lanskofven till lika längd som 1 Sverige, när vi räknade fem år från föregående riksdags början. Nu räkna vi blott tre år derifrån. I Preussen har konungen icke velat låta sitt rike besväras af riksdagsoron oftare, än oundgängligt vore. I Sverige hafva vi gjort tvertom. Hela denna tirad är så märklig, att vi ej kunnat förbigå den med tystnad. Det är icke konservatismens vanliga språk; ty den tycker rätt mycket om riksdagsdebalter och kontroller, blott den sjelf får råda och sitta vid styret. . Snarare är det en slags terreur panique, som ofrivilligt ger sig tillkänna. Det ser ut som ett slags försök att rädda aristokratiens bräckliga qvarlefvor genom uppväckandet af farhågor emot folkets fria, och litet oftare än fordom utöfvade öfverläggningsrätt. Än i de stater, som hafva årliga parlamenter; bar friheten der gått under? Eller ha icke England och Frankrike en tillräckligt stark konungamakt? Har man någonsin hört t. ex., alt det kan vara ett ondt, att konungen ofta håller konseljer, för att öfverlägga med sina rådgifvare om landets och rikets bästa, och att af ett sådant bruk det misbruket kunde utveckla sig, att antingen statsrådets motsägelseanda derigenom liksom finge luft, eller också att konungen kunde få det infallet att qväfva all fri diskussion i stället? Tvertom är det en afgjord sak, att menskliga förståndet behöfver en slags gymnastik, så väl som kroppen, om det skall utveckla sin inneboende kraft och rätt använda den i alla riktningar. Oriktigt är det imedlertid af en svensk publicist att jemföra den började och gryende politiska friheten i ett absolutistiskt land med förhållandet i Sverige, der regeringen erkänner sig öppet vara det utbildade och fria samhällets konstitutionella enhetsprincip, som genom silt politiskt bestämda förhållande till medborgarne har hela sin betydelse. Svenska regeringen kan hvarken lagligen fråntaga eller gifva landets inbyggare, hvad de redan rättmätigt eza. Frågan är blott om ett högre utbildningsmoment al det statsrättsliga tillståndet, och derföre är det minst sagdt oskickligt att taga Preussen till utgångsoch jemförelsepunkt i afseende på den representativa författningens karakter och beskaffenhet. Hvarföre icke hellre välja England eller Frankrike, om ex mpel behöfvas? Hvad som i Preussen kan vara passande eller icke, kan man först lära känna efter en lifligare konflikt emellan statsmakterna; men icke af ett kabinettsbeslut, som blifvit dikteradt af konungamaktens begär att bibehålla sitt egentliga inflytande odeladt, under det den låter folkets deputerade defilera i parad, för att i förbimarschen få en anblick af majestätets förbländande glans och olympiska insignier., TT ADRESS Huru kronobeljeningen i Calmar län tolkar 1816 års författning om: Sättet för en menighets hörande i enskilde tillåtlige ätrenden. Man läser i tidningen Barometern följande märkvärdiga underrättelse: Hos kronofogden i Norra och Södra Tjust härader, M. J. Robach, hafva, med begäran om kronofogdens påskrift till uppläsande i fögderiets kyrkor, blifvit inlemnade 49 st. kungörelser, deruti innevånarne i Tjusts, Tunnaläns, Sefvyedes och Aspelands härader blifvit inbjudne att genom socknevis befullmäktigade ombud sammanträda i Gamleby d. 20 instundande April för att öfverlägga om den redan förut flera gånger ventilerade frågan om Norra och Södra Tjusts häraders införlifvande med Linköpings län eller om de i öfrige delen af Norra Calmar län borde utgöra ett eget; men kronofogden har, enär Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse d. 26 November 4846 om sättet för en menighets hörande i enskilde tillåtlige ärenden, i afseende på beskaffenheten af sådana ämnen, för öfverläggning i hvilka enskild person må äska allmänt sammanträde med innevånarne i flera socknar eller härader, stadgar att öfverläggningsämnet skall vara ett orten gemensamt rörande rättegångseller ekonomiskt ärende af så-l dan art, att det efter författningarne ej annorlunda l: bör behandlas, men den nu väckta frågan innefattar ett regeringsärende, hvars pröfning grundlagsenligt tillhör Konung och Rikets Ständer, och i afseende på hvilket det icke blifvit visadt, att Kongl. Maj:t i nåder beslutat menighetens hörande, ansett sig icke lagligen kunna om de begärda sammankomsterne föranstalta. Nu innehåller likväl ingressen till berörde Kongl. kungörelse, att de deri gifne nådige föreskrifter afse sådana fall, då någon innevå-l nare i en landsort kunde önska att för ortens gemensamma fördel, i sådana tillåtliga allmänna ärenden, hvilka enligt författningarne ej annorlunda böra behandlas, samrådas med flera socknars eller häraders innebyggare. Som nu ingen fråga kan vara om annat, än att samråda angående sättet att hos Kongl. Maj:t begära en förändring af länets indelning, och icke att genom något beslut söka på annat sätt än enligt författningarner åstadkomma sjelfva förändringen, så är denna kronofogdens tolkning af-kungörelsens afsigt alldeles origtig; och huru fogden kan anse frågan icke röra rättegång och ekonomin, är ännu besynnerligare, då den just afser att få forrum för poLisrättegångarne närmare och länsstyrelsens ekonomiska verksamhet mer koncentrerad. Vi förmoda att vederbörande öfverklagat kronofogdens obehöriga tolkning af denna författning, och att för framtiden, genom Regeringens beslut, folkets urgamla rätt att öfverlägga om sina angelägenheter må beskyddas eMot alla dylika ingrepp. Det är först då menigheter skulle söka att ingripa i regeringens, Så SE WE TS SE MA ETT AO JR SU EP RR