sällan hafva vilja eller förmåga, att genom arbete
(på sätt 1770 års Hallordning bjuder) godtgöra den
skuld de, genom erhållna förskott, icke sällan ådraga
sig, och hvilken för husbonden är ett kraftigt band
att fängsla dem vid sitt arbete, emot en arbetslön,
som nätt upp förslår att underhålla ett uselt lif; —
samt slutligen, såsom en gifven följd af moraliskt
och materielt förtryck, hemfallna till liderlighet och
elände; sjunkande allt djupare och djupare; för-
sänkta i ett slags försoffning, gränsande till en
känslolöshet, som beröfvar dessa arma varelser allt
värde som menniskor: se der en dyster, men sann
tafla, som med trohet framställer det tillstånd, hvar-
uti den svenske fabriksartetaren i allmänhet be-
funnit sig, under ett tidehvarf, hvars statsmän hafva
gjort sig till uppgift: att hägna, skydda och upp-
muntra fabriksindustrien. Kan man väl tänka
sig en bittrare ironi? Skulle väl industrien kunna
uppblomstra genom att trampa allt menniskovärde
hos arbetaren i stoftet? Hvad välsignelse hoppas
man väl kunna skörda af den grymma slentrianen
att hålla den menskliga arbetskraften i ett så djupt
förnedringstillstånd ?
Detta är i korthet summan af den bittra erfa-
renhet, som lagstiftaren kan inhemta af sina före-
trädares stora misstag, då de trodde sig med en
ensidig och rättsvidrig lagstiftning arbeta i lan-
dets sanna intresse.
Dithän måste det alltid leda, om man bygger sitt
statsekonomiska system på den falska principen: att
anse varutillgången och dess förbrukning, såsom
uteslutande ändamål, utan tillbörlig uppmärksamhet
på den medborgareklass, som åstadkommer tillverk-
ningen, och som i allmänhet blir ansedd såsom
blotta medlet, en lefvande machinkraft, för åstad-
kommande af högsta möjliga produktion. Man har
i sådant fall förbisett det vigtigaste af industriens
förhållande till folket, dess inflytande på dettas
bildning. och välstånd; ty huru är det väl tänkbart
att utesluta arbetarens välstånd ur beräkningen, då
man vill grundlägga ett allmänt Nationalvälstånd?
Utöfvar ej industrien sitt närmaste och förnämsta
inflytande just på arbetarens sociala ställning?
Här, om någonsin, gäller den erkända sanningen:
att välmågans tillväxt alltid bidrager till framskri-
dande i civilisation och förädling, likasom vid om-
vändt förhållande, andliga och sociala framsteg al-
drig blifva utan verkan på det materiella välstån-
det. Både statistik och historia ådagalägga: att ju
större upplysning, gudsfruktan och sedlighet råder
hos en nation; ju mer den framskrider i vetenska-
per, konster, arbetsskicklighet och uppfinningar, och
ju fullkomligare dess borgerliga och politiska inrätt-
ningar äro: desto mer vidgar och utvecklar sig ideg-
heten och slöjdskickligheten, hvaraf följer en ökad
produktion. Häraf måste dragas den slutsatsen, att
let är genom dessa moraliska och sociala driffjedrar
som den materiella produktionen erhåller ökad ut-
vidgning, och att således statsmannen och lagstif-
aren böra vinnlägga sig om att till ökad styrka och
verksamhet upplifva dessa krafter, hvilka utgöra
len egentliga själen i all produktion LL