4 (RE: Tatl 3 ee os
MINNESORD ÖFVER ESAIAS TEGNER,
Ar G. H. MELLIN.
(I Konstnärsgillet den 23 Mars 1847.)
En stor författare, i synnerhet en skald
borde aldrig betraktas annorlunda än som en
ande. Han är icke en talande, men endast en
röst. Hans snille, det är ban sjelf; hvad han
verkar och bildar, det är hans lefvernesbeskrif-
ning. Sådan är den synpunkt, som skalden
Esaias Tegoer anvisar, då han tecknar en annan
skaldeande och åskådliggör hans förtjenster. Men
att ur samma synpunkt skåda honom sjelf, är
så mycket svårare, som han icke blott står så
högt, utan, med osynliga, underbara krafter 1yf-
tat hela sin samtid, åtminstone sitt folk, till
nya höjder på bildningens Olympos, der de
gamla storhetsmåttens skala icke som förr vill
passa in. Han har med sina sångers makt
utvidgat konstens rymder-och, såsom en friko-
stig segerherre, åt de menniskosjälar han inta-
git, skänkt rika byten af skönhet, af höga, blixt-
rande tankar; af ljufva, djupa, ädla känslor. Och
i den verld, der han eröfrade sitt rike, i bild-
ningens verld, står hans thron af stjernor, i
evig glans, högt ofvan skiftningarna af mensk-
liga öden, af de dödligas strider och frider.
Den store sångarkonungens gestalt gömmer sig
så I de rika vecken af en strålväfd siarmantel,
att hans äras glåns redan förbländat hans sam-
tid, och det knappt är att vänta, att en efter-
verld, som dock på mera afstånd klarare för-
mår urskilja och bedöma himlastorheterna, fin-
ner det nödigt att strängare begränsa den luf-
tiga bilden af nordens, af hela den germaniska
menniskostammens ypperste skald. Må då det
vara billigt, att vid ett minne, som står i oför-
gänglig strålglans för hela den bildade verlden,
betraktaren heldre dröjer vid strålarnas magi-