uttnnan regeringen bör haiva makt och temligen fria händer, har väl ingen bestridt; måeån att hon ensam skall äga lagstifta i en mängd ämnen, soml. äro lika ömtåliga som de, hvarmed civiloch kriminallagstiftningen i allmänhet sig befattar, det är, hvad mängden af klokt folk funnit orimligt .och nnstötlligt. BOKHANDELS-BULLETIN. Den vandrande, som under de sednare veckorna i förbigående kommit att kasta blicken på fönstren i hufvudstadens boklådor, har icke kunnat undgå att der bemärka ett par kolossala vignelter i stentryck på helark, föreställande den ena en grym berre i stor kappa med uppdragen krage, och den andra åtskilliga andra figurer jemte en tillhörande, likaledes i ansenliga bokstäfver utprentad anmälan till subskrip-: tion å en ny roman af hr Aug. Blanche, i tolf häften; kallad Vålnaden. Af deita arbete äro fyra häften utkomna. Det är väl kanske nog tidigt, att fälla något afgörande omdöme om ett arbete, hvaraf man blott sett tredjedelen, och detta gäller i synnerhet i och för planen på det hela, hvilken man ej kan känna förrän man skådat utvecklingen och slutet. Om de enskilda partier, som redan visat sig, är man likväl i stånd att hafva silt tycke; och vi tro oss för den delen med skäl kunna egna några ord äfven åt ingressen af en roman, som blifvit på ett så elegant och luxuriöst sätt affischerad. Dess första uppslag är också onekligen egnadt att tilldraga sig en betydig del af Stockholmspubliken, då händelserna röra sig mycket i den telluriska delen af Stockholmslitvet, och skildringarna äro gjorde med en bred penselt och en viss naturtrohet. Frågan rör en eldsvåda på Ladugård.landet. Såsom det afbrunna husets egare försvunnit, anser man honom omkommen i lågorna; och af flere anledningar sprider sig den misstanken, att eldsvådin ej blott utgöres af mordbrand, utan att denna ohyggliga gerning till och med leder sitt upphof från sjelfva brodren till den innebrände, hvilken förmodas hafva velat hämnas på den andre för åtskilliga lidna oförrätter. Under allt detta tro likväl somlige, att den försvunne husegaren, herr Stenfjäll, hvilken alltid haft ett utmärkt dåligt rykte om sig, al några mörka skäl tändt på sitt hus med egen hand, lagat alt en kropp, som kunde passera för hans egen, blifvit lågornas rof, och genom hela denna tillställning skaffat sig tillälle att med så mycket större säkerhet rymma från Stockholm. Om vi ej minnas orätt, har en dylik händelse för några och tjugu år tillbaka, eller så omtränt, verkligen tilldragit sig i hufvudstaden, och väckte då stor uppmärksamhet. Såsom motiv för en foman är den ut:n tvifvel: ganska god. Hr B. har genom detta thema vetat förskaffa sig passande och väl valda anledningar till scener inom den kongl. polisen, under den ryktbare polischefen, underståthållaren Olof af Wannqvists inseende. Dessa skildringar visa sig här gjorda med en raskbet, nalursanning och friskhet i färgerna, som förtjena beröm. Läsaren vinner bekantskap med en djerf tjuf, Christian Storm, äfven kallad Ros, hvilken utgör den trognaste afbild af dehrr Wahlgren, Sundström, Ljung m. fl., hvarom vi i våra dag.r inhemta så många anekdoter under Rättegång och polis.. — Förf. leder oss slutligen till Tunnan, ett illa beryktadt hus i Dödgräfvargränden, der man lär känna tiggardrottningen, madam Solberg, en inpiskad tjufgömmerska. Man kan icke utan rörelse läsa målningen af de fattiga små barnen, som denna elaka käring har under sitt kommando och dagligen utsänder på tiggeri, för att om qvällen sluka alla dessa arma arbetares hopskrapade slantar, och derföre gifva dem en usel portion mat till lifsbergning, derunder uppmuntrande dem till allehanda bedrägerier, lögner och tjufknep. Man får en faktisk och lärorik underrättelse om en industrigren, för hvars afskyvärdhet man ovilkorligt ryser. Så mycket mera fågnas man genom att i sjefva denna ohyggliga boning upptäcka drag af mensklighet och en viss finkänslighet hos Solbergskans son, den vuxne tiggarpojken Olle. Både hans och Christian Storms händelser sammanväfvas å ena sidan med en viss förnäm baron, Rudoif Svärdfält, och å den andra med berr Stenfjäll, den förmodade uppbrände. Första delen slutar med ett par personers mystiska bortresa från hufvudstaden, af hvilka den ene är baronen och man i den andre tycker sig ana Vålnaden sjelf (den för död ansedde). Huru härmed förhåller sig, kunna vi dock ej ännu så noga veta. Oförmodadt vänder sig händelsernas gång i det följande till Vingåker, der vid Öljarens stränder det sköna Himmelsta reser sig, och der läsaren inträder hos hvarjehanda förnämt folk. Deras familjer stå, såsom man finner, i sammanhang med den förut omtalade baron Rudolf Svärdfålt och hans älskvärda syster Amanda. Romanens plan invecklar sig här allt mer och mer; och att en gång leda oss ur labyrinterna tillhör naturligtvis ingen annan än förf. sjelf. — Hvad man förebrått hr B., en synnerlig förkärlek för skildringar af det ruskiga, låga och temligt otäcka, återfinnes visserligen äfven här; men; -om också skulden för valet af slika ämnen drabbar honom, så bör man likväl erkänna, att en stor, fast sorglig, sanning ligger i nästan allt det han framställer. Detta måste räknas honom till förtjenst; och Ar mna Anett att HAlka dat han hland allt a a