seklet, ser man föräldrar, då som nu, brydsamma för sina söners lefnadsyrken; då som nu, fattiga ynglingar gripa till palett och mejsel lika så enkelt; som ätt blifva renskrifvare eller soldat. Alla Italiens större städer hvimlade den tiden af konstnärer, som i våra dagar Paris; så t. ex. räk-; nade i Bologna ensamt Guido öfver 200 elever. De som anse denna tilltagande mängd af konst: närer för en olycka, tänka dock föga; antalet betyder härvid intet; men det anmärkningsvärda, sem endast gäller, är, att af denna skara målare, bildthuggare, gravörer och architekter från olika tider, hafva de, hvilkas namn genom sekler fortlefva till efterverldens beundran, redan från barndomen, så till sägandes från vaggan, visat sina anlag, Man kan visserligen lära måla, likasom man iohemtar den mekaniska färdigheten i hvarje yrke, men till konstnär — måste man vara född! Wickenbergs barndom visade äfven detta. Dåvarande löjtnanten, numera ryttmästaren Engman, var den, som ej allenast fästade fadrens uppmärksamhet vid gossens håg, utan äfven sedan beredde honom ti!lfälle att komma till akademien i Stockholm. Sålunda lemnade ban 4830 fäderneliyddan, fattig på mynt, men rik på välsignelse. Den uppehöll honom, då han, utan något yttre stöd, ensam, utan beskyddare, ! utan vänner, utan snart sagdt någon hje!p, här genomsträfvade de första pröfvoåren. Allt hvad han kunde räkna på genom sin konst, var den tillfälliga försäljning, klädståndet erbjöd, af de inlemnade lärospånen. I brist på duk valde han här, -ota på kredit, gamla förstörda conterfej, hvilkas baksida han. sjelf spaktlade för sina taflor; vid försäljningen gick b-talningen derföre först i afräkning, sikerhet fanns såJunda in dupplo. En sådan tafla från denna bans första period, Pyramus och Thisbe, sign. 1831 !), är förenad med en episod ur hans Stockholmslif, hvilket han sedan ofta för vänner berättade. Sorgbunden och tärd af bekymrens qval, gick han en afton med teckningsboken under armen framåt Stadsgården. Den nedgående solen glimmade i den af farkoster strimmade vattenspegeln; hans själ njöt af naturen, men hans kropp vacklade — af svält. Också hoppet vacklade, mörka tankar frestade hans håg; han går vidare ..... men, bredvid, på en afvisare vid kajen, låg ett stycke bröd — en föraktad almosa. Han tar upp brödstycket, äter det med god smak och vänder åter hem. I förbivägen får han af klädståndsfrun den vigtiga nyheten, att ett anbud, stort 40 r:dr banko, blifvit gjordt på hans tafla. Glad antager han detta, och ehuru han sedan ofta led brist, kämpade han dock med mod och förtröstan. Vid denna tid stiftades i Stockholm Konstföreningen. Dess gagnerika inflytande se vi, dels genom ett allmännare spridande af smak och intresse för konsten, ej mindre än den för unga konstnärer vigtiga förmån, att kunna påräkna en afsättning, som, på samma gång den gör dem kända, manar till ädel täflan i konstnärsutveckling; den uppammade äfven Wickenbergs talang, i det den öppnade nya uts:gter för hans verksamhet. Kongl. Akademiens nuvarande direktör, herr professor Sandberg, hvars utmärkta och redbara konstnärskap medverkat den alltmer följda regeln: att i konstens studium nogsamt följa naturen, hade ej lemnat obemärkt de lyckliga anlag, som här borde vårdas. Genom denne aktade lärares förord upptagen i den Anckarsvärdska familjen, vann Wickenberg förkofran äfven genom den humana bildning, han här hade tillfälle att åtnjuta. En konstnär behöfver mycket, säger Ehrensvärd; han måste vara bildad, för att med framgång fortskrida på sin bana; man blir ej bildad utan genom umgänget med menniskor. Huru många gryende talanger hafva ej nedsjunkit i modlös