2 OM GESÄLLSKAPERNAS KASSOR. AA Till Redaktionen af Aftonbladet! I anledning af tvenne föregående artiklar i Aftonbladet, för den 24 sistl. Februari och den 4 Mars. angående Tesällskapernes kassor, anhålles ödmjukast om införande af nedanstående: Gesällskapernas kassor utgöra för närvarande ett ganska vigtigt samtalsämne inom alla gesällklasser. En del af dem påstår sig redan hafva beslutit att dela sina medel. Men dertill anser jag ingen vara berättigad. Man måste nemligen besinna, att det icke är den nu lefvande generationen, som lagt grunden till kassan, ej helHer hopsparat medlen. Saken eger ett helt annat och ädlare ändamål, nemligen, att vårda sjuka och herbergira resarde. Den nyligen utkomna Näringsfrihetsförfattningen förbättrar utan tvifvel mycket; men jag betviflar, att den skall kunna förbättra helsan på gesällerna hädanefter, så, att de icke blifva i behof af den vård de hitintills åtnjutit. Mången torde kanhända grunda sitt hopp på hvad som står i förordningen, ,att mästaren skall vårda sina sjuka arbetare Men detta leder till ett skeft begrepp om sin ställning; ty det står äfven, att mästaren eger rätt godtgöra sig för den kostnad han vidkännes genom gesällens sjukdom. Besinna nu, huru länge en gesäll bhärigenom kan komma att blifva bunden i en kondition, der han knappt kan lifnära sig; då under tiden en annan vida mer lönande, kanske stode honom öppen, derest han vore fri från den förre mästaren. Huru lugnt är det icke då, att veta sig vid dylika tillfällen hvarken behöfva tillita mästaren eller allmänna välgörenhetsanstalter, hvilket likväl blefve oundvikligt, i händelse en gesäll befinner sig utan kondition när han sjuknar och icke har några gesällskapskassor att tillgå? För att bevisa nyttan af dessa kassors tillvaro för den personal, som tillhör dem, vill jag nämna, aut under ett års tid vid ett af de större gesällskaperna, hvilket insändaren tillhör, 150 sjuka gesäller blifvit vårdade hemma på sina logier, kvardera flera veckor, till och med öfver halfåret; samt 30 på lazarettet, hvaribland flere till och med haft en liten sparpenning öfver, när de kommit derifrån. Besinna nu, om alla desse blifvit vårdade hos mästaren — huru mången mästare skulle icke härigenom kommit i stor svårigbet och huru mången gesäll hade icke dymedelst sett sig bunden i en kondition och försatt i stor skuid? Således måste man tillstå, att bibehbållandet af! kassorna, såsom sjukoch begrafningskassor, är af största vigt. Att vilja upplösa ech söndra, är det kortsyntaste man kan tänka sig; ty just nu vänta vi en tid, som mera än någonsin fordrar sammanhållning, olika klasser emellan. På detta sätt kan konstfliten mera odlas genom. utbyte af idter, handtverkare emellan, samt äfven vår ekonomiska existens bättre tryggas. Det är visst mången, som anser denna idt alldeles oantaglig, isynnerhet hvad beträffar kassors sammanslående, enär den ena handtverksklassen har större kassor än den andra. Men den saken kan. man hjelpa genom att bestämma ett visst minimum I. af personal, som hvar klass bör ega. De, som egde, ett antal derunder, kunde, efter pluralitetens be1 stämmelse, tillåta inträde; eller ock utfästa sig för litet större utgifter under vissa år. De, åter, som hade mera, skulle ega rätt, att på hvad nyttigt: sätt som helst använda öfverskottet. Genom en så-!4 dan kassornas sammangjutning skulle för förvalt-s ningskostnaden en betydlig besparing uppkomma. Denna medtager nu rätt mycket af kassan. Jagl, vill endast nämna, att vid samma gesällskap, som Il jag ofvanföre citerat, uppgår den,jemte herbergets underhåll och läkarearfvode, till 823 rår rgsm. Beinna, att med samma summa kunde man förvalta en mångdubbelt större kassa; och denna besparing blefye alltid en behållning, som betydligt skulle linIra utgifterna. Denna ide är säkert nyttig för alla. Jag hoppas, att hvar och en tänker derpå, och Jå-!. er skråsinnet försvinna med skråförfattningen, så t utt icke den ena handtyerksklassen må stå isolerad från den andra, såsom hittills, utan ett större sam-? vand komma att råda dem emellan. R—L1(. 1 OSSIREENEE vn STR (Införes på begäran.) Birger Jarl och hans minnesstod. S Med förtrytelse har man märkt de försök, att för!h Er ben on re PE