uttnnan regeringen bör haiva makt och temligen
fria händer, har väl ingen bestridt; måeån att hon
ensam skall äga lagstifta i en mängd ämnen, soml.
äro lika ömtåliga som de, hvarmed civil- och kri-
minallagstiftningen i allmänhet sig befattar, det är,
hvad mängden af klokt folk funnit orimligt .och
nnstötlligt.
BOKHANDELS-BULLETIN.
Den vandrande, som under de sednare vec-
korna i förbigående kommit att kasta blicken
på fönstren i hufvudstadens boklådor, har icke
kunnat undgå att der bemärka ett par kolossala
vignelter i stentryck på helark, föreställande
den ena en grym berre i stor kappa med upp-
dragen krage, och den andra åtskilliga andra
figurer jemte en tillhörande, likaledes i ansen-
liga bokstäfver utprentad anmälan till subskrip-:
tion å en ny roman af hr Aug. Blanche, i tolf
häften; kallad Vålnaden. Af deita arbete äro
fyra häften utkomna.
Det är väl kanske nog tidigt, att fälla något
afgörande omdöme om ett arbete, hvaraf man
blott sett tredjedelen, och detta gäller i syn-
nerhet i och för planen på det hela, hvilken
man ej kan känna förrän man skådat utveck-
lingen och slutet. Om de enskilda partier, som
redan visat sig, är man likväl i stånd att haf-
va silt tycke; och vi tro oss för den delen med
skäl kunna egna några ord äfven åt ingressen
af en roman, som blifvit på ett så elegant och
luxuriöst sätt affischerad.
Dess första uppslag är också onekligen eg-
nadt att tilldraga sig en betydig del af Stock-
holmspubliken, då händelserna röra sig mycket
i den telluriska delen af Stockholmslitvet, och
skildringarna äro gjorde med en bred penselt
och en viss naturtrohet. Frågan rör en elds-
våda på Ladugård.landet. Såsom det afbrunna
husets egare försvunnit, anser man honom om-
kommen i lågorna; och af flere anledningar
sprider sig den misstanken, att eldsvådin ej
blott utgöres af mordbrand, utan att denna o-
hyggliga gerning till och med leder sitt upphof
från sjelfva brodren till den innebrände, hvil-
ken förmodas hafva velat hämnas på den an-
dre för åtskilliga lidna oförrätter. Under allt
detta tro likväl somlige, att den försvunne hus-
egaren, herr Stenfjäll, hvilken alltid haft ett
utmärkt dåligt rykte om sig, al några mörka
skäl tändt på sitt hus med egen hand, lagat alt
en kropp, som kunde passera för hans egen,
blifvit lågornas rof, och genom hela denna till-
ställning skaffat sig tillälle att med så mycket
större säkerhet rymma från Stockholm. Om
vi ej minnas orätt, har en dylik händelse för
några och tjugu år tillbaka, eller så omtränt,
verkligen tilldragit sig i hufvudstaden, och
väckte då stor uppmärksamhet. Såsom motiv
för en foman är den ut:n tvifvel: ganska god.
Hr B. har genom detta thema vetat förskaffa
sig passande och väl valda anledningar till sce-
ner inom den kongl. polisen, under den rykt-
bare polischefen, underståthållaren Olof af Wann-
qvists inseende. Dessa skildringar visa sig här
gjorda med en raskbet, nalursanning och frisk-
het i färgerna, som förtjena beröm. Läsaren
vinner bekantskap med en djerf tjuf, Christian
Storm, äfven kallad Ros, hvilken utgör den
trognaste afbild af dehrr Wahlgren, Sundström,
Ljung m. fl., hvarom vi i våra dag.r inhemta
så många anekdoter under Rättegång och po-
lis.. — Förf. leder oss slutligen till Tunnan,
ett illa beryktadt hus i Dödgräfvargränden,
der man lär känna tiggardrottningen, ma-
dam Solberg, en inpiskad tjufgömmerska.
Man kan icke utan rörelse läsa målningen af
de fattiga små barnen, som denna elaka käring
har under sitt kommando och dagligen utsän-
der på tiggeri, för att om qvällen sluka alla
dessa arma arbetares hopskrapade slantar, och
derföre gifva dem en usel portion mat till
lifsbergning, derunder uppmuntrande dem till
allehanda bedrägerier, lögner och tjufknep.
Man får en faktisk och lärorik underrättelse om
en industrigren, för hvars afskyvärdhet man o-
vilkorligt ryser. Så mycket mera fågnas man
genom att i sjefva denna ohyggliga boning upp-
täcka drag af mensklighet och en viss finkän-
slighet hos Solbergskans son, den vuxne tiggar-
pojken Olle. Både hans och Christian Storms
händelser sammanväfvas å ena sidan med en
viss förnäm baron, Rudoif Svärdfält, och å den
andra med berr Stenfjäll, den förmodade upp-
brände. Första delen slutar med ett par per-
soners mystiska bortresa från hufvudstaden, af
hvilka den ene är baronen och man i den an-
dre tycker sig ana Vålnaden sjelf (den för död
ansedde). Huru härmed förhåller sig, kunna vi
dock ej ännu så noga veta. Oförmodadt vänder
sig händelsernas gång i det följande till Ving-
åker, der vid Öljarens stränder det sköna Him-
melsta reser sig, och der läsaren inträder hos
hvarjehanda förnämt folk. Deras familjer stå,
såsom man finner, i sammanhang med den förut
omtalade baron Rudolf Svärdfålt och hans älsk-
värda syster Amanda. Romanens plan inveck-
lar sig här allt mer och mer; och att en gång
leda oss ur labyrinterna tillhör naturligtvis in-
gen annan än förf. sjelf. — Hvad man förebrått
hr B., en synnerlig förkärlek för skildringar af
det ruskiga, låga och temligt otäcka, återfinnes
visserligen äfven här; men; -om också skulden
för valet af slika ämnen drabbar honom, så bör
man likväl erkänna, att en stor, fast sorglig,
sanning ligger i nästan allt det han framställer.
Detta måste räknas honom till förtjenst; och
Ar mna Anett att HAlka dat han hland allt
a a