eller längst varit hös Leja, ehuru den ene är 8 å 19 år äldre än den andre och 4 å 5 år längre vari! hos Leja. Rätten beslöt härefter kalla begge med namnet Ecktell, i ovisshet om hvilken försålt skalorne, men J. Ecktell gjorde brodrens kallande öfverflödigt, enär han vid kallelsetillfället förklarade sig varit den, som vid ifrågavarande tid försålt instrumenterna enligt hvad 2:ne exekutionsbetjenters bevis intygade. Ecktell kom nu ändtligen tillstädes, då han förnekade sitt för exekutionsbetjenterne gjorde erkännande samt tillkännagaf, efter taget skärskådande al de oriktige skalorne, att han icke förmådde upptäcka någon skillnad emellan dem och en annan företedd riktig, att han nu, efter så lång tids förlopp, icke kunde påminna sig om han försålt de nu förevisade, men att, enligt hvad honom veterligt vore, Leja alltid brukat hos instrumentmakaren Hasselström inköpa de skalor, han hållit till salu. För den verkan det å denna sak kunde hafva, ingafs ett utdrag af Stockholms norra förstads östra kämnersrätts protokoll för d. 4 Mars 4832, utvisande att Leja under sagde dag blifvit af nämnde rätt ansedd förvunnen, att å en thermometer, som uti hans bod vid seqvester anträffats, hafva satt de å densamma befintliga tre kronor eller kronomärke, utan att han dertill varit berättigad, samt för der skull dömd att, jemlikt 8 Kap. 8 utsökningsbalken, böta 43 rdr 46 sk. bko. Advokatfiskalen Fredholm yrkade uti slutpåstående d. 8 Mars: att som Leja icke gittat styrka. ens förebära, att någon annan än han sjelf toge beIstyr med bodens förseende med varor, Leja, utan afseende å hans föregifvande att uti sin bod icke till salu hafva hållit andra, än de afinstrumentmakaren Hasselström tillverkade skalor, hvilken uppgift vederlägges deraf, att de tillvaratagne skalorne icke äro med Hasselströms namnstämpel försedde och de i afseende derå företedde räkningar, alltifrån år 1836, tydligen äro på en gång skrifne, efter hvad bläcket och papperet utvisa, samt troligen efter denna rättegångs början, således för det han till salu hållit skalor, falska så väl genom sin oriktighet i afseende å måttet, som ock med hänsigt till den derå anbragte falska stämpel, hvarigenom han sveket främjat, måtte fällas till ansvar enligt 8 Kap. 182 mom. Missgerningsbalken, jemförde med 4 Kap. 9 och 8 Kap. Handelsbalken. Härförutan yrkades ansvar å Leja enligt 44 Kap. 7 Rättegångsbalken för sidovördnad mot domaren. I advokatfiskalen Fredholms yrkande instämde Mörk och Höglund. Häröfver utlät sig Leja i slutförklaring d. 45 Mars, att alla de hos honom försålda skalor varit hos Hasselström tillverkade, men att väl någon gång inträffat, att personer i Lejas bod inkommit och försålt sådane eller utbytt dylika emot andra instrumenter. De många hemliga och uppenbara förföljelser, hvarmed afunden och illviljan icke tröttnat lägga Leja hinder i vägen i hans näring, trodde Leja hafva förantedt förevarande angifvelse, åtminstone ansåg Leja sig ega rättighet misstänka, att den hos honom sednast köpte skalan, enär han icke om de öfriga ansåge sig öfverbevist, blifvit under Lejas frånvaro från staden genom någon hemlig afundsman, genom byte eller försäljning inpraktiserad i Lejas bod, i förlitande på oerfarenheten och en mindre uppmärksamhet hos betjeningen; lemnande alldeles å sido om denna skala blifvit här i landet tillverkad för att bringa honom på fall, eller vore utländsk, ville dock Leja icke påstå att annat än slumpen fogat så, att Mörk (2) blifvit köpare deraf och derigenom satts i tillfälle att blifva Lejas anklagare. Såsom särdeles otur ansåg Leja äfven att undersökning i boden icke verkställdes genast efter det utrönt blifvit, att skalan vore oriktig, då man till stor förvåning skulle upptäckt, enligt hvad betjeningen, efter anställd granskning, för Leja uppgifvit, att icke någon oriktig skala fanns bland det återstående lagret. Enär de trenne kronorna fattades öfver bokstäfverne, hvilka stå långt ifrån hvarandra, på den kos Leja köpta skalan, men deremot äro tätt tillhopa på de riktiga, förmodade Leja någon förfalskning icke kunna anses hafva egt rum, dels till följd af nu anmärkte olikheter, dels enär Leja icke af nu åtalade brott kunde ega minsta fördel. Han förmodade för den skull ogillande af Fredholms påstående så i denna delen, som ock i afseende å det, väckta ansvaret för Lejas uppförande inför rätta, neist Leja såsom utländning (?) icke riktigt kunnat uppfatta domarens frågor och till följd deraf haft några kanske oegentliga svar, hvilka föranledt misstydning till Lejas Brackdel. Uti utslag, som meddelades förliden måndag, förklarade kämnersrätten, att enär eleven Kjellerstedt icke bestämdt kunnat uppgifva om den till rätten ingifne skala vore densamma, som han hos Leja inköpt, samt, i afseende å den af Höglund först upphandlade skala full laga bevisning icke förekommit derom, att Leja innehaft och i sin salubod försålt denna, hvilket äfven med den förstnämnda vore förhållandet, Leja i afseende å dessa skalor icke kunde till ansvar -fällas, helst värjemålsed i en så-: lan fråga, der angifvelse om förfalskning inlupit,