3 VÄRMA AR MAR OSAMA SA TÄLRAj MMA MM OCORA, UL
måhända ännu inträffar, derom skall jag nu säga
I dig mina tankar, efter du slagit an denna stora
fråga.
Knappt gifves för oss något lärorikare att be-
trakta än perioden af kristendomens första upp-
trädande, genom den stora likheten och jem-
Tförbarheten vår tid har dermed.
Hvad? utropar du.
Du kan icke läsa en rad i evangelium, utan
att — såvida du läser den med din själ —
återfinna detta stora erkännande af alla menni-
Iskors, äfven den ringastes, värdighet och rättig-
Ihet att få vara menniskor, sådana Gud skapat
Idem, och att ur den synpunkten behandlas,
I uppfostras, lefva och lyckliggöras. Öfverallt
- HH HA vw
soc a vv MM
I möter dig i den Heliga Skrift en ande, som
talar om det cförskyldt Lågas upprättande och
det oförskyldt Högas nedsättande. Öfverallt
finner du vår gemensamma egenskap, att inför
I Gud, Lagen och Nåden vara jemlikar. Öfverallt
I vår skyldighet att bära hvarandra med råd,
Idåd och medel. Detta, och mera, som kristen-
domen vill, finnes likväl omkring och ibland
oss. icke mycket till. Men folken sträfva till
ernåendet deraf; och denna sträfvan föryngrar
tiderna. Det är en stor osanning, att folken
vilja uppresning och omstörtning. :Menniskorna
fordra friheten att få lefva såsom Gud inrättat
Idem, och denna fordran måste vara oskyldig.
Sätter någon hinder häremot, så är det han
sjelf, som förr eller sednare går sitt förderf till
mötes. Revolutioner och stora olyckor kunna
visst uppkomma, men det sker derigenom, att
man söker hindra framgången af den rätta fri-
heten. Folken, i stort taget, äro alltså lika o-
skyldiga häruti, som örterna om våren, då de
taga sig före att växa och skjuta skott. Den
mesta förvirringen uppkommer deraf, att, när
ett inre, stort och rättmätigt kraf fordrar för-
bättrade lagar, ropa åtskilliga, att man vill inga
lagar; när man begär afskaffandet af tunga, o-
viga och kostsamma onyttigheter i samhällets
sammansättning, ropas det, att man vill afskaffa
allt nyttigt: när man önskar hafva en god ord-
ning i stället för en dålig eller sämre, så skri-
kes, att man vill hafva ingen ordning: och när
man icke nöjer sig med att betala samhällets
tjenare, utan äfven påstår, det de skola skipa
sann ordning och rättvisa, så ropas, att man är
onödigtvis missnöjd och misstrogen emot em-
betsmän. Då folket känner sig behöfva religion,
och yttrar sin obelåtenhet eller köld för saker,
som hvarken förädla deras hjertan, upplysa de-
ras tankar, eller förbältra sederna, så ropas på
anfall emot presterskapet, och på förakt för re-
ligionen sjelf. Det vill då endast säga tvertom.
Ty var öfvertygad, att den, som föraktar reli-
gionen, han ifrar icke heller emot odugliga prest-
institutioner, emedan sådana verkligen qvitta
honom alldeles lika: och den, som föraktar
samhällsordningen, oroar sig icke med att for-
dra förbättrade lagar. Men mången, som föga
älskar -menniskorna och alls intet efterfrågar
samhället, ifrar just för att allt skall qvarstå i
sitt skick, det onda med det goda: ty hans
samvete hindrar honom ej, att finna utvägar till
fritagning för egen del ifrån sådant, som han
sjelf icke skulle vilja vara bunden af; men för-
delen, att dermed binda andra, vill han gerna
begagna och hafva qvar. Blott den samvets-
granne fordrar lagarnes förbättring till närmare
öfverensstämmelse med menniskans natur, äf-
ven på det att sjelfva dessa lagar må kunna
efterlefvas, och göra det till allmänt väl. Det
är således för laglydnadens bestånd han ifrar,
då han talar för orätta lagars aflysande.
Ett helt folk kan förtryckas af enskilda, hvil-.
kas intressen härtill förleda dem. Dessa en-l
skilda utsätta sig derigenom för vådan att kros-
sas af nationen, hvilket kallas revolution; ocht
den är förtryckarnes verk, fallande öfver deras
egna hufvuden. Förvirringen, som uppkommer
af hinders ställande emot förbättringen af men-
niskornas vilkor — emot allt det, som jag, för
att hafva ett gemensamt namn för tusende äm-
nen, vill kalla det kristna i nationerna — denna
förvirring, hufvudsakligen föranledd af dem, som
sedan taga den sjelf till anklagelsepunkt emot
folken, underblåses också, sedan den en gång
finnes, af andra enskilda, och stundom af deras
egennytta: dessa andra enskilde kallar man upp-
viglare, och vissa lättrörda delar af ett folk
kunna genom uppviglarne ledas till utbrott och
uppror. Men ingenting skulle kunna uppviglas,
om icke förvirringen förut funnes, åstadkommen
genom dammars sättande emot civilisationen,
emot den sanna friheten, sådan jag nyss defi-
nierat den. Finge denna framgå enligt sakens
egen fordran och utan att på sned dragas, för-
derfvas, återhållas eller söka qväfvas genom per-
soners biåtgärder, så skulle menniskotillståndets
förbättring utveckla sig och fortgå utan revolu-
tion. Men hindren emot de oskyldigaste önsk-
ningar sätta sinnena i gäsning: förnekandet af
sundt förnuft revolterar. Hindermännen (ofvan-
till i samhället) och Uppviglarne (nedifrån) ut-
göra två partier, som alltid tala emot hvarann,
ja, utskälla hvarann. Likväl är det dessa två,
som tillsammans utgöra omstörtningens män
och sanna orsak, så fort revolution någonstädes
sker: Hindermännen nemligen först och främst,
och Uppviglarne derefter, gående i deras fot-
spår. Folket sjelf, i det hela, har en dunkel,
stor känsla af att det vill, får och skall lefva
enligt sin skapelses mening: ju mera ljus man
tillsläpper åt denna stora känsla, dess bättre går
det; ju mindre ljus deremot, dess vildare och
—— ——
-— kt tt... Oh om
a a
l
mA otnurnist Man frammåt Af. 1.8 3 otnart ta 1