lanskofven till lika längd som 1 Sverige, när vi
räknade fem år från föregående riksdags början.
Nu räkna vi blott tre år derifrån. I Preussen
har konungen icke velat låta sitt rike besväras
af riksdagsoron oftare, än oundgängligt vore. I
Sverige hafva vi gjort tvertom. Hela denna
tirad är så märklig, att vi ej kunnat förbigå
den med tystnad. Det är icke konservatismens
vanliga språk; ty den tycker rätt mycket om
riksdagsdebalter och kontroller, blott den sjelf
får råda och sitta vid styret. . Snarare är det
en slags terreur panique, som ofrivilligt ger
sig tillkänna. Det ser ut som ett slags försök
att rädda aristokratiens bräckliga qvarlefvor ge-
nom uppväckandet af farhågor emot folkets
fria, och litet oftare än fordom utöfvade öfver-
läggningsrätt. Än i de stater, som hafva årliga
parlamenter; bar friheten der gått under? Eller
ha icke England och Frankrike en tillräckligt
stark konungamakt? Har man någonsin hört
t. ex., alt det kan vara ett ondt, att konungen
ofta håller konseljer, för att öfverlägga med sina
rådgifvare om landets och rikets bästa, och att
af ett sådant bruk det misbruket kunde utveckla
sig, att antingen statsrådets motsägelseanda der-
igenom liksom finge luft, eller också att ko-
nungen kunde få det infallet att qväfva all fri
diskussion i stället? Tvertom är det en afgjord
sak, att menskliga förståndet behöfver en slags
gymnastik, så väl som kroppen, om det skall
utveckla sin inneboende kraft och rätt använda
den i alla riktningar.
Oriktigt är det imedlertid af en svensk pu-
blicist att jemföra den började och gryende
politiska friheten i ett absolutistiskt land med
förhållandet i Sverige, der regeringen erkänner
sig öppet vara det utbildade och fria samhällets
konstitutionella enhetsprincip, som genom silt
politiskt bestämda förhållande till medborgarne
har hela sin betydelse. Svenska regeringen kan
hvarken lagligen fråntaga eller gifva landets
inbyggare, hvad de redan rättmätigt eza. Frå-
gan är blott om ett högre utbildningsmoment
al det statsrättsliga tillståndet, och derföre är
det minst sagdt oskickligt att taga Preussen till
utgångs- och jemförelsepunkt i afseende på den
representativa författningens karakter och be-
skaffenhet. Hvarföre icke hellre välja England
eller Frankrike, om ex mpel behöfvas? Hvad
som i Preussen kan vara passande eller icke,
kan man först lära känna efter en lifligare kon-
flikt emellan statsmakterna; men icke af ett
kabinettsbeslut, som blifvit dikteradt af ko-
nungamaktens begär att bibehålla sitt egentliga
inflytande odeladt, under det den låter folkets
deputerade defilera i parad, för att i förbi-
marschen få en anblick af majestätets förblän-
dande glans och olympiska insignier., TT
ADRESS
Huru kronobeljeningen i Calmar län tolkar
1816 års författning om: Sättet för en
menighets hörande i enskilde tillåtlige ä-
trenden.
Man läser i tidningen Barometern följande
märkvärdiga underrättelse:
Hos kronofogden i Norra och Södra Tjust hära-
der, M. J. Robach, hafva, med begäran om krono-
fogdens påskrift till uppläsande i fögderiets kyrkor,
blifvit inlemnade 49 st. kungörelser, deruti innevå-
narne i Tjusts, Tunnaläns, Sefvyedes och Aspelands
härader blifvit inbjudne att genom socknevis be-
fullmäktigade ombud sammanträda i Gamleby d. 20
instundande April för att öfverlägga om den redan
förut flera gånger ventilerade frågan om Norra och
Södra Tjusts häraders införlifvande med Linköpings
län eller om de i öfrige delen af Norra Calmar län
borde utgöra ett eget; men kronofogden har, enär
Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse d. 26 November
4846 om sättet för en menighets hörande i enskilde
tillåtlige ärenden, i afseende på beskaffenheten af
sådana ämnen, för öfverläggning i hvilka enskild
person må äska allmänt sammanträde med innevå-
narne i flera socknar eller härader, stadgar att öf-
verläggningsämnet skall vara ett orten gemensamt
rörande rättegångs- eller ekonomiskt ärende af så-l
dan art, att det efter författningarne ej annorlunda l:
bör behandlas, men den nu väckta frågan innefat-
tar ett regeringsärende, hvars pröfning grundlags-
enligt tillhör Konung och Rikets Ständer, och i af-
seende på hvilket det icke blifvit visadt, att Kongl.
Maj:t i nåder beslutat menighetens hörande, ansett
sig icke lagligen kunna om de begärda samman-
komsterne föranstalta.
Nu innehåller likväl ingressen till berörde
Kongl. kungörelse, att de deri gifne nådige fö-
reskrifter afse sådana fall, då någon innevå-l
nare i en landsort kunde önska att för ortens
gemensamma fördel, i sådana tillåtliga allmän-
na ärenden, hvilka enligt författningarne ej an-
norlunda böra behandlas, samrådas med flera
socknars eller häraders innebyggare.
Som nu ingen fråga kan vara om annat, än
att samråda angående sättet att hos Kongl.
Maj:t begära en förändring af länets indelning,
och icke att genom något beslut söka på an-
nat sätt än enligt författningarner åstadkomma
sjelfva förändringen, så är denna kronofogdens
tolkning af-kungörelsens afsigt alldeles origtig;
och huru fogden kan anse frågan icke röra
rättegång och ekonomin, är ännu besynnerli-
gare, då den just afser att få forrum för po-
Lisrättegångarne närmare och länsstyrelsens e-
konomiska verksamhet mer koncentrerad.
Vi förmoda att vederbörande öfverklagat
kronofogdens obehöriga tolkning af denna för-
fattning, och att för framtiden, genom Rege-
ringens beslut, folkets urgamla rätt att öfver-
lägga om sina angelägenheter må beskyddas e-
Mot alla dylika ingrepp. Det är först då me-
nigheter skulle söka att ingripa i regeringens,
Så SE WE TS SE MA ETT AO JR SU
EP RR