4 (RE: Tatl 3 ee os MINNESORD ÖFVER ESAIAS TEGNER, Ar G. H. MELLIN. (I Konstnärsgillet den 23 Mars 1847.) En stor författare, i synnerhet en skald borde aldrig betraktas annorlunda än som en ande. Han är icke en talande, men endast en röst. Hans snille, det är ban sjelf; hvad han verkar och bildar, det är hans lefvernesbeskrifning. Sådan är den synpunkt, som skalden Esaias Tegoer anvisar, då han tecknar en annan skaldeande och åskådliggör hans förtjenster. Men att ur samma synpunkt skåda honom sjelf, är så mycket svårare, som han icke blott står så högt, utan, med osynliga, underbara krafter 1yftat hela sin samtid, åtminstone sitt folk, till nya höjder på bildningens Olympos, der de gamla storhetsmåttens skala icke som förr vill passa in. Han har med sina sångers makt utvidgat konstens rymder-och, såsom en frikostig segerherre, åt de menniskosjälar han intagit, skänkt rika byten af skönhet, af höga, blixtrande tankar; af ljufva, djupa, ädla känslor. Och i den verld, der han eröfrade sitt rike, i bildningens verld, står hans thron af stjernor, i evig glans, högt ofvan skiftningarna af menskliga öden, af de dödligas strider och frider. Den store sångarkonungens gestalt gömmer sig så I de rika vecken af en strålväfd siarmantel, att hans äras glåns redan förbländat hans samtid, och det knappt är att vänta, att en efterverld, som dock på mera afstånd klarare förmår urskilja och bedöma himlastorheterna, finner det nödigt att strängare begränsa den luftiga bilden af nordens, af hela den germaniska menniskostammens ypperste skald. Må då det vara billigt, att vid ett minne, som står i oförgänglig strålglans för hela den bildade verlden, betraktaren heldre dröjer vid strålarnas magi