hetsafgifter, innu icke synas tillämpliga till den grad, alt statsbehofven på denna väg kunna fyllas. Vi måste sålunda ur financiel synpunkt godkänna tullafgifter i allmänhet, om än omkostnaderne för uppbörden deraf äro betydligare än för någon annan statsintrad. Så uppgingo dessa kostnader år 4842 uti Tyska tullföreningens stater till halftredje million thaler på en nettoinkomst af 24 millioner thaler Preussisk kurant och i England år 1834 för en nettoinkomst af något öfver 33 millioner pund sterling till nära halftredje million samma mynt ). Är det imedlertid medgifvet och afgjordt att tullafgifterne utgöra en bland de lämpligare former för beskattning, så återstår likväl ännu frå :gan huru de böra vara besk-ffade, för att dels icke för serdeles den fattigare befolkningen kännas alltför tryckande, dels med säkerhet kunna beräknas att blifva erlaggde af alla de varor, hvilka de åsättas. Det är klart att tullafgifter, så vidt de utgå, bli tryckande i mån af sitt belopp, och att konsumenten sålunda är minst besvärad, ju ringare dessa afgifter bestämmas; ej mindre i ögonen fallande är, att man ende.st då är säker att föreskrifna tullafgifter erläggas samt att lurendrejeri ej äga rum, när dessa afgifter ej äro högre än att de motsvara det belopp, hvartill s. k. lurendrejeri-premier för en vara uppgå. Sättas tullafgifterna så lågt, undvikes hvarje äfventyr af lurendrejeri, hvilket äfventyr för öfrigt blir större eller mindre allt eter varornes mer eller mindre voluminösa beskaffenhet, efter deras värde samt efter gränsornas utsträckning och naturförhållanden i öfrigt. Så erbjuda vidlyftiga skärgårdar, kuperad gränsmark m. m. lättare smuglingstillfällen. Alla dessa förbållanden, liksom den synpunkt, hvarur ett folk betraktar lurendreeriföretag, måste tagas i öfvervägande, innan man beslutar att åsätta högre tullafgifter än denyss sagda. Dessa högre tullafgifter hafva dessutom den olägenhet, att de ruinera den redlige köpmannen och förstöra hans spekulationer genom lurendrejarnes öfvermägtiga konkurrens; allt under det staten af de samma icke hemtar de väntade högre inkomsterne. Att tullafgifterne -verkligen icke för åtminstone den fattigare utgöra en så obetydlig sak, att det af detta skäl kan anses likgiltigt om de sättas mer eller mindre högt, ses, när man betänker den dividend, som om en stats tullinrader delas mellan antalet af dess invånare, träffar hvarje individ. Tyska tullföreningens ofvanangifne belopp, deladt mellan 28 millioner invånare, träffar hvar och en med 22Y, S. gr. Frankrikes tull:ntrad utgör cirka 493 millioner francs eller 52 millioner Thl. Preussisk Crt., hvilket, för ett antal af 335 millioner menniskor, gör för hvar och en individ 4 Thlr. 43 S. gr. Englands nuvarande tullinkomst stiger till 35 millioner P. St. eller öfver 248 millioner Thir. Prcuss. Crt., hvilket gör öfver 8 Thl. för hvar Engelsman: Dividender, som för större delen af befolkningen alltid blifva kännbara. Hvad angår den, tullafgifterne tillerkända förmågan att skydda och uppmuntra den inhemska industrien, äro vi hvarken böjda att medgifva den samma, så vidt nationalindustrien i dess allmänhet angår; anse ej eller önskligt att serskilda industrigrenar, under antagande att sådant låter sig göra, på artificiel väg framkallas. National-kapitalet, som, huru man vill se saken, under hvarje tidsmoment, äger en bestämd storlek, kan nemligen aldrig ledas åt ett håll, utan att i samma mån dragas från ett eller flere andra. Söker man fördenskull med artificiella medel gynna en industrigren, så dragas arbetskrafter och kapital från andra, på hvilka de förut varit anväinda, eller dit de stodo i begrepp alt på naturlig väg, otvunget och af sig sjelfva öfvergå. Hos oss hör man mycket talas om att genom prohibitiva eller skyddstullåtgärder framkalla fabriker och manufakturer till större flor än det, hvaruti de för närvarande sig befinna. Vidtogos i detta afseende äskadel! åtgärderne och lyckades de, skulle sådant otvifvelaktigt ske på åkerbrukets eller andre näringsgrenars bekostnad. Kapitalerne och arbetetl! skulle nemligen i samma mån vändas härifrån som de leddes åt andra håll. Detta bör framför allt tagas i betraktande i ett land, som än-l nu har många naturliga men obegagnade hjelpkällor och der penningen ännu afkastar en godl ränta, hvilket ej vill säga annat, än att dess naturliga näringar ej utan serskildt skydd kunna betala denna ränta och ändå hafva en afkastning öfver. Att då genom serskilda skydd draga en del kapitaler ifrån dessa näringar till, andra, som ej skulle kunna bära sig utan ett sådant, blir alltid att förlama de förras kraft och det helas vinst deraf, medan konsummenterne tillika beskattas. Låter man åter sakerne på naturlig väg utvecklas, skall man nog se nya industrigrenar uppkomma och jemte del redan befintliga tillvexa allt efter som de senare genom sin framgång afkasta kapitaler, hvilka, så snart de kunna samlas till större! mängd än för de äldre industrigrenarne tarfvas, nog af sig sjelva framkalla andra och nya näringar. Man bör dessutom besinna, att genom artificiela medel tillskapade onaturliga näringsgrenar i många fall skola gå under om de ejl för all framtid skyddas genom en fortfarande skyddsskatt på allmänheten och hurudan då devac latt hlir. hvilka uti sådana företag lagt sin!