3 VÄRMA AR MAR OSAMA SA TÄLRAj MMA MM OCORA, UL måhända ännu inträffar, derom skall jag nu säga I dig mina tankar, efter du slagit an denna stora fråga. Knappt gifves för oss något lärorikare att betrakta än perioden af kristendomens första uppträdande, genom den stora likheten och jemTförbarheten vår tid har dermed. Hvad? utropar du. Du kan icke läsa en rad i evangelium, utan att — såvida du läser den med din själ — återfinna detta stora erkännande af alla menniIskors, äfven den ringastes, värdighet och rättigIhet att få vara menniskor, sådana Gud skapat Idem, och att ur den synpunkten behandlas, I uppfostras, lefva och lyckliggöras. Öfverallt HH HA vw soc a vv MM I möter dig i den Heliga Skrift en ande, som talar om det cförskyldt Lågas upprättande och det oförskyldt Högas nedsättande. Öfverallt finner du vår gemensamma egenskap, att inför I Gud, Lagen och Nåden vara jemlikar. Öfverallt I vår skyldighet att bära hvarandra med råd, Idåd och medel. Detta, och mera, som kristendomen vill, finnes likväl omkring och ibland oss. icke mycket till. Men folken sträfva till ernåendet deraf; och denna sträfvan föryngrar tiderna. Det är en stor osanning, att folken vilja uppresning och omstörtning. :Menniskorna fordra friheten att få lefva såsom Gud inrättat Idem, och denna fordran måste vara oskyldig. Sätter någon hinder häremot, så är det han sjelf, som förr eller sednare går sitt förderf till mötes. Revolutioner och stora olyckor kunna visst uppkomma, men det sker derigenom, att man söker hindra framgången af den rätta friheten. Folken, i stort taget, äro alltså lika oskyldiga häruti, som örterna om våren, då de taga sig före att växa och skjuta skott. Den mesta förvirringen uppkommer deraf, att, när ett inre, stort och rättmätigt kraf fordrar förbättrade lagar, ropa åtskilliga, att man vill inga lagar; när man begär afskaffandet af tunga, oviga och kostsamma onyttigheter i samhällets sammansättning, ropas det, att man vill afskaffa allt nyttigt: när man önskar hafva en god ordning i stället för en dålig eller sämre, så skrikes, att man vill hafva ingen ordning: och när man icke nöjer sig med att betala samhällets tjenare, utan äfven påstår, det de skola skipa sann ordning och rättvisa, så ropas, att man är onödigtvis missnöjd och misstrogen emot embetsmän. Då folket känner sig behöfva religion, och yttrar sin obelåtenhet eller köld för saker, som hvarken förädla deras hjertan, upplysa deras tankar, eller förbältra sederna, så ropas på anfall emot presterskapet, och på förakt för religionen sjelf. Det vill då endast säga tvertom. Ty var öfvertygad, att den, som föraktar religionen, han ifrar icke heller emot odugliga prestinstitutioner, emedan sådana verkligen qvitta honom alldeles lika: och den, som föraktar samhällsordningen, oroar sig icke med att fordra förbättrade lagar. Men mången, som föga älskar -menniskorna och alls intet efterfrågar samhället, ifrar just för att allt skall qvarstå i sitt skick, det onda med det goda: ty hans samvete hindrar honom ej, att finna utvägar till fritagning för egen del ifrån sådant, som han sjelf icke skulle vilja vara bunden af; men fördelen, att dermed binda andra, vill han gerna begagna och hafva qvar. Blott den samvetsgranne fordrar lagarnes förbättring till närmare öfverensstämmelse med menniskans natur, äfven på det att sjelfva dessa lagar må kunna efterlefvas, och göra det till allmänt väl. Det är således för laglydnadens bestånd han ifrar, då han talar för orätta lagars aflysande. Ett helt folk kan förtryckas af enskilda, hvil-. kas intressen härtill förleda dem. Dessa en-l skilda utsätta sig derigenom för vådan att krossas af nationen, hvilket kallas revolution; ocht den är förtryckarnes verk, fallande öfver deras egna hufvuden. Förvirringen, som uppkommer af hinders ställande emot förbättringen af menniskornas vilkor — emot allt det, som jag, för att hafva ett gemensamt namn för tusende ämnen, vill kalla det kristna i nationerna — denna förvirring, hufvudsakligen föranledd af dem, som sedan taga den sjelf till anklagelsepunkt emot folken, underblåses också, sedan den en gång finnes, af andra enskilda, och stundom af deras egennytta: dessa andra enskilde kallar man uppviglare, och vissa lättrörda delar af ett folk kunna genom uppviglarne ledas till utbrott och uppror. Men ingenting skulle kunna uppviglas, om icke förvirringen förut funnes, åstadkommen genom dammars sättande emot civilisationen, emot den sanna friheten, sådan jag nyss definierat den. Finge denna framgå enligt sakens egen fordran och utan att på sned dragas, förderfvas, återhållas eller söka qväfvas genom personers biåtgärder, så skulle menniskotillståndets förbättring utveckla sig och fortgå utan revolution. Men hindren emot de oskyldigaste önskningar sätta sinnena i gäsning: förnekandet af sundt förnuft revolterar. Hindermännen (ofvantill i samhället) och Uppviglarne (nedifrån) utgöra två partier, som alltid tala emot hvarann, ja, utskälla hvarann. Likväl är det dessa två, som tillsammans utgöra omstörtningens män och sanna orsak, så fort revolution någonstädes sker: Hindermännen nemligen först och främst, och Uppviglarne derefter, gående i deras fotspår. Folket sjelf, i det hela, har en dunkel, stor känsla af att det vill, får och skall lefva enligt sin skapelses mening: ju mera ljus man tillsläpper åt denna stora känsla, dess bättre går det; ju mindre ljus deremot, dess vildare och —— —— -— kt tt... Oh om a a l mA otnurnist Man frammåt Af. 1.8 3 otnart ta 1